Kontanter förbjuds, vår frihet försvinner

Den europeiska socialistiska (eller “socialdemokratiska”) utopiska välfärdsstaten är på våg mot sin egen undergång. Under årtionden har politiker lovat “fri” välfärd utan att ha valuta att betala kostnaderna med. När skatteintäkterna inte längre räcker har man “lånat” med hopp om att framtida generationer skall kunna lösa skulderna. Nu står välfärdsstaterna i Europa under en ohållbar skuldbörda som förr eller senare kommer att leda till en kollaps.

De europeiska politikerna har inga möjligheter att finansiera de kostbara och ofinansierade bidragen som de utlovat till sina väljare. Befolkningarna krymper och därmed skatteunderlaget. Miljoner fattiga och lågutbildade immigranter överflödar välfärdsstaterna och ökar dramatiskt på kostnaderna för välfärdsstaten.

I sin desperation efter att kunna kontrollera skatteintäkterna vill nu en del politiker avskaffa kontanterna. Den första åtgärden i den riktningen händer redan nu genom att de större sedelvalörerna håller på att avskaffas. Dessutom införs valutakontroll så att betalningar med kontanter över vissa belopp förbjuds.

Förespråkarna för att förbjuda kontanter anför argument om att åtgärden avser att förhindra kriminella transaktioner som penningtvätt, terrorism och skatteflykt. Men det finns inga bevis för att ett kontantlöst samhälle skulle lösa de påstådda problemen. Troligen kommer de kriminella att söka andra vägar för att kunna begå sina brott.

Den pågående processen med att hindra och senare förbjuda användningen av kontanter har ingenting att göra med brottsbekämpning. Den verkliga orsaken ligger i att staten infört negativ ränta på kapital (bankmedel). Om negativa räntor skall kunna fungera effektivt så måste kontanterna avskaffas. Annars kommer de som har valuta att ta ut sina bankmedel i kontanter och då fungerar inte den negativa räntan effektivt.

En negativ ränta är inget annat än ytterligare ett sätt för staten att komma undan sina skulder. Negativ ränta är inget annat än en ren beskattning av dina tillgångar. Med negativ ränta krymper 100 kronor till ett mindre belopp efter ett år. Inräknat inflation (som är en annan beskattning) kanske du endast har 95 kronor kvar av din hundralapp.

En naturlig ränta kan aldrig vara negativ utan enbart positiv. Thorsten Polleit har skrivit en utmärkt artikel om detta (https://mises.org/library/natural-interest-rate-always-positive-and-cannot-be-negative). Policyn med negativ ränta kan bara leda till massiva finansiella problem och är ingen kur mot välfärdsstatens problem.

Intrång i äganderätten

Att förbjuda kontanter är ett massivt intrång på medborgarnas fri och rättigheter. Genom att avskaffa kontanter förlorar medborgaren sin valfrihet om hur han vill betala för tjänster och varor. Staten vill skaffa sig en total kontroll över dina likvida medel och ett totalt monopol för hur du kan utföra dina betalningar. Därför är staten emot BitCoin och andra alternativa kypto-valutor.

Om statens lyckas avskaffa alla kontanter så måste samtliga transaktioner genomföras elektroniskt. Staten kommer i så fall att kunna få information om när du reser och vart, vad du äter och när. Steget är inte långt borta till det totala kontrollsamhället modell Orwells 1984. Medborgaren blir totalt genomskinlig för statsmakten och kontrollapparaten. Bara tanken på att staten kan spionera på medborgarna utgör ett intrång på våra privatliv och fri och rättigheter.

Låt inte den desperata staten få gå hur långt som helst. Kampen för att behålla kontanterna kan i det stora medföra att vi kan behålla andra fri- och rättigheter. Kampen kommer att sprida ljus på vikten att hålla staten utanför våra privatliv och att den är till för att tjäna oss medborgare och inte att göra medborgarna till dess undersåtar.

Sverige riskerar en finansiell härdsmälta vid den annalkande skuldkrisen

Den amerikanska ex-bankmannen Richard Vague har gjort en empirisk studie över olika finansiella kriser som inträffat under de senaste 150 åren. Hans konklusion är att en kris inträffar när först och främst den privata skuldsättningen överstiger 1,5 gånger GDP och därefter när nivån ökar med minst 20 procent över en femårsperiod.

Grundat på data från Bank of International Settlements vilka publiceras kvartalsvis så framstår sju länder som särskilt exponerade för en skuldkris inom de kommande tre åren. Värst ut är Kina följt av Australien, Sverige, Hong Kong, Korea Kanada och slutligen Norge, i nämnd ordning.

Den privata sektorns utgifter i en ekonomi kan mätas som summan av GDP plus skillnaden i kreditgivning, varvid en kris inträffar när relationen mellan privata skulder jämfört med GDP är höga och att de växer snabbt i relation till GDP. När tillväxten av krediter faller – vilket den slutligen måste och den växande skuldmassan inte längre förslår till att täcka finansieringen av den sammanlagda skulden, samt att den Ponzi-baserade skuldfinansierade fastighetsmarknaden fallerar – då kommer kreditmassan att bli fallande och eventuellt att bli negativ.

Den förra finansiella krisen 2008 orsakades just av dessa faktorer. Ett exempel härpå utgör de data som berörde USA vid det tillfället. Krisen började när tillväxttalen för nya krediter började att falla. Detta kom att inleda den stora konjunkturnedgången från 2008 och framåt.

Tabell 1 visar på att den amerikanska krisen började när kurvan för kredittillväxten började att falla.

Ser vi till dagens situation så framgår det tydligt att 16 länder har en skuldsättningsgrad över 175 procent av GDP, varav sju påvisar särskilt anmärkningsvärda tal (vilket framgår av tabell 2).

Den följande tabellen tar upp tillväxten av skulderna i förhållande till GDP.

 

Helt tydligt framsår Kina och Hong Kong som de värsta länderna i ligan. För samtliga länder i diagrammet framgår att kredittillväxten är signifikant i förhållande till den totala efterfrågan. När sedan tillväxten upphör går dessa ekonomier in i en konjunkturnedgång.

Nästa tabell visar på hur den svenska kredittillväxten utvecklat sig i förhållande till GDP.

 

Att avgöra den precisa tidpunkten för när Sverige kommer att gå in i en konjunkturnedgång med påföljande skuldkris är svår att bedöma, därför att det beror på när det inträffar att den privata sektorn inte längre vill låna pengar och bankerna upphör att låna ut.

Förra gången manifesterade det sig i att började med artificiella stimulanspaket vilka snedvred lånemarknaden ytterligare. Med facit i handen kan vi räkna med att våra politiker kommer att fortsätta med sina korkade finansiella beslut.