De flesta politiska partier försöker att övertyga väljarna om att bara de får din röst så har de lösningen på alla problem. Få väljare anser dock att de ledande politiska partierna har lösningen till hur samhället skall kunna utvecklas på ett bättre sätt. Svaret på frågan ligger i skillnaden mellan hur individer beter sig i en statlig organisation i jämförelse med ett privat företag. Varför är det så att oavsett vilka politiska partier som styr landet så blir resultatet mer eller mindre lika dåligt. Inom område efter område som våra politiker och tjänstemän tr ansvar ansvaret över så blir resultatet alltid mediokert eller rena misslyckanden.
Skolan
Skolutbildningen utgör en av Sveriges största socialiserade verksamhetsområden. I Sverige utgjorde utbildningskostnaderna 6,3 procent av landets BNP 2006 (kostnaden per grundskoleelev var 80 900 kronor 2008), vilket ligger över 30 OECD-ländern snitt på 5,7 procent av BNP. Högst andel hade Island med åtta procent före USA på 7,4 procent. I USA har beloppet per elev under de senaste 30 åren trefaldigas (justerat för inflationen) medan elevstandarden har gått ned. I Sverige har fler friskolor och ett nytänkande inom många kommunala skolor gjort att antalet pedagogiska metoder ökat. Trots detta är standarden debatterad i media som rapporterar om stökiga klasser och låga kunskapskrav.Svenska elever är medelmåttiga i matematik och naturvetenskap.
Laglöshet och brott
On det är någon funktion som staten och kommunerna bör sköta så är det att skydda oss mot orättfärdigheter utövat av andra individer. Skyddet av våra liv och egendomar är en central funktion för polisen och domstolar. Dock är det få som anser att staten sköter denna uppgift med beröm. Frågan är varför. Därför att det finns så otaligt många lagar att bryta emot. När 1734 års lag tillkom var antalet lagar någorlunda överskådligt. I dag. Lagar som inte har ett starkt stöd i det allmänna rättsmedvetandet fungerar dåligt i praktiken och därför respekterar få lagar som majoriteten bedömer som dåliga. Därför avkriminaliserade man brottet att gå mot röd gubbe. Men fortfarande vidhåller man straff för fortkörning och narkotikabruk. Kostnaden för kriget mot narkotikan är enorm i hela världen och begränsningen av missbruket är helt misslyckad. Att försöka hindra individer från att använda medel som är skadliga är nästintill utsiktslöst. Den skada som orsakas genom kriminella gängs aktiviteter är inte försvarbar i förhållande till kostnaden för samhället. Och de barn som växer upp i med drogmissbrukande mödrar blir varken bättre med eller utan lagstiftning mot narkotika.
Familjevärderingar
Familjen har traditionellt setts som en grundpelare i det svenska samhället. Politikerna och Socialdemokratin i synnerhet har radikalt förändrat synen på familjen och samhällets grundsten har kollapsat. Resultatet är att antalet tonårsaborter exploderat under de senaste årtiondena. De senaste tio åren har antalet aborter i Sverige ökat med hela 64%, samtidigt som antalet 15-19-åringar ökat med drygt 20%. Ensamhushållen blir allt fler i Sverige. Från att omfatta sex procent av den vuxna befolkningen år 1945 bor i dag var tredje vuxen, 29 procent helt ensam. Vartannat hushåll i Sverige, 46 procent, är ett ensamhushåll. Då räknas inte de hushåll in som har hemmavarande barn. Om man jämför med övriga världen är det oerhört många. Staten har definitivt bidragit till dessa social problem. Charles Murrays bok "Losing Ground" tar fram bevisen för hur en liknande utveckling skett i USA beroende på Statens inblandning i medborgarnas liv. Det kan inte råda något tvivel om att alla missriktade reformer som genomförts sedan efterkrigstiden har skadat familjebildningen och givit ett ekonomiskt incitament att inte bilda familj.
Bostadspolitiken
Det råder inte någon brist på enfamiljshus, eller bostadsrätter, men sedan hyresreglerings infördes har det rått en ständig brist på hyresrätter. Inte sedan andra världskriget har svenska bostäder byggts och fördelats på en fri marknad. Artificiellt satta hyror, byggnadsregler och byggnadstillstånd har med andra statliga ingripanden ökat kostnaden för nyproduktion och gjort det olönsamt att kommersiellt producera nya bostäder. Utöver de nationella byggkraven vill Kommunernas införa egna som kommer att göra en villa uppåt 300.000 kronor dyrare och höja hyran med uppåt 800 kronor per månad.
Den genomsnittliga väntetiden under 2010 för att få hyra en lägenhet genom bostadsförmedlingen med tre rum och kök på Kungsholmen i Stockholm var 33 år. Priskontrollen har därvid gjort det praktiskt omöjligt att skaffa en hyreslägenhet inom en rimligt tid. Pristaket har gjort det omöjligt för privata hyresvärdar att få täckning för produktions- och underhållskostnader. Att ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter varit särskilt omfattande i Stockholms stad kan inte komma som någon överraskning då det finns ett starkt incitament för att frigöra de värden som finns i en fastighet med en marknadsmässig prissättning. Samtliga typer av regleringar skapar incitament för boende att stanna i sina nuvarande lägenheter i stället för att flytta. Eftersom lägenheterna är underprissatta kommer de ofta att underutnyttjas. Föräldrar med uppväxta barn stannar ofta kvar trots att de skulle kunna klara sig med en mindre lägenhet.
Hälsovården
Staten och landstingen har spelat en avgörande roll inom hälsovården. De samlade utgifterna för den svenska hälso- och sjukvården beräknas 1950 ha motsvarat cirka 3 procent av BNP. Det skulle innebär cirka 6 000 kronor per invånare i dagens penningvärde. Idag kostar hälso- och sjukvården 25 000 kr per invånare. Under de 30 åren mellan 1950 och 1980 tredubblades vårdens BNP-andel. Därefter har hälso- och sjukvårdsutgifternas andel av BNP svängt upp och ned runt en nivå på 8–9 procent. Och politikern vill öka andelen till 10 procent. I en teoretisk beräkning som gjordes i "Kommunala framtider" skulle skatterna i kommuner och landsting behöva öka med cirka 10 procent fram till år 2030, om den offentliga konsumtionen förutsätts öka lika snabbt som BNP. Drar man fram denna utveckling till år 2095 uppgår kommunalskatten till 70 procent (samtidigt som 70 procent av de sysselsatta behöver arbeta inom offentlig sektor). Alla insatta inser att situationen är ohållbar oavsett hur precisa beräkningarna är. Skatterna är i dag skyhöga i Sverige och kan knappast höjas mer utan att den privata sektorn som skall betala kalaset inte längre förmår att upprätthålla välfärdsstaten.
Finansiella system
Var och en bör vara helt på det klara med svagheterna i de finansiella systemen. Det kan knappast råda något tvivel om att Sveriges Riksbank och olika regeringar bär ansvaret för den finansiella politiken i landet. Kriserna på 1970-talet och 1990-talet var båda orsakade av Staten. Under 1960-talet var den ekonomiska utvecklingen i Sverige god. BNP-tillväxten var hög, inflationen måttlig, arbetslösheten låg, affärerna med utlandet i stort sett i balans och de offentliga finanserna starka. Under 1970-talet inträffade ett antal händelser som skulle få mycket skadliga konsekvenser för den svenska ekonomin.
Fram till 1970 låg Sverige i huvudsak i takt med omvärlden. Vi var med i Bretton Woodssystemet. Men från 1973, då Bretton Woods blivit upplöst, fick Sverige återkommande kostnadskriser. Regeringen devalverade fem gånger på sex år, 1976–82, och satte ned kronans värde med bortåt 45 procent. Men kostnaderna fortsatte att stiga snabbare i Sverige än i omvärlden. Sverige avvecklade definitivt valutaregleringen 1989. Därmed blev räntorna internationellt bestämda. Och vi fick omgående räntechocker – naturligt nog, eftersom alla inom och utom landet lärt sig att en svensk kostnadskris omgående leder till en devalvering. Trots ett desperat försvar, med en marginalränta på 500 procent, lyckades riksbanken inte hålla kronkursen 1992. När kronkursen släpptes fri sjönk den inledningsvis med 30 procent. I början av nittiotalet drabbades hela Västeuropa av en realräntechock. Men räntorna steg mer i Sverige än i andra länder. Den efterföljande fastighets- och finanskraschen blev därmed värre här än i omvärlden. Antalet konkurser fem-faldigades. Den öppna arbetslösheten steg snabbt, från 2 till drygt 8 procent. Staten finansierade arbetslöshetsersättningen med lån. Följden blev budgetunderskott på över 10 procent av BNP. Statsskulden fördubblades på fyra år.
På 1970-talet förklarade Olof Palme att riksdagen hade funnit ”en ny skattekälla” i löneskatterna. Lönekostnaderna steg snabbt i Sverige i början på sjuttiotalet. Industriarbetarlönen ökade med 59 procent mellan 1973–76. Samma period höjde riksdagen löneskatterna med 109 procent. Sveriges konkurrenskraft försämrades därmed kraftigt. Arbetskraftskostnaderna steg drygt 80 procent på tre år. Företagen kunde knappast kompensera sig genom att höja priserna, eftersom exportpriserna bestämdes av världsmarknaden. Företagen började att gå med förlust, eller utan vinst. Sverige devalverade fyra gånger med sammanlagt 30 procent mellan 1976–81. Men det räckte inte. Exportindustrin förlorade fortfarande marknadsandelar.
När företagen inte kunde klara sina skattebördor fanns inget annat alternativ än att avveckla anläggningar och säga upp personalen. Resultatet blev en att de offentliga kostnaderna exploderade oberoende av skatteintäkterna. Därför steg de offentliga utgifterna mellan 1976–81 från 50 till 65 procent av BNP. Inte ens ett land som deltagit i ett världskrig har haft en liknande utgiftsexpansion. På tre år injekterade staten i ekonomin 600 miljarder kronor av upplånade pengar. Trots detta galopperade arbetslösheten, investeringarna gick smälte som snöslask. Kostnaden blev att drygt en femtedel av befolkningen i arbetsför ålder kom att stå utanför arbetsmarknaden (som öppet arbetslösa, som deltagare i olika arbetsmarknadsutbildningsprogram, och förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl. Den verkliga arbetslösheten hamnade på över 20 procent.
Trafik
Dagligen klagar många på att viktiga vägar inte sväljer all trafik som vill fram utan att köer uppstår. Det märkliga är att den privata bilindustrin lyckas tillverka fram alla de bilar som vi önskar köra på våra vägar, men staten lyckas inte att producera de vägar som vi behöver för att komma fram utan tidsspillan. Detta är en stark kontrast mellan två olika system.
Flygtrafik
En liknande jämförelse kan göras med flygbolag och flygplatser. Den privata flygindustrin lyckas att producera all de flygplan som kommersiella flygbolag önskar bedriva trafik med, och flygbolagen lyckas anställa all personal för att sätta planen i trafik. Men därför att staten sköter flygplatser och luftleder så uppsår det en brist på kapacitet. Det finns knappast någonting som staten sköter som inte har brist på kapacitet.
Generella frågor
Min fråga till alla Marxister och kollektivister som klagar på kapitalismen kan nämna ett enda fall där privata företag orsakar samma allvarliga problem och brister som staten orsakar? Många miljöpolitiker brukar framföra att näringslivet skitar ned miljön. Men där staten sköter, eller har skött, samhället som i Sovjetunionen, Polen, Nordkorea och liknande kollektivistiska länder har nedskitningen av miljön varit betydande. Anledningen till att privata företag inte skitar ned lika mycket ligger i att de inte finner det lönsamt att skita ned lika mycket som helsocialistiska samhällen gör. När staten vill införa miljöskatter så tömmer de företagens kassakistor effektivare än vad de renar naturen.
Varför är staten inte lösningen på våra problem?
En orsak till att statliga regleringar och verksamheter orsakar problem bottnar i det faktum att olika intressegrupper utövar påtryckningar på riksdagen och regeringen. Regerings- och riksdagsbeslut ger ofta ett fåtal i en intressegrupp stora fördelar samtidigt som man påför små kostnader kostnader på allmänheten. Inan avregleringen 1990 utgjorde taxinäringen en sådan intressegrupp, där utbudet reglerades genom en ransonering av antalet trafiktillstånd. Sedan dess har har både kvantitets- och prisregleringen avskaffats. Mellan 1989 och 1991 ökade antalet taxibilar i landet från runt 12 tusen till över 16 tusen. Således tillkom ett antal nya arbetstillfällen i taxinäringen. Sedan avregleringen har det har blivit betydligt lättare att få tag på en taxi. Den kritik som framförts är att priserna ökat direkt efter avregleringen. Men kritikerna bortser från det faktum att kunderna sätter ett stort värde på att servicen förbättrats och att väntetiderna minskats högst betydligt. Den ökade servicen för taxitjänster kostar därför att kundbeläggningen under dygets alla timmar blir mindre med fler bilar på marknaden. En högre tillgänglighet är något som marknaden sätter ett pris på och är villig att betala för. Konsumenterna betalar helt enkelt för en delvis annan tjänst. Vinsterna med avregleringen har således vida överstigit förlusterna.
Ett annat område som blivit föremål för en avreglering är det statliga apoteksmonopolet. Nästan 40 år efter att riksdagen 1970 beslutat att staten skulle få ensamrätt att bedriva detaljhandel med läkemedel avskaffades monopolet (1 juli 2009). Vid sidan om Kuba och Nordkorea har Sverige varit unikt med sitt statliga apoteksmonopol. De länder som har helt avreglerat sina apoteksmarknader har uppnått längre öppettider och nya tjänster, till exempel rådgivning, men inte ökad prispress i någon större utsträckning. Återigen sätter konsumenten i värde på ökad tillgänglighet och bättre service vilket medför att man är villigt att betala ett pris för att undvika långa väntetider och dålig tillgänglighet. Konkurrensverket påpekar att det sedan avregleringen tillkommit fler än tjugo nya apoteksaktörer och att det har etablerats 200 nya apotek. Några orter i landet som tidigare inte hade apotek har nu fått nyetableringar. Inga apotek som fanns före omregleringen har i dagsläget lagts ner. Detta har inneburit en förbättrad tillgänglighet för många konsumenter.
Argumentet som staten ofta framför att koncentrerad nytta och fördelade kostnader är bra håller inte för en närmre granskning. Detta förklarar dock i sig inte varför statliga företag och reglerade marknader inte är lika effektiva som privata. Ett svar är att incitamentet att gå med vinst är större bland privata företag än statliga. Även om det ligget mycket sanning i argumentet är inte hela förklaringen till skillnaden. I båda fallen så har individerna samma intresse nämligen att främja deras egenintresse oavsett om de arbetar i den offentliga sektorn eller i den privata. Professor Armen Alchian vid UCLA sa att en sak kan vi var säkra på att envar sätter sitt eget intresse framför ditt. De individer som sköter Hong Kong är av samma sort som sköter det kinesiska fastlandet. Och de individer som skötte Västberlin var av samma sort som de som skötte Östberlin, men utfallet blev totalt olika.
Den verkliga orsaken till de olika utfallen ligger i hur egenintresset tar sig uttryck i dels den privata sfären och den offentliga sfären. Själva syftet med ett privat företag är helt olikt en offentligt organisation eftersom det privata företaget strävar efter att producera en vinst till sina investerare. Ett företag startas av en eller flera individer som satsar signa egna medel. Ett betydande antal av de nya företagen överlever inte de tre första åren. Under 1990-talet låg andelen överlevande företag på cirka 55 procent (70 procent 205) och många av de ensamföretagare som har firman kvar har svårt att försörja sig. Och de företag som blir framgångsrika existerar oftast redan. När ett företag misslyckas så försvinner inte bara arbetstillfällen utan investerarna förlorar öven sina satsade pengar. Att förlora pengar på ett företagande är en lika viktig aspekt som att göra en vinst. För många nyföretagare gäller det att ha djupa fickor om ett företag inte omedelbart går med vinst. Annars är alternativet att stänga ned verksamheten. Incitamentet att få en privat verksamhet att fungera är därför mycket stort.
Om vi antar att samma individer skulle starta en statlig verksamhet och uppstarten blir likartad – en förlust – blir utfallet helt annorlunda. Ingen gillar att erkänna misstag och i synnerhet när det kan undvikas. När statliga verksamheter misslyckas argumenterar därför regering och riksdag ofta för att verksamheten inte haft rätt storlek och därför inte blivit framgångsrik, eller andra liknande argument. Viktigast av allt är att staten har djupare fickor än du själv har och därför kan påföra dig kostnaden och alla andra skattebetalare. Med de bästa intentionerna försöker politikerna att övertyga väljarna att de kommer att lyckas bara de får mer pengar till en större omfattning. Så skillnaden är att när privata företag misslyckas så går de i konkurs, eller stänger ned verksamheten, men när statliga verksamheter misslyckas så utökar man verksamheten med en större budget.
Generellt så påtar sig staten en åtgärd när den verkar nödvändig vid tidpunkten för ett beslut. När väl en verksamhet har kommit på plats blir individer och företag beroende av verksamheten och även om den inte blir framgångsrik, eller dess syften inte uppnås, så fortlever den oftast i en eller annan form. I flera fall har misslyckade verksamheter fått en ändrad inriktning i ställett för att läggas ned.
Ett solklart exempel är IMF (den internationella valutafonden), vilken ursprungligen instiftades för att hantera ett system med fasta valutakurser. Efter att president Richard Nixon stänger ned guldmyntfoten 1971 kollapsar de fasta systemet med växelkurser och ersättes med marknadsmässiga växelkurser. Fastän att syftet med IMF försvann över en natt så återuppstår fonden som fågel Fenix med en ny verksamhet. IMF fick en ny funktion med större budget nämligen att syssla med ekonomiskt stöd till utvecklingsländer. Fonden påtvingade medlemsländerna att gräva djupare i sina fickor efter mera pengar för att finansiera den nya verksamheten. Vid sidan om IMF hade världsbanken samma syfte och nu fans det två verksamheter med samma inriktning som orsakade mer skada än nytta.
Ett annat exempel är LO-utredningens förslag 1975 som utarbetades av LO:s chefekonom Rudolf Meidner. Förslaget gick ut på att fackföreningsrörelsen skulle socialisera den svenska industrin. Förslaget innebar i korthet att alla företag som gick med vinst skulle årligen leverera nyemitterade aktier motsvarande 20 procent av vinsten till fackliga fonder. Om förslaget gått igenom skulle de flesta vinstgivande svenska företagen snart haft fackliga fonder som dominerande ägare. Sverige skulle genom ett unikt ekonomiskt system konfiskera merparten av all privat egendom vilken skulle förvaltas av fonder som skulle styras av fackföreningar, företagsledare, och en krympande andel privata ägare. Resultatet skulle blivit en extrem kombination av makt och ägande som bara existerat i kommunistiska ekonomier som Sovjetunionen. En enda organisation skulle på kort tid äga alla vinstgivande företag i Sverige. Om det socialdemokratiska partiet inte förlorade valet 1976 kunde Meidners förslag ha fundamentalt förvandlat landet till en marxistisk ekonomi i likhet med Kuba och Nordkorea. Företagen hade ägts av fackligt toppstyrda fonder. Sannolikt hade en rad vinstgivande företag med starka ägare lämnat landet, så som familjen Rausing gjorde. Med beaktande hur egenintresset tar sig uttryck i den offentliga sfären och vad socialistiska ekonomer åstadkommit i uteblivet välstånd är det lätt att göra sig en bild av vad som kunde ha hänt i Sverige. Däremot har staten socialiserat större delen av våra inkomster.
Socialistiska förståsigpåare påstår att du vill ha en massa goda gåvor men år inte särskilt villig att betala för dem. Om bara de giriga folket vill ge oss mer i skatter så kan vi lösa alla problemen. Under 1970-talet genomförde riksdagens socialistiska majoritet ett antal kollektiva arrangemang, som även inkräktade på privatlivets problem. Det som kallas socialförsäkringar och garanterar inkomst vid arbetslöshet och sjukdom och under ålderdom har i huvudsak organiserats som statligt styrda kollektiva system, med svag koppling mellan inbetalda skatter och försäkringsutfall.
Det svenska pensionssystemet var helt statligt när det instiftades 1913. Ett utvidgade ATP-systemet från 1960 blev också det helt statligt. ATP organiserades som ett rent fördelningssystem där pensionsavgifterna finansierade morgondagens pensioner, som i ett enormt pyramidspel. Statens verksamhet liknar därvid de bedrägliga investeringsverksamheterna som betalar tillbaka investerarna med deras egna pengar, eller pengar som betalas av efterföljande investerare, snarare än från de medel som intjänats av den person eller organisation som skall uppbära pensionen. Innan systemet hann att helt kollapsa har det reformerats en aning. Inom organisationer associerade med socialdemokratin finns det ett starkt motstånd mot varje tanke på individuellt pensionssparande.
Vid början av sextiotalet har staten och kommunerna i Sverige byggt ut den offentliga barnomsorgen. Intentionerna har som alltid varit goda och avsikten har varit att båda föräldrarna ska kunna förvärvsarbeta, oberoende av barnens antal och ålder. Den kommunala barnomsorgen är dock extremt dyr. Föräldrarna betalar ungefär 10–20 procent i egna avgifter. Resten debiterar stat och kommun skattebetalarna.
Sjukvården betalas i huvudsak med en kommunal skatt. Sjukförsäkringen, som täcker inkomstbortfall, är helt statlig. Den är i princip organiserad som en försäkring, men är i realiteten en ren skatt. Långa köer och dålig kvalitet har fått sju av tio svenskar att oroar sig för försämringar i framtiden. Nästan varannan svensk uppger att de oroar sig för att behöva ta ett större eget ekonomiskt ansvar för sjukvård i framtiden. I dag har uppskattningsvis över en halv miljon svenskar privat sjukvårdsförsäkring och under de senaste tio åren har en ökning skett med 15-20 procent per år.
Arbetslöshetsförsäkringen har kopplats till fackföreningsrörelsen. På trettiotalet fanns en stark opinion för generell arbetslöshetsförsäkring, men den socialdemokratiska regeringen beslöt att arbetslöshetsförsäkringen skulle administreras av fackföreningsrörelsen, och kopplas till medlemskap i facket. På detta sättet skulle man tvinga alla att gå in i facket; de som på detta sätt blev med i facket skulle kollektivt anslutas till det socialdemokratiska partiet; och medlemsavgifterna skulle forsa in i partikassan.
Om det svenska folket skulle haft möjligheten till att folkomrösta i alla nämnda frågor så skulle utfallet blivit det motsatta. De flesta medborgare anser att staten och det offentliga tagit för stor omfattning och att de skyhöga skatterna inte ger de värde som man förväntar sig. Problemet är att staten spenderar skatterna ineffektivt och ofta på fel saker. Slutresultatet har blivit ett okontrollerbart offentligt monster.
Byråkrater är i sig inte dåliga individer. Problemet är som Marxister skulle säga skapat av systemet i sig och inte av individerna. Politikers och offentliganställdas egenintresse gör att de handlar mot egenintresset för flertalet av resten av oss. Om man vänder på Adam Smiths osynliga hand skulle man kunna säga att individer som har intentionen att tjäna enbart det offentliga intresset leds av en osynlig hand som tjänar privata intressen vilket inte var en del av deras ursprungliga intention. Visa mig den byråkrat som vill skära ned på sina utgifter. Problemet med det nuvarande svenska politiska systemet är att väljarna inte har någon direkt röst i de enskilda besluten. Enbart det schweiziska politiska systemet ger folket makten att bestämma i enskilda frågor.
Det mesta budgetarbetet i Sverige leds av anställda byråkrater som tjänar på att verksamheten får mer pengar och framför allt inte minskar i sin omfattning. Vi har ett problem med koncentrerad nytta och diffusa kostnader. När östblocket föll och länderna blev fria predikade vi privatisering medan vi själva fortsatte att socialisera.
Frågan är vad vi kan göra för att krympa den offentliga sektorn och föra över den mesta verksamheten till marknaden. Det kommer att krävas en kraftig förändring av våra grundlagar och en utökad makt till folket för att ett resultat skall kunna genomföras. Enda möjligheten till att få till stånd en hållbar utveckling är att minska politikernas makt. Det land som vi kan lära oss mest från är Schweiz.
Schweiz har ett unikt decentraliserat demokratiskt system som ger en långsiktig stabilitet och politisk tillförlitlighet. I motsats till de flesta demokratierna i världen tillämpar Schweiz inte parlamentarism. Varje regeringsmedlem väljs separat av parlamentet. Parlamentet kan inte genom misstroendevotum tvinga en regeringsledamot eller regeringen att avgå. Regeringen å andra sidan kan inte upplösa parlamentet och utlysa nyval.
Framför allt ger det schweiziska folkomröstningsinstitutet en “checks and balance” som förhindrar att minoriteter kan driva igenom beslut som går emot folkopinionen. Folket kan yttra sig i efterhand över alla parlamentsbeslut, genom beslutande folkomröstningar. På det federala planet är folkomröstningar obligatoriska för ändringar av författningen. Federala lagar och beslut med allmän räckvidd samt internationella avtal som gäller tills vidare är underkastade fakultativa folkomröstningar. Till skillnad från Sverige har Schweiz genomfört få skadliga reformer under de senaste 40 åren. För att en fråga skall gå till folkomröstning behöver bara 50 000 röstberättigade medborgare begära detta inom 100 dagar från beslutsdagen. Denna vetoliknande medbestämmanderätt bidrar till att göra landet stabilare och mer förutsägbart i jämförelse med Sverige.
Till folkomröstningsinstitutet hör även initiativrätten som innebär att om minst 100.000 väljare begär en ändring eller tillägg i författningen, måste frågan underställas folket i allmän folkomröstning. Ett flertal folkomröstningar äger rum varje år. De utnyttjas i stor utsträckning av partierna för att bedriva opposition mot regeringen i utvalda frågor.
Sverige behöver fatta ett drastiskt beslut för att kunna säkra framtiden för kommande generationer. Den enda rätta vägen är att makten utgår från folket och inte indirekt via den politiska klassen i Stockholm.
