Det handlar om Islam

Det finns två sätt att se på ett samhälle. Det första handlar om hur en grupp skulle vilja att samhället ser ut. Den andra gruppen utgår från hur mänskligheten faktiskt beter sig och om hur man kan bygga ett bättre samhälle baserat på en sådan världssyn. Det kan ju knappast råda någon tvekan om att Socialister, Marxister och nu mer kända Islamister vill bygga sina samhällen efter en utopisk dröm om hur ett samhälle skulle kunna se ut enligt deras idealiserade världsbild.

Ända sedan upplysningstiden på 1700-talet har debatten om trovärdigheten för den kristna religionen pågått och på senare tid även innefattat Islam. Den enda starka religiösa rörelsen i västvärlden är Islam och dess avart Islamismen. Denna rörelse står i total kontrast till västerlandets idéer. I Europa och Nordamerika har det bildats en kultur som bygger på idén om tron på människans förnuft. Vi har utvecklat ett samhälle där flertalet är övertygade om att man inte okritiskt bör tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter som religiösa företrädare hävdar. I ett sådant samhälle är det omöjligt att förena grupper som har en fundamentalt avvikande syn, utan att en total konfrontation förr eller senare kan undvikas. Man måste vara ganska korkad för att tro på att det är möjligt att integrera grupper med en religiös syn som fundamentalt går stick i stäv mot vad majoriteten i västerlandet tror på. I vart fall är de som i sin enfaldiga ideologi tror på att alla olika grupper utan problem kan integreras i Europa antingen helt oinformerade om vad de står upp emot, eller så har de snöslask i melonen.

Majoriteten muslimer tror på sina religiösa företrädares totala maktfullkomlighet. Muslimska talesmän som Zuhdi Jasser vilka är för en separation av moskén och staten är stark i minoritet. De häcklas och hotas till livet av Islamisterna för att tala emot politisk islam. För de oupplysta och vilseledda är de hög tid att studera de verkliga talen om hur många som verkligen företräder islamismen. Clarion Project har sammanställt fakta på ett sätt som sänder kalla kårar längs ryggraden i “The untold story of the Muslim opinions and demographics” (http://go.clarionproject.org/numbers-full-film/ och http://www.clarionproject.org/sites/default/files/By-the-Numbers-Bibliography.pdf).

Varför skall vi ta hotet från ISIS mot västvärlden på allvar? Därför att tro kan försätta berg och i det avsekulariserade Europa inte finns någon tro på annat än att fördela välfärden. Islamismen står i total kontrast till ett fritt kritiskt tänkande.

I islamisk tradition, är Dabiq platsen som i Bibeln kallas "Armageddon". I och runt denna by tror ISIS att det slutliga slaget mot “korsfararna”, eller "Roms arméer” (som fanatikerna kallar det) kommer vinnas en gång för alla. Enligt deras syn kommer detta fältslag att öppen vägen till Istanbul och Europa, samt därefter världen utanför. Dabiq är så central för denna vision att den nämns om och om igen i ISIS propaganda. Så vad spelar det för roll vad de naiva och oinformerade i västvärlden tror.

På flera ställen i Koranen nämns den kommande domedagen (Yawm al-din), vilket är en fasansfull tid då muslimska troende kommer att skiljas från de otrogna, som kommer att vara "ledde till helvetet i folksamlingar," bland "kokande vatten och i olika nyanser av svart rök. Detta kommer att bli ett stort ögonblick för alla sanna muslimer. Inte så bra för resten av oss.

Enligt Muhammads Hadith kommer Dajjal att födas nära Iran och Syrien vid en tidpunkt då omoral råder, specifikt när homosexualitet och drogmissbruk härskar. Sjuttiotusen judar kommer att förföljas av Dajjal föra att bekämpa de verkliga muslimer, som kommer att ledas av en efterträdare till Muhammed kallade Mahdi. Episka strider kommer att uppstå.

Sunni and Shia muslimer har var sin tro på när nästa Mahdi kommer att återuppstå.

Irans högste ledare, ayatolla Khamenei – såväl som fadern till den iranska revolutionen, Ayatollah Khomeini – är en ivrig anhängare av återkomsten av Mahdi.

Enligt Islamisterna kommer återuppståndelsen av Mahdi att leda till en konflikt liknande ett tredje världskrig, med en ogripbar förödelse. I denna bilden förenas de sunnitiska och shiitiska traditionerna om en apokalyptisk händelse där båda sekterna utkämpar den slutliga kosmiska striden med en överraskande allierad Mahdi som bekämpar den enögde Dajjal. Och mitt upp i allt detta kommer enligt både sunnitiska och shiitiska traditioner, de att få sällskap av Jesus Kristus i det blodiga slaget mot Dajjal.

Inrättandet av kalifatet är ett annat tecken för islamister att det förestående slutet är nära. Framgången för ISIS ligger i att ha utropat en islamisk stat. Detta har gjort det oemotståndlig för tusentals rekryter från hela världen, inklusive Europa och USA, att gå med i striden inför den slutliga apokalypsen.

Den före detta befälhavaren för Delta Force general William G. "Jerry" Boykin har uttalat att islamisk rätt, som de flesta muslimer lyder under (kallad sharia) kan omöjligt samexistera med demokrati. Han har tillagt att försöka införa sharia i Amerika skulle resultera i "förstörelsen av den amerikanska konstitutionen." Enligt Boykin kan man inte ha en samexistens mellan en demokrati och sharia.

Islam består endast till ca 16% av religion och till stor del i övrigt av det juridiska system som kallas Sharia. Och om man, enligt Boykin, frågar de flesta muslimer i Amerika, även om de inte är våldsamma och inte deltar i jihad, om de skulle stödja införandet av sharia, så visar tyvärr de senaste opinionsundersökningarna att de skulle stödja genomförandet av sharia. Det vore naivt att tro på annorlunda siffror för muslimer i Europa.

Under det senaste året har det vällt in muslimer över hela Europa från mellanöstern. Från den korrekta politikerklassen trummas buskapet ut att ett multikulturellt samhälle är inte bara att fördra, men att de som är emot måste demoniseras som islamofober och likställas med rasister från 1930-talets nationalsocialistiska scen. 

Det föreligger dock en fundamental skillnad mellan att hjälpa mänskor som stödjer en västerländsk syn på ett fritt samhälle byggt på demokrati med en tro på den enskilda individens förnuft och Islamister som tror på ett autokratiskt statskick. Att släppa in miljoner med individer vilka inte delar denna grundläggande syn på hur ett samhälle bör organiseras är inte bara ett stort misstag, utan även ett hot mot alla demokratiska samhällens existens. Värst av allt är att de som tror på det fria samhället nu får stå för notan för alla de medellösa lågkompetenta muslimer vilka inte kan, eller vill försörja sig själva.

Värst av allt är den dubbelmoral som är den förhärskande i Europa. Få svenskar, fransmän eller tyskar är intresserade att integreras med muslimer. Det kan ju inte komma som en överraskning att unga arbetslösa muslimska män känner sig helt utanför de västeuropeiska samhällena. Miljön i getton som Rosengård i Malmö och liknande ställen på andra platser i Europa är rena kläckningsfabriken för Islamister. I takt med att den ekonomiska depressionen i Europa förvärras kommer trycket på välfärdsstaterna att öka till bristningsgränsen. 

Stora delar av Europa står inte bara inför en ekonomisk kollaps utan även inför en kollaps av den värdegrund som kontinenten utvecklat sedan upplysningstiden. Om vi inte kan föra debatten på en saklig grund kommer islamisterna att inte bara vinna den utan även komma att utgöra ett betydande hot mot den västerländska civilisationen. 

I filmen “By The Numbers” framför ordföranden för “Muslims Facing Tomorrow” Raheel Raza en ärlig och öppen diskussion om muslimska åsikter och demografi. Filmen beskriver de radikaliserade islamistiska krafterna som ett större problem än de flesta politiskt korrekta regeringar och individer är redo att erkänna. Den visar på att ISIS – den islamiska staten – försöker att penetrera USA med en tillströmning av så kallade flyktingar? Muslimer radikaliseras nu på amerikansk mark? Vidare beskriver filmen organisationer som CAIR, som utger sig för att representera amerikanska muslimer. Frågan är om CAIR kan länkas med radikaliserade individer som har länkar till terrororganisationer? Om detta händer i USA så kan vem som helst med ett kritiskt tänkande föreställa sig vad som händer i ett land som Sverige där tiotusentals muslimer vällt in varje månad under större delen av 2015.

Hur Skånelandskapen blev svenska

Utmaningen för den svenska statsmakten efter erövringen av Skånelandskapen var hur man skulle göra invånarna lojala till den svenska kronan. För 1600-talets makthavare var en ”försvenskning” inget man eftersträvade. Myten om Sverige som ett homogent land med ett folk och gemensamt språk skapades först efter 1809 då det svenska rikets sprängdes och den östra rikshalvan blev storfurstendömet Finland. Sverige som i hundratals år varit ett ganska stort, nästan runt rike med huvudstaden i mitten blev plötsligt ett avlångt Sverige med en huvudstad placerad i den numera östra riksdelen.

Den svenska nationalismen blommade först upp genom det trauma som förlusten av de finländska landskapen hade skapat. Innan dess hade den svenska kungamakten en helt annan strategi med erövringen Östdanmark. Blekinge, Bornholm, Halland och Skåne kom inte att inlemmas i kungariket Sverige 1658, utan de blev blev nya provinser till den svenska kronan. Sverige var vid den tiden en konglomeratstat, liksom andra europeiska stater. Skånelandskapens erövrare Karl X Gustav bar titlar med reell makt som kung i Sverige, hertig i Estland, Livland, Pommern och Bremen-Verden, herre till Ösel och Wismar, med flera områden. Samtliga områden styrdes efter egna lagar, kyrkoordningar, adelsprivilegier och lokala regleringar av stadslivet. Envar provins hade egna politiska system. Den centrala delen av det svenska riket, hade en ståndsriksdag med adel, präster, borgare och bönder från Småland i söder till Norrbotten i norr, från Värmland i väster till Karelen i öster som utövade makt. De övriga provinserna hade däremot inte säte i riksdagen utan hade i regel sina egna lantdagar.

Enlighet tidens sed fick erövringarna av Skånelandskapen provinsstatus. Deras rätt att behålla sina gamla lagar och privilegier stadfästes i fredsfördraget mellan Sverige och Danmark-Norge som slöts i den danska staden Roskilde den 26 februari 1658. Skåne, Halland och Blekinge kom att betraktas som en enhet, hertigdömet Skåne. Direkt efter freden började förhandlingar med den lokala aristokratin om hertigdömets styrelse. På lantdagen i Malmö 18 september 1662 träffades en överenskommelse mellan svenska regeringens kommissarier och ständerna i de erövrade provinserna. Enligt överenskommelsen ansågs landskapen såsom "inrikes utländskt land" införlivade med Sverige. Den gamla Skånelagen behölls och adeln, prästerskapet och borgarståndet fick bekräftelse på sina privilegier, men landskapens ständer fick säte och stämma i Sveriges riksdag, samt lika rätt med svenskar till ämbeten i staten. Detta gav Skånelandskapen en gynnad ställning.

Av dagens svenskar vet få att det inte bara var Skåne som tvingades att bli svenskt. Även Halland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Gotland erövrades genom blodiga krig och dess befolkning tvingades med eller mot sin vilja att bli svenskar.

Under perioden 1658–75 kan man tala om en ”förskånskning”. Tidigare hade Skånelandskapen inte haft någon utpräglad särställning inom Danmark, även om de, liksom Själland och Jylland-Fyn, bevarat sin medeltida landskapslag. Efter att den svenska kronan tagit över makten fick den skånska eliten fördelar av att vara både utanför och innanför Sverige, framför allt genom att adeln behöll sina mer omfattande danska privilegier men trots det fick ingå i den svenska eliten.

Den svenska staten var mycket kraftfullare och mer centralstyrd än vad som var fallet med adelsväldet Danmark-Norge. Eftersom skatter och tullar ansågs tillhöra ”fundamentallagarna” enligt Roskildefreden höjdes de av den svenska kronan. Inkvartering av militära ryttare blev en hård börda för bönderna. Trots att dessa bördor även drabbade det kvarvarande Danmark efter det kungliga enväldets införande 1662 upplevdes det knappast lättare av de skånska bönderna. Biskopen i Lund, Peter Vinstrup, förklarade i en predikan att övergången var Guds straff för skåningarnas synder. Men skåningarna kunde återvinna Guds nåd, menade han, genom att vara lojala mot sin nya överhet.

När Danmark anföll Sverige 1675 och skånska kriget bröt ut hoppades många att ordningen skulle återställas och att undersåtarna i Skånelandskapen ånyo skulle bli den danska kungens undersåtar. Det var dock si och så med lojaliteten till den svenska kronan och det blev därför lätt för danskarna att rekrytera skåningar till de gerillaliknande friskytteförbanden, som svenskarna föraktfullt kallade snapphanar (stråtrövare). Inte bara skåningarna gjorde motstånd. Det fanns även motståndsrörelser i Halland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen, där befolkningarna gjorde vad de kunde för att slippa bli svenskar. Även i Halland fanns det snapphanar och en gerillarörelse på Tjörn och Orust. Snapphanestriderna kom att ta en allt större del av arméns krafter i anspråk och ledde till vad man närmast kan kalla inbördeskrig i delar av skånelandskapen. Det väpnade motståndet slogs ner med järnhand i byarna, samtidigt som svenskarna bedrev intensiv psykologisk krigföring. Alla infångade motståndare kallades snapphanar och blev utsatta för en skoningslös behandling i häradsrätterna. Bönder som blev rannsakade i rätten dömdes till döden även för samröre med misstänkta snapphanar. Dödsdomarna verkställdes snabbt genom hängning eller halshuggning, i många fall föregånget av rådbråkning. Friskyttekaptenen (av svenskarna benämnd snapphanen) Hans Severin är en man som dömdes "att spetsas levande, inte invärtes, utan mellan hud och rygg igenom nacken, sedan sättas på pålen, fötterna naglade och händerna bakbundna under en ny galge, med rep om halsen, icke tilldraget. Hans namn slås på galgen.” Om snapphanar infångades av svenskarna, gick de således ett grymt öde till mötes. Syftet var att skrämma och varna andra för vad som kunde hända med den som satte sig upp mot överheten.

Skånska kriget blev en blodig affär, kanske det grymmaste av krig som någonsin utkämpats på nordisk mark. För den unge Karl XI i spetsen av statsledningen måste det ha varit en chock att nästan ha förlorat de rika, nyss vunna Skånelandskapen. Skåne måste därför säkras för framtiden. Det gällde att få invånarna att frivilligt avstå från den särställning som de fick i Roskilde­freden. Från 1678 företogs åtgärder som senare kallats för en ”försvenskning.” Detta år uttryckte Karl XI det som att ”gemütherne måtte blifwa dragne ifrån then inclination the till Dannemark hafva”. Befolkningen skulle således vänjas vid det svenska språket genom att predikan och gudstjänst skulle ske på svenska. Sedan Karl XI på riksdagen 1680 lyckats att avsevärt stärka sin makt, var han stark nog att kunna genomdriva sin vilja även i provinserna. En rad genomtänkta åtgärder sattes in som utarbetades av Karl XI tillsammans med den hårdföre Johan Gyllenstierna. Den energiske Gyllenstierna utnämndes till generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge. Han var en hårdför uträttare som gillades av kungen, men misstroddes av aristokratin då han framförde planer på att förstatliga betydande delar av deras egendomar. Gyllenstiernas vision för Skånelandskapens framtid sträckte sig längre än andras.

Prästerskapet och städerna övertalades 1681 att begära att svensk kyrkoordning infördes. De danska prästerna byttes ut mot svenska som givetvis bara predikade på svenska. Alla danska böcker drogs in och förbjöds, liksom all kontakt med Danmark. Majoriteten av befolkningen i Skånelandskapen kunde varken läsa eller skriva, vare sig danska eller svenska. Därför infördes nu raffinerade försvensk-ningsinstrument: ABC-boken, den svenska psalmboken, Altarboken för svenska gudstjänster och Luthers lilla katekes.

Eftersom det var kyrkoplikt tvingades befolkningen till kyrkan för att lyssna på de svenska predikningarna och barnen undervisades enbart på svenska. Klockarna fick i uppgift att hålla läsemöten med traktens barn efter gudstjänsten, något som till en början inte alls uppskattades av de äldre. För att skånelandskapens allmoge inte skulle glömma vem som nu var deras herre, sattes Karl XI:s namnchiffer upp i varje kyrka. Det 1668 grundade universitetet i Lund hade stängts 1675. I juni 1682 återinvigdes universitetet, som nu snabbt kunde få fram svensktalande kyrkoherdar, lärare och statliga tjänstemän.

Många flyktingar återvände från Danmark efter kriget och slog sig ner på sina gamla gårdar, medan någon omfattande invandring från Sverige inte har kunnat beläggas. Även efter kriget förekom flyttningar från Danmark till Skåne, inte bara av hemvändande flyktingar. En man skrev 1699 till den svenska guvernören om en häst han köpt i Köpenhamn och berömde sig att ha infört en bra stridshäst i riket. Det är typiskt för kommunikationen från invånarna till den nya överheten, där det inte framkommer någon rädsla för att omnämna kontakter med Danmark eller den danska tiden och ingen ängsligt påtagen demonstrativ svenskhet. Vardagslivet påverkades därför i begränsad omfattning. Den dåtida befolkningens vardagsspråk kom i realiteten inte att ändras i någon större utsträckning.

På landet införde man 1683 svensk lag och rättegångsordning utan att fråga allmogen och de gamla tingsdomarna ersattes av svenska häradshövdingar. Samma år slutade förhandlingarna med adeln med att de svenska adelsprivilegierna infördes. Adeln förblev dock socialt och ekonomiskt stark i Skåne.

Under skånska kriget hade Skåne och Blekinge, som en bestraffning för invånarnas samröre med fienden, fråntagits sin riksdagsrepresentation. Men vid riksdagen 1686 deltog representanter från alla de tre gamla före detta östdanska landskapen. Den formella inkorporeringen i Sverige var därmed ett juridiskt faktum, nästan 30 år efter Roskildefreden.

Efter 1809 har den centralstyrda svenska propagandan genom de två senaste århundradena fått befolkningen att tro att Sveriges nuvarande gränser är dess ”naturliga” sedan urminnes tider. Den centralstyrda propagandan har varit så skicklig att försvenskningen blivit så effektiv att majoriteten av Sveriges befolkning i dag tror att Sverige alltid varit ett land med ett folk och ett språk. De flesta svenskar tror att befolkningen i alla våra landskap alltid varit svenskar, men att vissa delar periodvis varit ockuperade av grannländerna.

Världens största bedrägeri i mänsklighetens historia

Av alla bedrägerier som begåtts och är i upptågande så leder pyramidspelet som pågår med våra valutor. De flesta har inte ens klart för sig skillnaden mellan valuta och pengar. Inte ens de som skrivit våra uppslagsverk har klart för sig vad som menas med pengar. Från historisk tid har pengasystemen baserats på vikten av ädelmetaller, framförallt silver och guld. När en valuta som sedlar utgivits har utgivaren garanterat att innehavaren vid anfordran kunnat lösa in sina sedlar mot en bestämd mängd guld, eller silver. Redan från 1745 pågick en uppblåst sedelutgivning i Sverige, vilket i praktiken gjorde dessa sedlar oinlösbara. Således hade man i Sverige infört pappersmyntfot. Sedan dess har man omväxlande infört silvermynt, guldmyntfot och pappersmyntfot, för att i dag enbart ha en fiatvaluta.

Idag finns det nästan inga pengar i omlopp, utan huvuddelen av betningsmedlen utgörs av fiatvalutor baserade på en så kallad pappersmyntfot, eller på ren och skär tro. Bakom pappersedlarna finns inget egentligt värde och systemet fungerar bara så länge marknaden har ett förtroende för utgivaren och sedeln har i stort sett samma värde i övermorgon som den hade i förrgår. Problemet med fiatvalutor är att de skapas ur tomma intet genom ett system där t ex den amerikanska staten ger ut en IOU (obligationer) från sitt finansdepartement varvid statsskulden ökar. I nästa steg säljer riksgälden obligationerna till bankerna som i sin tur säljer dem vidare till Federal Reserve Bank. Ur tomma intet skriver Federal Reserv ut en check till bankerna från en checkbok som de har noll cent på sitt konto. På så vis skapar valuta utan att det finns några egentliga underliggande värden.

När väl valuta skapats spenderar staten pengarna på sociala program, samhällskostnader och försvar. Efter detta steg kommer bankerna in och multiplicerar på ett magiskt sätt mängden med pengar genom att skapa ännu mer IOU ut tomma intet. Den simple löntagare arbetar sedan för att gottgöra dessa tal. Alla löntagare beskattas genom direkta skatter och inflation, vilken staten skapar när den trycker upp valuta ur tomma intet.

Problemet är att systemet är riggat så att för de belopp som staten ger ut som valuta måste den betala ränta. Räntan plus det ursprungliga skuldbeloppet gör att staten aldrig kan komma ur detta pyramidspel utan att det sker en kollaps. Om staten ger ut två IOU så måste den lägga på en IOU som ränta. Således är staten skyldig mer än den skapat som ett lån. Genom detta system så ökar hela tiden skulden fortare än de belopp som staten skapar. Så nu måste staten skapa mer pengar till att existera för att klara balansräkningen. Om staten börjar betala av sin skuld så går systemet in i en deflation vilket leder till en kollaps. Detta är vad som sker just nu i Europa, trots att man desperat försöker att skapa en inflation på 3 procent! 

Mike Maloney har hållit flera utmärkta föreläsningar i ämnet, ur vilken The Case for $20,000 oz Gold - Debt Collapse är ett bra början att starta för de som vill förstå varför vi inte kan räkna med att nuvarande system kommer att kunna överleva. Frågan är bara hur länge.

Fem skäl till av Schweiz är bättre än Sverige

Alla individer agerar mer eller mindre med ett egenintresse, så även politiker. Problemet är bara att politikerklassens egenintresse inte överensstämmer med medborgarnas. Det finns bara ett land på denna planeten som lyckats balansera medborgarnas egenintresse mot politikerklassens och det är Schweiz. Det är ingen slump att schweizarna lyckats bättre än Sverige och de andra länderna i Europa. Här följer fem skäl till att Schweiz är bättre än Sverige.

1. Bördan av de offentliga utgifterna är lägre i Schweiz. Enligt OECD förbrukar den offentliga sektorn endast 33,44 procent av bruttonationalprodukten (BNP) i Schweiz, jämfört med 49,16 procent av BNP i Sverige.

2. Schweiz konstitution bygger på en äkta federalism, med en nationell regeringen som ansvarar för endast omkring en tredjedel av de offentliga utgifterna. Sverige skulle kunna överföra en större del av de offentliga utgifterna till länen och regionalisera besluten.

3. Schweizarna har en stark rätt att kontrollera sina egna personliga uppgifter och landet för en stark politik för att skydda medborgarnas fri- och rättigheter, inklusive en hög finansiell integritet. I Sverige kan Kronofogden titta på ditt bankkonto utan att ens behöva en husrannsakan.

4 . Schweiz har en positiv form av multikulturalism med människor som lever tillsammans i fred trots olika språk och olika religioner. I Sverige fungerar det dock inte lika bra.

5 . Vapeninnehav är genomträngande i Schweiz, och det schweiziska folket värdesätter denna frihet högt. Dessutom måste man beundra nationen därför att alla arbetsföra män har helautomatiska gevär i sina hem? Man är mycket bra på att skydda denna frihet. I Sverige får bara polisen och brottslingar ha automatvapen.

Kaos och annalkande storkrig i Mellanöstern

Om våra politiska ledare i västvärlden fortfarande tror att de har makten att påtvinga sitt varumärke för fred och frihet i Mellanöstern, så bör de snarast checka in på ett dårhus.

För fem år sedan när krigen i Irak och Afghanistan fortfarande var i full gång röstade nästan alla amerikanska medborgare för den kandidat som de trodde skulle kunna göra det bästa jobbet att få slut på konflikterna. Bortsett från enstaka eller sporadiska konflikter på andra håll, var Irak, Afghanistan och Iran de enda heta områdena med en långsiktigt ifrågasatt stabilitet vilka kunde allvarligt ifrågasättes. 

I fokus för USA och dess allierade i Nato handlade det strikt om dessa tre länder. Och politikernas utmaning handlade strängt taget om att ta hem trupperna utan att lämna kaos i deras kölvatten. Den palestinsk-israeliska konflikten pågick naturligtvis som alltid. Men i motsats till de nya krigen på andra håll handlar det om en sex decennier gammal konflikt, som knappast bedömts som en de-stabiliserande faktor i regionen. Sammanfattningsvis talar vi om två, kanske tre, allvarliga konflikter att oroa sig, med måttlig påverkan på världens stormakter. Med andra ord såg man inget brett hot mot den globala ekonomin. Förhoppningarna var höga om en framtida långsiktig stabilitet.

Om vi nu spolar framåt till slutat av augusti, 2013, ser envar hur dramatiskt bilden har förändrats betydligt. Ordet "stabilitet" har helt och hållet strukits ur lexikonet. Alla observatörer i regionen har sett hur samtliga länder i regionen påverkas; internt och externt, politiskt och socialt, handel, tillströmningen av flyktingar och av omstörtande konflikter.

Länder som Egypten, Libyen, Jemen och Pakistan är samtliga i olika stadier av kollapsade stater, där rättssamhället är långt borta och kaos börjar ta över. Värst av allt, nya krig har tillkommit och sprids snabbt. Iraks "arabiska uppvaknande" var tidigare delansvarigt för slutet av inbördeskrig. Nu är det begravd och bortblåst. I dess ställe har en ny, ännu mer virulent form av etniska stridigheter återkommit. Samtidigt har jihadister från hela världen tillströmmat till Syrien, vilka även bidrager till att återuppväcka bränderna i Irak.

Men den som fortfarande tror att det finns en mur som omger området som kan avskärma konflikten borde checka in på samma mentalinstitution som de vilka tror sig kunna fixa problemet.

Till skillnad från de konflikter fem år sedan, har världens stormakter dragit en linje i sanden - USA och dess allierade i Nato visavi Ryssland och Kina. I motsats till det förflutna, är amerikanska och ryska slagskepp på väg in i området.

Hur går det för Syrien?

Tyvärr sitter det rätt på toppen av en serie av förkastningar som delar regionen i många linjer.

Den första förkastningslinjen är den tusenåriga konflikten mellan shia och sunni, som går tillbaka till Muhammeds död år 632.

Fram till förra seklet, var den mestadels begravd. Nu har den exploderar i ett regionalt krig. Denna konflikt har varit den enskilt största faktorn bakom de 134.000 civila dödsoffer i Irakkriget och 106.000 dödsfall hittills i den syriska konflikten. Konflikten har uppslukat nästan hela regionen, där granne ställs mot granne, land mot land, även terrorism mot terrorism.

Områden med betydande nationer på Shia sidan inkluderar Iran, Irak och Syrien, samt på den sunnitiska sidan, Saudiarabien, Egypten och Turkiet. Mest terroristorganisationer och andra organisationer faller också in i det ena eller andra lägret.

Vilken sida är USA på? Svar: Varken och båda!

I Irak är USA den shiitiska sidan. Den avsatte den sunnitiska Saddam Husseins regim, kasta slutligen hela nationen i händerna på Iran.

I Syrien spelar Obama-administrationens förslag inför USA:s kongress att bomba Assad direkt i händerna på sunnimuslimska jihadister.

Och i hela regionen stöder USA repressiva sunnitiska regimer, där den stora delen shiitiska befolkningen befinner sig i olika stadier av revolt.

Den andra förkastningslinjen handlar om kampen mellan muslimsk fundamentalism och modernism, mellan dem som söker en återgång till medeltiden och de som vill gå vidare in i det tredje årtusendet. Denna förkastningslinje delar upp det syriska upproret mellan reformister och jihadister och får Egypten att spricka sönder i sömmarna.

Den tredje förkastningslinjen är den djupaste av alla och skär rätt genom Syrien. Jag talar om väst visavi öst, särskilt mellan USA och Västeuropa mot Ryssland och Kina.

Denna konflikt är inte baserad bara på återuppvärmda minnen från det kalla kriget. Inte heller är det en konflikt mellan vänner med inkompatibla kroppsspråk. Istället har konflikten alla kännetecken från en uppvärmning av ett kallt krig mellan gamla makter på tillbakagång och nya på uppgång.

Sammanfattningsvis representerar dagens Syrien konflikt både metaforen och korsningen av fler-dimensionella politiska och ekonomiska jordbävningar som kan komma att genljuda över större delen av regionen och sprida sig till stora delar av världen.

Till skillnad från det förflutna har de ekonomiska konsekvenserna av pågående fas av denna regionala konflikt - och möjligen globala - blivit gränslös. 

Fråga dig själv: Hur kommer det att påverka energipriserna? Hur kommer energipriserna att påverka inflationsförväntningarna och räntor? Vad gör du för att tjäna på detta och att skydda dig själv mot en finansiell härdsmälta?

Myten om Europas åtstramningspolitik

Västern i Europa försöker till varje pris att bevisa att åtstramningspolitiken inte fungerar. De menar att den höga arbetslösheten beror på att ländernas regeringar försöker spara på samhällsutgifterna. "Med medelklassarbetare som plockar i sopor på jakt på mat, har åtstramning redan gått för långt" tycker marxisterna och de andra kollektivisterna.

Deras slutledningsförmåga är dock helt under isen, därför att PIIGS-länderna egentligen inte genomfört några besparingar. Om man med åtstramning menar att man sparar på utgifterna så har det knappast inträffat.

Några länder i EU har försökt att minska budgetunderskotten genom att öka skatterna och inte genom att minska på utgifterna. Englands regering klippte till de välbeställda med en 25 procentig skattehöjning, utan att det i verkligheten bidragit med ökade skatteintäkter. Rika individer har flyttat sina tillgångar, eller helt enkelt blivit mindre produktiva genom att jobba ihop färre slantar. Om man menar allvar i EU så borde man följa exempel som Island där man trots vilda protester gjorde reella nedskärningar i statsbudgeten. Islands underskott föll från 13 procent ned till ynka 3 procent efter åtstramningen och landet har nu en tillväxt.

Kanada lyckades skära i sin budget för 20 år sedan och har nu gått om USA inom flera sektorer.

Men västern trycker ivrigt på och menar att länder som Japan inte stimulerar tillräckligt. Ekonomiprofessor Christina Romer från Berkeley, tidigare ordförande för presidentens ekonomiska råd, menar dock att: "Detta är det mest radikala ekonomiska experiment en ekonomisk stormak genomfört under hennes livstid." Och trots "stimulanserna" har Japans ekonomi helt stagnerat och riskerar nu att torpedera hela världsekonomin.

Den amerikanska presidenten och kongressens ledamöter spenderar pengar som fulla sjömän raglande fram genom Washingtons gator.

Tänk om din familjebudget hade sett ut som följer:

Årsinkomst:  245.000 kr

Årliga utgifter:  353.700 kr

Ny kontokortskulder:  108.700 kr

Din befintliga skuld:  1.676.000 kr

Du kanske skrattar och säger att det vore högst oansvarigt att sköta sin ekonomi på ett sådant sätt, men så ser faktiskt USA:s ekonomi ut i verkligheten.

Statsintäkter:  2.450.000.000.000 dollar

Utgifter:         3.537.000.000.000 dollar

Underskott:    1.087.000.000.000 dollar

Statsskuld:   16.760.000.000.000 dollar

Man får vara ganska tokig i skallen för att driva en sådan budget. Förskräckligt tycker du kanske, men faktum är att det finns fler väljare som dig röstar på en sådan politik än det finns väljare emot. Faktum är att en blygsam besparing med ett par tre procent om året skulle kunna rätta till situationen inom några få år. Problemet är bara att ingen väljare är villig att spara på någon specifik post, därför att de flesta numera tar emot alla former av bidrag och förmåner från den amerikanska staten.

Med andra ord finns det numera fler som röstar på att bli försörjda är vad det finns folk som är villiga att försörja sig själva på ett hederligt arbete. Ett företag skulle inte kunna överleva på den här typen av resonemang och det kan inte samhället heller i längden.

Senator Rand Paul har i sin budget föreslagit att skära ned på flera helt onödiga departement som departementen inom handel, bostad, energi och utbildning. Varför inte, men varför inte mera? Bönderna sköter jordbruket själva och behöver inte något jordbruksdepartement. Inte heller behövds något federalt utbildningsdepartement. Det är något som staterna själva betalar för och kan sköta.

I ett fritt land behövs inte en mängd planekonomiska inrättningar som sysslar med svåger politik.

På den nuvarande vägen kommer landet inom en relativt nära framtid att gå en statsbankrutt till mötes.

Ärlighet varar längst. Der går inte att spendera pengar som du inte tjänar ihop till.

Skatteintäkterna ökar med en slopad statlig inkomstskatt

Den statliga inkomstskatten, inklusive värnskatten, drar bara in futtiga tre procent av skatteintäkterna. Bidraget till statskassan är kosmetiskt, men dess skada är betydande för den enskilde medborgaren. En justering av brytpunkten i den statliga inkomstskatten är rent nonsens ur intäktsperspektiv. Den enda riktiga åtgärden för att öka incitamentet att arbeta och därigenom skapa ett högre välstånd är att avskaffa de statliga inkomstskatterna helt och hållet.

Den socialdemokratiska ekonomiska centralplaneringen och skattepolitiken under 1900-talet har lett till ett stort antal misslyckanden. De flesta individer som fattade besluten hade mer kunskap och information än genomsnittssvensken, så de kan knappast kallas idioter. Problemet är dock att en intellektuell elit med bättre kunskap än de flesta svenskar ändå är underlägsen den samlade kunskapen hos alla svenskar sammantaget.

Därför är marknadsekonomin överlägsen en planerad ekonomi med en uppblåst offentlig sektor. Individer kommer att begå misstag i alla politiska system. Frågan är därför vilket system som premierar framgång och gör risken värd att utmana. I en ekonomi handlar det inte bara om att göra vinst utan även om hotet att göra en förlust. Det hotet är sannolikare än att göra en vinst och hindrar många från att ta den extra risken. Utan att ta risker så kan inget välstånd skapas.

Staten kan enbart öka eller minska skattesatserna. En högre skattesats inbär därför i praktiken inte att skatteintäkterna ökar. Oftast så minskar statens intäkter vid en skattehöjning, därför att individerna ändrar sitt beteende. Om man som i Sverige lägger på en skyhög marginalskatt med 20 procent över 34 500 kronor per månad innebär detta att de flesta omvärderar värdet att arbeta mer och att ta extra risker. President John F. Kennedy sa att det ligger en paradoxal sanning i att det sundaste sättet för att öka skatteintäkterna är genom att sänka skattesatserna. Kennedy sänkte skatten för flertalet inkomstgrupper med 30 procent och med 11 procent för höginkomsttagarna. Mycket riktigt ökade skatteintäkterna med 8,6 procent per år och arbetslösheten sjönk ned till 3,4 procent.

När president Ronald Regaan sänkte den högsta skattesatsen från 70 procent ned till 28 procent ökade statens intäkter från 517 miljarder dollar 1980 till 1 032 miljarder dollar 1990. De sju snabbaste växande ekonomerna inom OECD har samtliga en lägre inkomst- och bolagsskatt än genomsnittet. William McBride påvisar i en studie från 2012 att höga skattesatser på inkomster har en negativ effekt på tillväxten. En sänkning med 10 procent gav en ökad tillväxt med 7,5 procent under perioden mellan 2000 och 2010.

Barry W. Poulson and Jules Gordon Kaplan har i en studie baserad på åren mellan 1964 till 2004 påvisat att höga marginalskatter i amerikanska delstater haft en negativ påverkan på tillväxten. De delstater som hade en lägre skattesats än genomsnittet hade en högre ekonomisk tillväxt. Det visade sig att de stater som i högre grad baserade sina intäkter på inkomstskatter hade än lägre tillväxt än stater som utnyttjade alternativa skatteintäkter för att generera likvärdiga intäkter.

Även Assar Lindbeck påpekar redan 1985 att vetenskapen relativt väl känner till att effekterna av ekonomiska snedvridningar accelererar kraftigt när marginalskatterna ökar. Och i synnerhet när skattesatserna nått höga nivåer. Lindbeck påpekar att Hansson och Stuart kommit fram till att vid en marginalskatt på 70 procent medför en ytterligare skattekrona (procent) i skatt att kostnaden för samhällsekonomin ökar med 3-7 kronor (om skatten används till inkomstöverföringar). Ingen kan ju knappast påstå att detta är någon vinst för samhället i stort. Även om den nuvarande skattesatsen är lägre blir effekten en effektivitetsförlust för samhället.

Sedan 1985 har det producerats ett betydande antal rapporter som påvisar sambandet mellan höga marginalskatter och bolagsskatter. Totalt 25 rapporter från olika OECD-länder påvisar att marginalskattesänkningar medför en ökning av BNP. Karel Mertens & Morten Ravns studie påvisar att en marginalskattesänkning med en procent medför en BNP ökning med 1,4-1,8 procent.

Trots den borgerliga Alliansens sänkningar av skattesatserna har statens skatteinkomster ökat med nästan 400 miljarder kronor på tio år. Landets skattetryck beräknat på BNP har minskat från 51,5 procent i december 2000 till 45,8 i december 2010. Skatteintäkten per capita har ökat från (inflationsuppräknat) 154 970 kronor år 2000 till 160 369 kronor 2010.

All beskattning påverkar individens beteende. Höga skatter minskar utrymmet och viljan till att skapa ett välstånd. Nobelpristagaren Milton Friedman och många ekonomer med honom är för en rättvis platt skatt som skapar lika villkor för alla. Den viktigaste effekten med en platt skatt är att den främjar entreprenörskap och viljan att riskera egna pengar på nya projekt. Den som tjänar dubbelt så mycket betalar ändå dubbelt så mycket i skatt, i ett platt skattesystem. Studier gjorda av Robert E. Hall, Alvin Rabushka visar på att samtliga skattebetalare skulle komma att betala mindre skatt om man slopade det progressiva skatteskalorna. Deras forskning stöds av positiva data från ett flertal länder runtom i världen inklusive sex amerikanska delstater (Colorado, Illinois, Indiana, Massachusetts, Michigan, och Pennsylvania).

Hong Kong var först med att introducera en platt skatt redan 1947. Det råder ingen tvekan om att den rättvisa skatten i förening med en fri marknadsekonomi utan tullar och andra hinder har medfört en oavbruten ökning av Hong Kongs välstånd. Likaså visar en rapport från The National Bureau of Economic Research klart på att införandet av en platt skatt i Chile minskat skillnaderna i inkomster mellan olika grupper i samhället och skapat en bättre stabilitet i statsfinanserna.

De som bekänner sig till tron på ett fritt samhälle måste därför utgå från att envar individ har rätt till sina egna intjänade pengar. Således måste ett rättvist skattesystem beskatta alla måttligt på lika villkor. Andra har inte någon moralisk rätt att förfoga över dina pengar via staten. I ett fritt samhälle är staten inte det organ invånarna tjänar utan det organ som tjänar medborgarna. Därför är en likformig beskattning mer attraktiv och välfärds-skapande. I sådant system kommer alla att tjäna procentuellt lika mycket på en ökning av arbetsinkomsten. De rika kommer inte att flytta ut ur landet och låta bördan falla på alla de med lägre inkomster som stannar kvar i landet.

Låt oss vara för att sänka skatterna under alla omständigheter, för varje ursäkt och envar orsak, närhelst det är möjligt. Problemet med skatter är inte så mycket beskattningen som sådan utan hur ineffektivt staten spenderar våra pengar. Sanningen är att staten inte spenderar våra pengar lika effektivt som vi själva gör och de förmögna är definitivt bättre på att använda sina egna pengar än staten.

Där skatterna är lägre finns det mer pengar tillgängliga för investeringar och sparande. När det sker fler investeringar så produceras mer varor och tjänster. Därvid ökar lönerna och den allmänna levnadsstandarden stiger. Den största biprodukten blir högre skatteintäkter för staten.