Välfärdsstatens kollaps närmar sig

Välfärdsstaten bygger på den ruttna moraliska principen att somliga individer har rätt till andra medborgares inkomster och förmögenheter. I den tusenåriga judeo-kristna värdegrunden har begreppet att inte stjäla från någon stått starkt ända tills Karl Marx gjorde klart för de mindre bemedlade att de hade någon slags naturlig rätt till vad andra arbetat ihop. Numera bedriver nästan alla politiker de goda gåvornas politik. Svenskar, andra Européer och Amerikaner har blivit lika beroende som heroinister av att få goda gåvor från staten utan att behöva lämna ett vederlag. Principen fungerar ända till andras pengar tar slut. Grekland har redan fått erfara vad som händer när andra inte längre kan och vill betala för grekernas statligt garanterade välfärd.

Svensken har länge levt i tron att den svenska modellen kommer att kunna överleva i evinnerlig tid. Sanningen är att inte ens dagens beskattning med 65 procent kommer att räcka för att uppnå budgetbalans med alla utlovade löften inräknade. Enligt statens egna beräkningar behöver de kommunala skatterna höjas med 13 procent för att klara nuvarande nivå på sjuk- och äldrevård. Detta skulle innebära att en normal löntagare bara får 27 procent kvar efter att alla direkta och indirekta skatter avräknats. Med en beskattning på 73 procent inser till och med dagens politiker att situationen blir ohållbar. Eftersom svensk media befolkas till över 65 procent av journalister som bekänner sig mer eller mindre till marxismens ekonomiska irrläror framställs inte problemet i dess rätta ljus. Man vägrar helt enkelt att behandla problemet från dess sanna perspektiv.

Alla härskare vill vara populära varken de befinner sig till höger eller vänster på den politiska skalan. Därför spelar det ingen roll i dag vilket block som befinner sig i regeringsställning. Samtliga partier har fallit för den härskande kulturen som går ut på att ge goda gåvor till väljarna för att i gengäld bli återvalda. 

Den amerikanska journalisten och författaren Charlie Sykes tar upp fenomenet i sin bok "A Nation of Moochers" ur ett amerikanskt perspektiv. Ett lysande exempel är den mycket förmögna Kennedy-familjen alltjämt är högt uppskattade därför att folk tror att de bryr sig om de mindre bemedlade och fattiga. Men Kennedy har aldrig använt deras egna pengar för att hjälpa de fattiga, så att de skulle kunna köpa prylar för pengarna. De har altid använt andras pengar för att köpa sig sina röster. Ett typiskt fenomen med vänstersympatisörer är att de aldrig vill öppna sin egen plånbok, men är mer än villiga att ta emot andras pengar.

Temat i dag från vänsterpolitiker som Obama lyder se vad vi i regeringen kan ge dig med andras pengar. Och andras pengar är det i hög grad. På varje dollar som USA:s regering ger ut måste man låna 45 cents. Det motsvarar större delen av alla sociala förmåner som man åtagit sig att betala ut. USA står nu inför en brytpunkt om man skall skatta de rika fattiga och fortsätta att ge ut vederlagsfria goda gåvor till folket, eller om man på allvar avser att krympa den offentliga sektorn och skjuta över mer ansvar på de enskilda individerna.

Även om Sveriges budget för närvarande är i bättre balans så närmar sig landet den punkt då de goda gåvornas välfärd kommer att kräva allt mer av kakan. Det finns bara två vägar ut ut problematiken och den enda rimliga är att lägga ned välfärdsstaten och skapa ett välfärdssamhälle byggt på att envar individ måste ta ansvar för sin egen välfärd. Den andra vägen är att totalt socialisera inkomsten och minska den privata disponibla inkomsten till futtiga 27 procent. Envar begåvad individ inser att detta leder till att arbetsmoralen helt kommer att upplösas och samhällets intäkter smälta bort som snöslask.

Av den svenska befolkningen är det bara runt 30 procent som producerar allt mervärde vilket beskattas för att bekosta den gigantiska offentliga sektorns kostnader för löner och sociala förmåner. Med andra ord lever 70 procent av befolkningen på vad mindre än en tredjedel producerar. Och utvecklingen ser synnerligen dyster ut i framtiden. den produktiva delen av befolkningen minskar och snart är det bara 25 procent kvar av den totala befolkningen att försörja resten av Sveriges befolkning.

Staten och den offentliga sektorn är inte lösningen på medborgarnas problem, den är snarare orsaken till alla problem. Statens enda uppgift borde vara att försvara individens fri och rättigheter, samt skydda samhället mot korruption. För alla andra uppgifter är staten en dålig lösning. Om kursen inte läggs om nu så kommer även Sverige att gå i konkurs precis som Grekland.

George Soros dolda agenda

Boken "The Shadow Party" kastar ett ljus på multimiljardären George Soros dolda politiska värld. Den förklarar hur han använder sin filantropiska verksamhet som kamouflage för en dold politisk agenda med verksamheter i ett flertal länder.

Soros har underminerat valutor, val och störtat regeringar över hela världen. Nu har han nu siktet inställt på USA. Amerika är den sista bastionen med frihet och självständighet i en värld som snabbt globaliseras med hjälp av de nya "smily"-fascisterna. Soros har konstaterat att Amerika är "det främsta hindret för en stabil och rättvis världsordning". För att uppnå sina mål har han skapat ett nätverk av hemliga frontgrupper känt som Skuggpartiet ("The Shadow Party").

För alla som vill förstå Soros dolda agenda är boken "The Shadow Party" är absolut måste.

Glenn Beck med Richard Poe, den 22 April 2011 (HELA PROGRAMMET)

Spelar Hillary Clinton Octavian för president Obamas Julius Caesar? Har Hillary positionerat sig själv för att framstå som USA:s "frälsare", efter att Obama har fallit? Faktum är att Hillary själv hjälper till att orkestrera Obamas fall, med lite hjälp av hennes sedan länge allierad George Soros? Glenn Beck diskuterar denna möjligheten med författaren till Shadow Party Richard Poe.

Secret Weapon: Hur ekonomisk terrorism fällde den amerikanska aktiemarknaden

I motsats till vad rörelsen "ockupera Wall-Street" berättar för dig, så det är inte giriga Wall-Street-direktörer som orsakar kriserna i Europa och USA. Ett av USA:s största finansiella proffs Kevin D. Freeman avslöjar i en chockerande bok att den verkliga boven i dramat är en ekonomisk krigföring som USA:s fiender utnyttjar genom att spela på landets finansiella svagheter.

I Secret Weapon avslöjar Freeman hur alla bevis – inklusive motiv, medel och tillfälle – pekar på USA: s utländska fiender som medvetet driver landets ekonomi till ruinens brant. I denna fantastiska bok avslöjar Freeman bl a följande:

• Bevisen länkar kommunistiska Kina och Islamistisk (muslimsk) finansiering till den ekonomiska krigföringen mot USA.

• Hur de första rapporterna länkar börskraschen 2008 till en ekonomisk terrorism. Och orsaken till att regeringen Obama fortsätter att titta åt andra hållet.

• Hur den finansiella attacken utvecklades, och hur gärningsmännen försökte dölja sina spår efter sig.

• Och inte minst varför du bör förvänta dig ytterligare finansiell attack med mer förödelse än 2008.

• Hur du kan skydda dig mot den kommande förödelsen.

I Secret Weapon får du lära dig vad västvärldens fiender vet och vad Obama-administrationen har valt att ignorera, samt om hur djupt känsliga de finansiella systemen är för finansiell terrorism, och att västvärlden är måltavla för ytterligare och ännu mer destruktiva attacker från våra fiender, som vill att lamslå världens ledande ekonomier Europa och USA. Om du vill skydda dig och skydda västvärlden, så måste du läsa om de hemliga vapnen för att förstå den nya tidsålderns krigföring. Detta är en tidsålder då våra fiender vill föra USA och Europa tillbaka till den mörka medeltiden.

De goda gåvornas politik är ohållbar i längden

Politiker har under alla tider velat bli populära och det lättaste sätter att köpa sig en plats i riksdagen är genom utlova goda gåvor som någon annan blir skyldig att betala. Både socialistiska och borgerliga partier har fallit för denna moraliskt genomruttna princip. Genom korrupta redovisningsmetoder har politikerklassen försökt dölja sanningen om den ohållbara utopiska välfärdspolitiken. Grekland är det första EU-landet som står på konkursens brant. De övriga PIIGS länderna ligger inte långt efter. Inte långt efter ligger Sverige och de övriga EU-länderna. Ekonomen Jagadeesh Gokhale har redovisat de ofinansierade finansiella åtagandena och de framtida konsekvenserna.

Till skillnad mot företag så redovisar de flesta regeringarna i EU-änderna sina statsbudgetar enligt kontantprincipen och tar sällan hänsyn till framtida åtaganden. I princip är det ett enkelt system som innebär att man budgeterar inbetalningar och utbetalningar när de uppstår. I näringslivet baseras en budget på en bokföringsmässig grund, varvid man registrerar kostnader, inte utbetalningar, samt balanserar framtida åtaganden i en balansräkning. Sverige har till viss del börjat tillämpa bokföringsmässiga redovisningsprincipter. Fastän att statsskulden vid utgången av 2009 redovisades till 39 procent av BNP, var de verkliga samlade åtagandena över 400 procent vilka kommer att sluta som en statsskuld i framtiden. Gokhale slår ett djupt hål på EU-ländernas redovisningsprinciper.

Utlovade åtaganden för hälsovård, pensioner och äldrevård ökar konstant, men skall betalas av allt färre eftersom befolkningarna åldras. Eftersom systemet inte bygger på att man betalar in till sig själv har resultatet blivit att de ofinansierade åtagandena växer.

Ett genomsnittligt EU-land skulle behöva drygt fyra gånger (434%) nuvarande BNP på banken för att kunna klara sina åtaganden för framtiden. Polen ligger värst till och skulle behöva ackumulera 15 gånger sin BNP i tillgångar för att kunna uppfylla sina åtaganden.

Ingen EU-regering har hittills gjort nödvändiga avsättningar för kommande åtaganden. Antingen måste EU-länderna acceptera en nedmontering av välfärdsprogrammen, eller så måste man höja skattetrycket dramatiskt. Tekniskt sätt skulle skattesatsen i EU länderna behöva höjas till 55 procent år 2020 och år 2035 till 57 procent. I enlighet med Arthur Laffer skulle en höjning av skattetrycket i en högskattestat rentav medföra en minskning av skatteintäkterna. En studie genomförd av Y. Hsing 1996 av USA:s ekonomi mellan 1959 och 1991 påvisade att den punkt där skatteintäkterna var optimala låg mellan 32,67% och 35,21% och att intäkterna därefter skulle minska. En studie av den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute från 2007 fann att den optimala skattesatsen för företag i OECD-länderna låg på 26 procent.

Den svenska skatteobalansen i förhållande till BNP ligger på 7,3 procent baserad på beräkningar till 2051. Talet visar vad som årligen behövs läggas till för att balansera statsbudgeten. Skatteobalansen uppgår till 1.215 miljarder euro, eller 430 procent av BNP. Därtill kommer alla de landsting och kommuner är konkursmässiga, men trixar med bokföringen för att förleda väljarna. Fastän procentsatsen för ofinansierade statsutgifter ligger under tio procent av BNP så är beloppet alarmerande. De totala ofinansierade utgifterna under nuvarande åtaganden uppgår till 36 procent av framtida BNP.

Det övervägande problemet med den euro-socialistiska välfärdspolitiken är att det inte finns några samband med åtagandena och skatteintäkterna. Grova obalanser i ekonomierna uppstår då befolkningstillväxten i de flesta EU-länderna hamnar under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att upprätthålla status quo. De blir allt förre som skall försörja allt fler. Detta är en rent ohållbar situation. Den enda rimliga lösningen är att koppla alla välfärdsprogram direkt till individen. Sverige och övriga EU-länder måste gradvis överföra ansvaret för statliga sociala förmåner som hälsovård, pensioner och generell social välfärd. Utan sådana reformer kommer den redan ofinansierade sociala välfärdspolitiken att gå i konkurs, som den redan gjort i Grekland.

Den europeiska välfärdsstatens sammanbrott

Sedan andra världskriget har de europeiska staterna metodiskt byggt upp socialist-välfärdsstater finansierade på andras pengar. Nu börjar andras pengar att ta slut och de ohållbara ständigt växande skuldbördorna orsakar ett smärtsamt sammanbrott. Det finns inga möjligheter att rädda den socialiserade välfärdsmodellen som utlovats till glupska medborgare. Hela systemet har byggs på en moraliskt genomrutten princip om att alla har rättigheter utan att förklara vilka som skulle vara skyldiga att uppfylla dessa rättigheter.

Under årtionden har den europeiska politikerklassen dolt de ofinansierade reformerna genom att bygga upp gigantiska skuldberg. Genom att hålla räntorna låga så har upplåningen kunnat pågå under många år utan att märkas. Bristen på täckning för utgifterna har nu hunnit ifatt och likviditetskrisen kan inte längre hålas ouppmärksammad. Det går inte att lura kreditmarknaden i längden.

Idéen med en eurozon var väl menad men planerad fel från början. Det framstår helt klart att Brussel helt saknar kontroll på EU-ländernas sociala utgifter. I synnerhet PIIGS-länderna har spenderat långt utöver de mål som sattes upp genom Maastricht-fördraget. Nu visar sig priset för de socialiserade inkomsterna genom ett växande gap mellan EU och USA, men framför allt till de nya tillväxtländerna Kina och Indien. USA kommer att växa snabbare än EU och Asien ännu snabbare med en ökad andel av världsekonomin från 35% 2005 till 43% år 2020.

EU:s konkurrenskraft sakkar efter och de svagaste länderna står helt stilla. I debatten som styrs av vänstervridna journalister framkommer inte de fundamentala orsakerna till den självskapade djupa krisen. När ett samhälle premierar improduktivitet och plundrar sina entreprenörer på deras skapade resurser sjunker det allmänna välståndet. De goda gåvornas politik fungerar bara tills andras pengar tar slut. Nu har andras pengarna tagit slut och bubblan är på väg att spricka. Värst skötta är de sydeuropeiska PIIGS länderna, men inte ens de starkare ekonomierna som Tysklands och Sveriges är helt sunda. De till stora delar socialiserade inkomsterna används på ett planekonomiskt ineffektivt sätt vilket orsakar en betydande kapitalförstöring.

Under årtionden har de Europeiska välfärdsstaterna infört ökade förmåner som omfördelar betydande resurser från företagarna till den icke produktiva delen av befolkningen. Detta har resulterat i allt för få företagare och därmed en krympande arbetsmarknad. Ungdomsarbetslösheten ligger i flera länder på groteska 20-40 procent. Upploppen i England är orsakade av bristen på kapital för näringslivet. I stället för att kapitalet stannat kvar i företagen har de plundrats på sina tillgångar för att staten skulle kunna betala för en uppsjö med kostbara välfärdsförmåner som till stor del ges ut utan någon direkt motprestation. Det räcker i många fall bara att man är medborgare för att komma i åtnjutande av socialstaternas goda gåvor. Värst har de goda gåvornas politik missbrukats i de latinska länderna.

Nu är frågan hur länge som de Tyska skattebetalarna med euro zonens starkaste ekonomi orkar att subventionera PIGS-länderna. Kommer de att vara beredda på att jobba till de dör för att andra skall kunna gå i pension innan de fyller 60 år? Och hur länge kommer De central- och nordeuropeiska länderna kunna klara sina gigantiska åtaganden innan deras budgetar kollapsar. Den franska regeringen har ackumulerat 100 miljarder euro i skuld för att finansiera ett välfärdssystem som man inte har råd med. Den franska kommentatorn Nicolas Doze anser att det inte längre är möjligt att fortsätta på den rådande linjen utan nedskärningar. Tyskarna klagar på gjorda nedskärningar av de goda gåvorna. Att ta ifrån medborgarna de prestationslösa förmånerna är som att ta ifrån en heroinist hans heroin.

Europeiska vänster tankesmedjor som Bruegel finansieras med EU och lokala statliga medel för att påverka opinionen att gilla de socialistiska goda gåvornas välfärdspolitik. Man har givetvis propagerat för den nordiska välfärdsstaten från vaggan till graven. Genom att manipulera och ljuga om statistiken får man fram bättre resultat än vad som verkligen är fallet. Man tog bort Irland, Spanien och Portugal och lade till Norge som inte är EU medlem och har en inkomst som till 20 procent baseras på olja. Detta är typiskt för hur respektlöst socialistiska professorer agerar när man av ideologiska skäl vill indoktrinera väljarna i EU att tro på ett dödfött socialt experiment. Fakta är att Sverige permanent halkat efter Schweiz sedan 1970 och inte lyckats bygga samma välstånd som alplandet utan naturresurser i söder.

Det stora problemet med EU och dess medlemsländer är att väljarna inte har ett tillräckligt inflytande över besluten. Om det som i Schweiz hade funnits ett kraftfullt folkomröstningsinstitut skulle förmodligen utvecklingen ha gått i en moderatare riktning. Nu riskeras hela EU-projektet att haverera beroende på att politikerklassen har fått för stor makt och med mål att vara populistiska givit mer goda gåvor än vad folket önskat.

Vad än för åtgärder som kommer att vidtagas fördröjs enbart den smärtsamma processen med en nedmontering av den socialistiska välfärdsstatsmodellen.

Ett finansiellt armageddon närmar sig

Medias spegling av den ekonomiska krisens allvar är fylld med all sköns motsägelsefull information. De finansiella marknaderna har varit högst volatila under de senaste veckorna. Grekland stod nyligen på listan för betalningsinställelse, men efter att ha lovat att genomföra ett flertal åtstramningspaket har de lyckats ducka för den kraftiga projektilen.

Efter Grekland kom Italien under en ekonomisk attack. Landets statsobligationer kom under en stark press och kort därefter kom sårbara länder som Italien och Spaniens med på listan. dessutom satte man upp Grekland igen på listan. Efter mötet med Euro-ländernas finansministrar sa den holländska finansministern att Grekland kan förväntas ställa in betalningarna. Därefter sa de andra medlemsländerna att det inte var troligt. Efter detta skiftades fokus på Federal Reserve i USA.

Aktiemarknaden tog Federal Reserve på orden om det innevarande kvartalet och marknaden steg. Vad man inte tog med i beräkningen var uppgifterna om utsikterna för det 3:dje kvartalet, med en prognos om en nedgång i den amerikanska ekonomin.

Moodys har haft full upp med sina nedgraderingar. Under juni sända man Grekland till skräpstatus. Och under de gångs två veckorna nedgraderade Moody både Irland och Portugal till skräpstatus. Därtill nedgraderade man banklån garanterade av den irländska regeringen till skräpnivå.

Moody förebådade en hotande bankkris i Kina med exponeringar över en halv biljon dollar i riskzonen lån bokförda hos kinesiska banker. Och så hotade man med att nedgradera USA:s skuldberg.

Det är ingen slump att vi genomgår en turbulent period på den internationella marknaden. Bernanke sa till USA:s kongress att osäkerheterna staplar upp sig. Men för alla som kan sin ekonomiska historia så framstår inte osäkerheterna som så stora. Med historiska fakta som bakgrund framstår bilden som tydligare. Svåra finansiella kriser i likhet med den nuvarande följs vanligen av statsskuldkriser.

Statsskuldskriser brukar utveckla sig i fyra stadier.

Stadium 1: Växande underskott

Under en finansiell kris ökar de statliga utgifterna dramatiskt därför att man tror att det skall gå att stabilisera de ekonomiska aktiviteterna på marknaden med keynesiansk stimulanspolitik. Följden blir krympande skatteintäkter och stora budgetunderskott. För ekonomier med redan stora underskott staplar sig snabbt det hela upp sig till gigantiska skuldberg. Nära 40 procent av världens BNP kommer från länder med budgetunderskott nära tio procent.

Stadium 2: Exploderande skulder

När ekonomier krymper, eller har obetydlig tillväxt, kommer de växande underskotten att bli en otrolig utmaning. Skuldbördorna gör att det blir svårt att möta underskotten med ny upplåning. När skulderna överstiger 80 procent av BNP ökar kostnaden för lånen och marknadens misstänksamhet. IMF har pekat ut fem av de sju ledande ekonomerna med en skuldnivå överstigande 100 procent av BNP under de kommande fyra åren.

Staduim 3: Nedgraderingar

När underskotten och skulderna ökar framstår det uppenbart att en ökad beskattning skall kunna lösa problemen. Kreditvärdigheten kommer därvid under en kritiskt granskning med nedgraderingar av de ledande instituten. Grekland, Portugal och Irland har blivit nedgraderade till skräpstatus. Spanien har förlorat sin AAA status. Italiens kreditstatus är under utvärdering. Japan blev nedgraderat tidigare under året och i Washington DC debatterar man en ytterligare höjning av skuldtaket.

Stadium 4: Betalningsinställelse

Detta är det slutliga stadiet orsakat av att nedgraderingarna påspätt med en redan ond cykel som kräver ökat upplåningsbehov. När investerarna upplever en ökad risk så kräver de en högre ränta på sina pengar. Därför stiger kostnaderna för upplåningen i dessa länder. Resultatet blir att det blir ytterst svårt att finansiera existerande skulder. Och det leder till en finansiell kollaps med betalningsinställningar som följd.

När S&P nedgraderade Grekland till skräpstatus varnade man kreditorerna att de måste vara beredda på att bara få tillbaka 30 cent på varje utlånad euro. Den europeiska räddningsplanen kommer eventuellt att kräva en avskrivning med 50 procent för de privata långivarna. Vad värre är att en betalningsinställelse av PIIGS-länderna Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien skulle kunna orsaka ett finansiellt globalt Armageddon.

Italien är en nära tre gånger större ekonomi än Grekland, Irland och Portugal sammanräknat. Spanien representerar tolv procent av euro-ländernas ekonomi. Och detta är inte enbart ett europeiskt problem, utan i högsta grad ett globalt problem. En lokal europeisk finansiell storm leder med största sannolikhet till att den globala bubblan brister med resultat att ett finansiellt Armageddon kommer att uppstå.

På listan över länder som kan ställa in betalningarna står även Japan, Storbritannien och USA. Vi skall inte glömma övriga europeiska länder kommer att bli rejält skadeskjutna vid ett sådant scenario.

För en begåvad individ måste det vara uppenbart att ett samhällssystem som bygger på stora socialiserade trygghetssystem och snedvridningar av marknaderna inte kan överleva i längden. Lägger man dessutom till stimulanspolitik byggd på John Maynard Keynes förkastliga teorier om regeringsingripanden med stimulanspolitik blir bilden ännu värre. Land efter land visar sig nu berett att stimulera ekonomin även om det leder till budgetunderskott. I USA har president Barack Obama har tagit täten genom ett gigantiskt stimulanspaket. Trots att Obamas regering spenderat mer pengar än alla tidigare presidenter tillsammans i hela landets historia är arbetslösheten skyhög och ekonomin i bedrövligt tillstånd.

Trots att Keynes teorier aldrig fungerat visar vänstern på en fortsatt övertro på att staten är lösningen på den nuvarande krisen och att det bara handlar om att spendera mer pengar på all sköns projekt som broar vilka inte leder någonstans och stöd till dödsdömda verksamheter. Den som har läst sin ekonomiska historia vet att det bara är en politik byggd på utbudsstimulans som fungerar.

Den smartare utbudsteorin bygger på att problemen inte är orsakade av en för liten efterfrågan utan av en otillräcklig produktion. Fattiga Bangladesh och länder i Afrika är inte urfattiga därför att efterfrågan saknas utan det beror på deras oförmåga att producera tillräckligt med varor och tjänster.

Nu är tidpunkten absolut helt fel för att höja skatter och att använda pengarna till all sköns icke produktiv verksamhet. Redan Adam Smith förstod att höga skatter är skadliga för tillväxten och skrev i The Wealth of Nations att höga skatter minskar konsumtionen och ger regeringen minskade skatteintäkter. Höga skatter minskar viljan att producera och skapar enbart misär och elände. Lägre skatter medför att både arbetare och entreprenörer är villiga att skapa ett större välstånd. Varför skulle arbetare och entreprenörer jobba häcken av sig för att hälften eller mer av vad betjänar går till skatt. Detta går ju stick i stäv mot hur politikerna nu vill lösa problemen i Europa och Amerika. Höga skatter i Grekland och i resten av Europa kommer knappast att få entreprenörerna att öka sin produktion och därmed att anställa mer personal och lösa den pågående krisen.

Den enda politiken som kan rädda oss från ett ekonomiskt Armageddon är en utbudspolitik byggd på rimliga skatter som stimulerar till företagande och produktion. När beskattningen är låg ökar de offentliga inkomsterna. Det bästa skattesystemet hjälper fattiga att bli rika och inte att göra rika fattiga. Desto högre skatterna är desto större blir skadorna på ekonomin. Och ekonomin växer mer genom att sänka de högsta skatteskalorna och inte de lägsta. Överbeskattning leder till minskade skatteintäkter, vilket ger vänstern hjärnblödning vid bara tanken.

Det är hög tid att de europeiska länderna inför en bred och låg rättvis skatteskala. I likhet med de före detta kommunistiska östeuropeiska kommandoekonomerna borde resten av Europa införa ett rättvist lågt platt skattesystem. Och hur skall högskatteekonomierna kunna konkurrera med plattskatteekonomierna i östra Europa i framtiden? Ryssland tar in mer skatter nu med 13 procent platt skatt än med tidigare dryga 50 procent.

Schweiz är ett föredöme i världen

Ekonomer, statsvetare, journalister och ledarskribenter ägnar alltför lite av sin tid åt att titta på fungerande samhällen och för mycket energi att försöka förklara varför det finns fattigdom, arbetslöshet och hopplöshet. På många sätt är ett samhälle som Haiti lätt att förklara. Landet är ingen rättsstat och har under 200 år haft korrupta och inkompetenta regeringar. Schweiz är det raka motsatsen. Landet har nästan ingen korruption och bygger på starka rättsstatsprinciper med hederliga, regeringsadministratörer och kompetenta domare. Frågan är således vad resten av världen kan lära av Schweiz och hur de gör saker rätt, snarare än vad som är fel med korrupta fattiga misslyckade länder. Schweiz har lyckats att uppnå ett världsledande högt välstånd, frihet, säkerhet och servicenivå grundat på en mindre regeringsmakt, som andel av bruttonationalprodukten, än Sverige, USA och de flesta länder i världen. Schweiz höga bruttonationalprodukt per capita uppgående till 67 560 USD överträffar vida USA:s 46 381 USD och Sveriges 43 986 USD. USA:s brist på makroekonomisk stabilitet rankar landet till jumboplatsen 87 i världsligan och Sverige hamnar på 14 plats, medan Schweiz hamnar på 5 plats. Hur kan detta vara möjligt?

Schweiz har en lång och gedigen serie med framgångsrika år. World Economic Forum har rankat Schweiz som det ledande landet i konkurrensrapporten för 2010-2011. Trots att landet är litet med religiösa och språkliga skillnader har schweizarna lyckats leva tillsammans i fred under en längre tidsperiod än de flesta länder. Landet har få naturtillgångar, men har trots detta ändå lyckats uppnå en av de högsta per capita inkomsterna i världen. Var hade Norge hamnat på för plats utan oljan? Schweiz har en privatägd sjukvård i världsklass. Sjukförsäkringen är subventionerad som alla har tillgång till oberoende av inkomst. Och något offentligt alternativ behöver inte finnas.

Schweiz är inte perfekt, men betydligt trevliga, renare, välmående och välskött än de flesta andra länder. Resten av världen kan lära av många saker som schweizarna gjort bättre. Schweizarna vördar individens frihet och är mer praktiskt lagda än ideologisk. De har ett starkt skydd av privat egendom och den fria marknadsekonomin. Landet har klarat sig bra utan att överspendera och att låna till de offentliga utgifterna. Den schweiziska valutan har genom de senaste årtiondena ökat i värde förhållande till, dollarn och pundet och senare mot euron. Efter andra världskriget kostade en schweizerfranc 90 öre och nu kostar den nästan 7 kronor (6,93 Kr 2011-01-28). Kapital, varor och tjänster, med få undantag, kan röra sig fritt till och från landet.

För länge sedan förstod schweizarna att den centrala regeringsmakten inte behöver syssla med allt och att det är mer konstruktivt med beslut som fattas på lokal nivå. Till skillnad från de flesta moderna nationalstater har de lokala schweiziska myndigheterna tilldeltats merparten av landets resurser och offentliga verksamheter. De offentliga institutionerna i Schweiz är bland de effektivaste och mest tranparanta i världen. Statsmakten är fortfarande relativt begränsad och spelar för folket en mindre roll i det dagliga livet. Både USA och Schweiz är federala republiker. I USA ligger ungefär två tredjedelar av regeringsmakten på federal nivå och en tredjedel ligger på delstatligstatlig och lokal nivå. Schweiz är rena motsatsen med ungefär två tredjedelar av regeringsmakten fördelad på kantonerna och lokal nivå. Om man läser Federalist Papers och andra verk av grundarna till den amerikanska federationen, framstår det tydligt att man föreställde sig en nation som skulle fungera mycket mer som Schweiz än vad som blivit utfallet. Tack vare att USA:s medborgare saknar möjligheten till att folkomrösta bort politiska beslut baserade på minoritetsintressen har dessa kunnat frodas och en stark politikerklass kunnat bygga upp en överdimensionerad statsapparat, som delar ut en mångfald med goda gåvor för att smörja de svaga väljargrupperna.

Den högsta marginalskatten på federal nivå i Schweiz ligger på 11,5 procent, medan den motsvarande federala marginalskatten i USA riskerar att hamna på 40 procent, som en följd av Obamacare och den skenande statsskulden. I Schweiz ligger de högsta kantonala inkomstskattesatserna mellan 10,9 procent i Zug upptill cirka 30 procent på orter som Genève. I USA varierar de delstatliga och kommunala inkomstskatterna från noll i delstater som Texas och Florida upptill 12 procent i New York och Kalifornien. Således hamnar skattesatserna i Schweiz mellan ungefär 20 procent till 40 procent, beroende på ort, medan de i USA varierar mellan 40 procent till 51 procent och i Sverige uppgår de till 55 procent. Skatten som andel av bruttolönen för en person med genomsnittlig inkomst ligger i Schweiz och USA på 29 procent medan de i Sverige hamnar på betydligt oförmånliga 43 procent. Och för en person som tjänar 167 procent av en genomsnittslön så ligger andelen skatt på 34 procent i Schweiz, 35 procent i USA och hela 51 procent i Sverige.

I motsats till de flesta länder har Schweiz inte infört någon skatt på kapitalvinster, och flertalet kantoner tillåter stora avdrag för räntor och utdelningar. På den negativa sidan har Schweiz en mervärdesskatt (V.A.T.) och en blygsam förmögenhetsskatt. På den positiva sidan står den genomsnittliga kombinerade federala/kantonen bolagsskatten med 21,3 procent och på vissa ställen kan den vara så låg som 11,8 procent, vilket ligger betydligt under EU ländernas genomsitt på 23 procent och den svenska nivån på 26,3 procent. I USA varierar den federala bolagsskatten från 15 procent till 38 procent och de delstatliga skatterna varierar mellan 0 procent upp till 12 procent. USA:s sammanlagda genomsnittliga bolagsskatt ligger på 40 procent. En brittisk studie har påvisat att om ett land beskattar företagsvinster hårdare än omvärlden, ökar risken att multinationella företag flyttar till länder som erbjuder bättre villkor. Sverige är extremt beroende av sina multinationella företag och har mycket att lära av Schweiz.

De mest missförstådda förhållandena i Schweiz rör landets ekonomiska lagar och om personlig integritet, vilka anses som en fråga om mänskliga fri- och rättigheter. Schweiz skattelagstiftning ger inte myndigheterna tillgång till någon finansiell information som inte uttryckligen deklareras av skattebetalarna. Lagen om banksekretess i Schweiz understryker principen om förhållandet mellan medborgarna och staten vari återspeglas den enskilda individens rätt till privatliv. Faktum är att sekretesslagstiftningen stärktes avsevärt 1934 för att hjälpa tyska judar att skydda sina tillgångar från nazisternas expropriation. Idag spelar banksekretessen samma roll, vilket ger en säker tillflyktsort mot religiös förföljelse, etnisk diskriminering, politiska trakasserier, skatteförtryck, instabila regeringar och brottslighet.

Utan Schweiz direktdemokrati skulle världen sakna en god förebild och bli en mycket mer repressiv plats. De låga schweiziska skatterna skapar en nödvändig skattekonkurrens som håller nere höga skatter i andra länder och minskar förtrycket av dess medborgare. Landets finansiella integritet skyddar oskyldiga från att få sina tillgångar exproprierade av kriminella regeringar. Det ironiska är att många av de länder som kritiserat Schweiz förvaltar sina statsbudgetar dåligt, inklusive USA. EU länderna missbrukar mer och mer de grundläggande mänskliga rättigheterna till privatliv och skyddet av medborgarnas privata tillgångar. Det är förståligt att schweizarna inte vill bli medlem i den Europeiska unionen.