Sverige riskerar en finansiell härdsmälta vid den annalkande skuldkrisen

Den amerikanska ex-bankmannen Richard Vague har gjort en empirisk studie över olika finansiella kriser som inträffat under de senaste 150 åren. Hans konklusion är att en kris inträffar när först och främst den privata skuldsättningen överstiger 1,5 gånger GDP och därefter när nivån ökar med minst 20 procent över en femårsperiod.

Grundat på data från Bank of International Settlements vilka publiceras kvartalsvis så framstår sju länder som särskilt exponerade för en skuldkris inom de kommande tre åren. Värst ut är Kina följt av Australien, Sverige, Hong Kong, Korea Kanada och slutligen Norge, i nämnd ordning.

Den privata sektorns utgifter i en ekonomi kan mätas som summan av GDP plus skillnaden i kreditgivning, varvid en kris inträffar när relationen mellan privata skulder jämfört med GDP är höga och att de växer snabbt i relation till GDP. När tillväxten av krediter faller – vilket den slutligen måste och den växande skuldmassan inte längre förslår till att täcka finansieringen av den sammanlagda skulden, samt att den Ponzi-baserade skuldfinansierade fastighetsmarknaden fallerar – då kommer kreditmassan att bli fallande och eventuellt att bli negativ.

Den förra finansiella krisen 2008 orsakades just av dessa faktorer. Ett exempel härpå utgör de data som berörde USA vid det tillfället. Krisen började när tillväxttalen för nya krediter började att falla. Detta kom att inleda den stora konjunkturnedgången från 2008 och framåt.

Tabell 1 visar på att den amerikanska krisen började när kurvan för kredittillväxten började att falla.

Ser vi till dagens situation så framgår det tydligt att 16 länder har en skuldsättningsgrad över 175 procent av GDP, varav sju påvisar särskilt anmärkningsvärda tal (vilket framgår av tabell 2).

Den följande tabellen tar upp tillväxten av skulderna i förhållande till GDP.

 

Helt tydligt framsår Kina och Hong Kong som de värsta länderna i ligan. För samtliga länder i diagrammet framgår att kredittillväxten är signifikant i förhållande till den totala efterfrågan. När sedan tillväxten upphör går dessa ekonomier in i en konjunkturnedgång.

Nästa tabell visar på hur den svenska kredittillväxten utvecklat sig i förhållande till GDP.

 

Att avgöra den precisa tidpunkten för när Sverige kommer att gå in i en konjunkturnedgång med påföljande skuldkris är svår att bedöma, därför att det beror på när det inträffar att den privata sektorn inte längre vill låna pengar och bankerna upphör att låna ut.

Förra gången manifesterade det sig i att började med artificiella stimulanspaket vilka snedvred lånemarknaden ytterligare. Med facit i handen kan vi räkna med att våra politiker kommer att fortsätta med sina korkade finansiella beslut.

Den ekonomiska stagnationen i västvärden är ett fiskalt problem

Under årtionden har politikerna i västvärlden lovat goda gåvor till väljarna oavsett partifärg. Alla politiker vill vara populära och bli omvalda. Detta har lett till att mer och mer kapital omfördelats till olika sociala välfärdsprogram på bekostnad av sparande och kapitaluppbyggnad. I dag råder det en skriande brist på kapital för att bygga upp nya tillväxtföretag. Ett ökat välstånd uppstår inte genom att staten omfördelar samhällets resurser. Tillväxt sker när sparat kapital investeras på ett smart sätt av begåvade privata placerare.

Den föga begåvade vänstern har på 150 år ännu inte velat lära sig av sina misstag och forsätter därför försvara en ekonomiskt vansinnig ekonomisk politik. Bidragstagarna har som heroinister blivit beroende av de goda gåvornas politik. Få politiker vågar kritisera systemet och än mindre föreslå åtgärder för att krympa välfärdsstaten. Värst av allt är att snedvridningen av kapitalet aldrig varit så stor som strax före den stora depressions på 1930-talet. Färre kontrollerar mer av kapitalet. De rikaste hushållen i USA kontrollerade 7,1% av nationens förmögenhet 1978, men 2012 kontrollerade de 22% av nationens förmögenhet. Situationen har inte varit så extrem sedan 1929.

Värst av allt är att de individer som de olika socialistiska välfärdssystemen avsett att hjälpa har blivit värst drabbade. De superrika i USA har 14.000 gånger så högt välstånd som genomsnittsamerikanen. Räddningsaktionen av de finansiella institutionerna har lett till en abnorm förmögenhetsöverföring. Detta hade aldrig skett om man låtit marknaden justera problemet på ett naturligt sätt. Varje gång som politiker med idéer byggda på vänsterideologi försöker att genomföra en socialisering av inkomsterna så slutar det med en förmögenhetskoncentration och breda folklager som blir fattigare och fattigare.

Eftersom majoriteten av alla journalister är ekonomiskt imbecilla har de av oförstånd helt och hållet ignorerat den förre Federal Reserv chefen Alan Greenspans uttalande under en intervju den 17 mars i Bloomberg TV om världsekonomin. Greenspan menar att centralbankerna varken skall eller kan åtgärda dagens ekonomiska stagnation med monetära medel. Han menar att bristen på ekonomisk tillväxt helt beror på skattepolitiken. Dagens välfärdssystem kräver en betydande tillväxt för att kunna finansieras. Den tillväxten menar Greenspan att man inte kan få då vi inte sparar tillräckligt kapital för att kunna investera i nya produkter och företagande. Välfärdssystemen stjäl helt enkelt en stor del av det kapital som skulle behövts i näringslivet. 

Många ledande ekonomer som Greenspan och smarta investeringsrådgivare förstår att vi går emot ett ekonomiskt kaos. Med totalt dysfunktionella regeringar och centralbanker är vi inte långt ifrån en total kollaps av dagens monetära och skattemässiga system. När förtroendet för den nuvarande politiken rinner ut i sanden kommer med all sannolikhet en ekonomisk tsunami att drabba oss.

Med den skulduppbyggnad som vi nu genomlever är vi inte långt borta från en kollaps. Sedan 2008 har Japan ökat sin statsskuld med 2,5 trillioner dollar, Federal Reserve med 3,6 trillioner dollar och ECB med 1,5 trillioner dollar. Lägger vi till privata skulder så ser bilden riktigt läskig ut. 

Sverige har stoltserat med en relativt låg statsskuld, men har samtidigt undanhållit fakta om den privata lånebubblan. Staten har genom ett billigt trick skjutit över den nationella skulden på näringslivet och hushållen. Totalt ligger den privata skuldsättningsgraden på 180 procent av den disponibla inkomsten. Värre är det i Danmark med 321 procent.

Detta händer i länder där 65 procent av inkomsten socialiserats för en normalinkomsttagare. När enbart 35 procent representerar den disponibla inkomsten finns det ett synnerligen begränsat utrymme för konsumtion. Detta har de goda gåvornas politiker ordnat artificiellt genom att trycka upp pengar ur tomma intet som lånats ut för konsumtion av bostäder och annan privat konsumtion. Utan denna “socialhjälp” hade medborgarna tett sig betydligt fattigare.

Myten om välståndet i Sverige och de övriga nordiska länderna är betydligt överdrivet. Hela systemet hålls uppe med hjälp av konstgjord andning. Det som kan få hela paketet att kollapsa fortare är den ofantliga massinvandringen som skett på rekordkort tid. Samtidigt som Sverige tappat all tillväxt kommer den extra bördan med ovilliga fattiga lågutbildade massinvandrare att slå in den sista spiken i socialstaten. Frågan är inte om utan när hela huset kommer att rämna.

Mest intressant är dock vad som skall komma efter den utopiska välfärdsstaten. Det kommer i vart fall inte att finnas någon som kan rädda Europa så som man försökt att hålla Grekland under armarna. Situationen kommer att kunna bli kaotisk med miljoner fattiga invandrare i Europa som utan dagens bidrag kommer att bli synnerligen våldsbenägna och svåra att kontrollera. Den terrorvåg som breder ut sig i Europa kommer att te sig som rena förskoleleken jämfört vad som kommer att kunna hända när pengarna helt tagit slut. 

Det handlar om Islam

Det finns två sätt att se på ett samhälle. Det första handlar om hur en grupp skulle vilja att samhället ser ut. Den andra gruppen utgår från hur mänskligheten faktiskt beter sig och om hur man kan bygga ett bättre samhälle baserat på en sådan världssyn. Det kan ju knappast råda någon tvekan om att Socialister, Marxister och nu mer kända Islamister vill bygga sina samhällen efter en utopisk dröm om hur ett samhälle skulle kunna se ut enligt deras idealiserade världsbild.

Ända sedan upplysningstiden på 1700-talet har debatten om trovärdigheten för den kristna religionen pågått och på senare tid även innefattat Islam. Den enda starka religiösa rörelsen i västvärlden är Islam och dess avart Islamismen. Denna rörelse står i total kontrast till västerlandets idéer. I Europa och Nordamerika har det bildats en kultur som bygger på idén om tron på människans förnuft. Vi har utvecklat ett samhälle där flertalet är övertygade om att man inte okritiskt bör tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter som religiösa företrädare hävdar. I ett sådant samhälle är det omöjligt att förena grupper som har en fundamentalt avvikande syn, utan att en total konfrontation förr eller senare kan undvikas. Man måste vara ganska korkad för att tro på att det är möjligt att integrera grupper med en religiös syn som fundamentalt går stick i stäv mot vad majoriteten i västerlandet tror på. I vart fall är de som i sin enfaldiga ideologi tror på att alla olika grupper utan problem kan integreras i Europa antingen helt oinformerade om vad de står upp emot, eller så har de snöslask i melonen.

Majoriteten muslimer tror på sina religiösa företrädares totala maktfullkomlighet. Muslimska talesmän som Zuhdi Jasser vilka är för en separation av moskén och staten är stark i minoritet. De häcklas och hotas till livet av Islamisterna för att tala emot politisk islam. För de oupplysta och vilseledda är de hög tid att studera de verkliga talen om hur många som verkligen företräder islamismen. Clarion Project har sammanställt fakta på ett sätt som sänder kalla kårar längs ryggraden i “The untold story of the Muslim opinions and demographics” (http://go.clarionproject.org/numbers-full-film/ och http://www.clarionproject.org/sites/default/files/By-the-Numbers-Bibliography.pdf).

Varför skall vi ta hotet från ISIS mot västvärlden på allvar? Därför att tro kan försätta berg och i det avsekulariserade Europa inte finns någon tro på annat än att fördela välfärden. Islamismen står i total kontrast till ett fritt kritiskt tänkande.

I islamisk tradition, är Dabiq platsen som i Bibeln kallas "Armageddon". I och runt denna by tror ISIS att det slutliga slaget mot “korsfararna”, eller "Roms arméer” (som fanatikerna kallar det) kommer vinnas en gång för alla. Enligt deras syn kommer detta fältslag att öppen vägen till Istanbul och Europa, samt därefter världen utanför. Dabiq är så central för denna vision att den nämns om och om igen i ISIS propaganda. Så vad spelar det för roll vad de naiva och oinformerade i västvärlden tror.

På flera ställen i Koranen nämns den kommande domedagen (Yawm al-din), vilket är en fasansfull tid då muslimska troende kommer att skiljas från de otrogna, som kommer att vara "ledde till helvetet i folksamlingar," bland "kokande vatten och i olika nyanser av svart rök. Detta kommer att bli ett stort ögonblick för alla sanna muslimer. Inte så bra för resten av oss.

Enligt Muhammads Hadith kommer Dajjal att födas nära Iran och Syrien vid en tidpunkt då omoral råder, specifikt när homosexualitet och drogmissbruk härskar. Sjuttiotusen judar kommer att förföljas av Dajjal föra att bekämpa de verkliga muslimer, som kommer att ledas av en efterträdare till Muhammed kallade Mahdi. Episka strider kommer att uppstå.

Sunni and Shia muslimer har var sin tro på när nästa Mahdi kommer att återuppstå.

Irans högste ledare, ayatolla Khamenei – såväl som fadern till den iranska revolutionen, Ayatollah Khomeini – är en ivrig anhängare av återkomsten av Mahdi.

Enligt Islamisterna kommer återuppståndelsen av Mahdi att leda till en konflikt liknande ett tredje världskrig, med en ogripbar förödelse. I denna bilden förenas de sunnitiska och shiitiska traditionerna om en apokalyptisk händelse där båda sekterna utkämpar den slutliga kosmiska striden med en överraskande allierad Mahdi som bekämpar den enögde Dajjal. Och mitt upp i allt detta kommer enligt både sunnitiska och shiitiska traditioner, de att få sällskap av Jesus Kristus i det blodiga slaget mot Dajjal.

Inrättandet av kalifatet är ett annat tecken för islamister att det förestående slutet är nära. Framgången för ISIS ligger i att ha utropat en islamisk stat. Detta har gjort det oemotståndlig för tusentals rekryter från hela världen, inklusive Europa och USA, att gå med i striden inför den slutliga apokalypsen.

Den före detta befälhavaren för Delta Force general William G. "Jerry" Boykin har uttalat att islamisk rätt, som de flesta muslimer lyder under (kallad sharia) kan omöjligt samexistera med demokrati. Han har tillagt att försöka införa sharia i Amerika skulle resultera i "förstörelsen av den amerikanska konstitutionen." Enligt Boykin kan man inte ha en samexistens mellan en demokrati och sharia.

Islam består endast till ca 16% av religion och till stor del i övrigt av det juridiska system som kallas Sharia. Och om man, enligt Boykin, frågar de flesta muslimer i Amerika, även om de inte är våldsamma och inte deltar i jihad, om de skulle stödja införandet av sharia, så visar tyvärr de senaste opinionsundersökningarna att de skulle stödja genomförandet av sharia. Det vore naivt att tro på annorlunda siffror för muslimer i Europa.

Under det senaste året har det vällt in muslimer över hela Europa från mellanöstern. Från den korrekta politikerklassen trummas buskapet ut att ett multikulturellt samhälle är inte bara att fördra, men att de som är emot måste demoniseras som islamofober och likställas med rasister från 1930-talets nationalsocialistiska scen. 

Det föreligger dock en fundamental skillnad mellan att hjälpa mänskor som stödjer en västerländsk syn på ett fritt samhälle byggt på demokrati med en tro på den enskilda individens förnuft och Islamister som tror på ett autokratiskt statskick. Att släppa in miljoner med individer vilka inte delar denna grundläggande syn på hur ett samhälle bör organiseras är inte bara ett stort misstag, utan även ett hot mot alla demokratiska samhällens existens. Värst av allt är att de som tror på det fria samhället nu får stå för notan för alla de medellösa lågkompetenta muslimer vilka inte kan, eller vill försörja sig själva.

Värst av allt är den dubbelmoral som är den förhärskande i Europa. Få svenskar, fransmän eller tyskar är intresserade att integreras med muslimer. Det kan ju inte komma som en överraskning att unga arbetslösa muslimska män känner sig helt utanför de västeuropeiska samhällena. Miljön i getton som Rosengård i Malmö och liknande ställen på andra platser i Europa är rena kläckningsfabriken för Islamister. I takt med att den ekonomiska depressionen i Europa förvärras kommer trycket på välfärdsstaterna att öka till bristningsgränsen. 

Stora delar av Europa står inte bara inför en ekonomisk kollaps utan även inför en kollaps av den värdegrund som kontinenten utvecklat sedan upplysningstiden. Om vi inte kan föra debatten på en saklig grund kommer islamisterna att inte bara vinna den utan även komma att utgöra ett betydande hot mot den västerländska civilisationen. 

I filmen “By The Numbers” framför ordföranden för “Muslims Facing Tomorrow” Raheel Raza en ärlig och öppen diskussion om muslimska åsikter och demografi. Filmen beskriver de radikaliserade islamistiska krafterna som ett större problem än de flesta politiskt korrekta regeringar och individer är redo att erkänna. Den visar på att ISIS – den islamiska staten – försöker att penetrera USA med en tillströmning av så kallade flyktingar? Muslimer radikaliseras nu på amerikansk mark? Vidare beskriver filmen organisationer som CAIR, som utger sig för att representera amerikanska muslimer. Frågan är om CAIR kan länkas med radikaliserade individer som har länkar till terrororganisationer? Om detta händer i USA så kan vem som helst med ett kritiskt tänkande föreställa sig vad som händer i ett land som Sverige där tiotusentals muslimer vällt in varje månad under större delen av 2015.

Hur Skånelandskapen blev svenska

Utmaningen för den svenska statsmakten efter erövringen av Skånelandskapen var hur man skulle göra invånarna lojala till den svenska kronan. För 1600-talets makthavare var en ”försvenskning” inget man eftersträvade. Myten om Sverige som ett homogent land med ett folk och gemensamt språk skapades först efter 1809 då det svenska rikets sprängdes och den östra rikshalvan blev storfurstendömet Finland. Sverige som i hundratals år varit ett ganska stort, nästan runt rike med huvudstaden i mitten blev plötsligt ett avlångt Sverige med en huvudstad placerad i den numera östra riksdelen.

Den svenska nationalismen blommade först upp genom det trauma som förlusten av de finländska landskapen hade skapat. Innan dess hade den svenska kungamakten en helt annan strategi med erövringen Östdanmark. Blekinge, Bornholm, Halland och Skåne kom inte att inlemmas i kungariket Sverige 1658, utan de blev blev nya provinser till den svenska kronan. Sverige var vid den tiden en konglomeratstat, liksom andra europeiska stater. Skånelandskapens erövrare Karl X Gustav bar titlar med reell makt som kung i Sverige, hertig i Estland, Livland, Pommern och Bremen-Verden, herre till Ösel och Wismar, med flera områden. Samtliga områden styrdes efter egna lagar, kyrkoordningar, adelsprivilegier och lokala regleringar av stadslivet. Envar provins hade egna politiska system. Den centrala delen av det svenska riket, hade en ståndsriksdag med adel, präster, borgare och bönder från Småland i söder till Norrbotten i norr, från Värmland i väster till Karelen i öster som utövade makt. De övriga provinserna hade däremot inte säte i riksdagen utan hade i regel sina egna lantdagar.

Enlighet tidens sed fick erövringarna av Skånelandskapen provinsstatus. Deras rätt att behålla sina gamla lagar och privilegier stadfästes i fredsfördraget mellan Sverige och Danmark-Norge som slöts i den danska staden Roskilde den 26 februari 1658. Skåne, Halland och Blekinge kom att betraktas som en enhet, hertigdömet Skåne. Direkt efter freden började förhandlingar med den lokala aristokratin om hertigdömets styrelse. På lantdagen i Malmö 18 september 1662 träffades en överenskommelse mellan svenska regeringens kommissarier och ständerna i de erövrade provinserna. Enligt överenskommelsen ansågs landskapen såsom "inrikes utländskt land" införlivade med Sverige. Den gamla Skånelagen behölls och adeln, prästerskapet och borgarståndet fick bekräftelse på sina privilegier, men landskapens ständer fick säte och stämma i Sveriges riksdag, samt lika rätt med svenskar till ämbeten i staten. Detta gav Skånelandskapen en gynnad ställning.

Av dagens svenskar vet få att det inte bara var Skåne som tvingades att bli svenskt. Även Halland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Gotland erövrades genom blodiga krig och dess befolkning tvingades med eller mot sin vilja att bli svenskar.

Under perioden 1658–75 kan man tala om en ”förskånskning”. Tidigare hade Skånelandskapen inte haft någon utpräglad särställning inom Danmark, även om de, liksom Själland och Jylland-Fyn, bevarat sin medeltida landskapslag. Efter att den svenska kronan tagit över makten fick den skånska eliten fördelar av att vara både utanför och innanför Sverige, framför allt genom att adeln behöll sina mer omfattande danska privilegier men trots det fick ingå i den svenska eliten.

Den svenska staten var mycket kraftfullare och mer centralstyrd än vad som var fallet med adelsväldet Danmark-Norge. Eftersom skatter och tullar ansågs tillhöra ”fundamentallagarna” enligt Roskildefreden höjdes de av den svenska kronan. Inkvartering av militära ryttare blev en hård börda för bönderna. Trots att dessa bördor även drabbade det kvarvarande Danmark efter det kungliga enväldets införande 1662 upplevdes det knappast lättare av de skånska bönderna. Biskopen i Lund, Peter Vinstrup, förklarade i en predikan att övergången var Guds straff för skåningarnas synder. Men skåningarna kunde återvinna Guds nåd, menade han, genom att vara lojala mot sin nya överhet.

När Danmark anföll Sverige 1675 och skånska kriget bröt ut hoppades många att ordningen skulle återställas och att undersåtarna i Skånelandskapen ånyo skulle bli den danska kungens undersåtar. Det var dock si och så med lojaliteten till den svenska kronan och det blev därför lätt för danskarna att rekrytera skåningar till de gerillaliknande friskytteförbanden, som svenskarna föraktfullt kallade snapphanar (stråtrövare). Inte bara skåningarna gjorde motstånd. Det fanns även motståndsrörelser i Halland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen, där befolkningarna gjorde vad de kunde för att slippa bli svenskar. Även i Halland fanns det snapphanar och en gerillarörelse på Tjörn och Orust. Snapphanestriderna kom att ta en allt större del av arméns krafter i anspråk och ledde till vad man närmast kan kalla inbördeskrig i delar av skånelandskapen. Det väpnade motståndet slogs ner med järnhand i byarna, samtidigt som svenskarna bedrev intensiv psykologisk krigföring. Alla infångade motståndare kallades snapphanar och blev utsatta för en skoningslös behandling i häradsrätterna. Bönder som blev rannsakade i rätten dömdes till döden även för samröre med misstänkta snapphanar. Dödsdomarna verkställdes snabbt genom hängning eller halshuggning, i många fall föregånget av rådbråkning. Friskyttekaptenen (av svenskarna benämnd snapphanen) Hans Severin är en man som dömdes "att spetsas levande, inte invärtes, utan mellan hud och rygg igenom nacken, sedan sättas på pålen, fötterna naglade och händerna bakbundna under en ny galge, med rep om halsen, icke tilldraget. Hans namn slås på galgen.” Om snapphanar infångades av svenskarna, gick de således ett grymt öde till mötes. Syftet var att skrämma och varna andra för vad som kunde hända med den som satte sig upp mot överheten.

Skånska kriget blev en blodig affär, kanske det grymmaste av krig som någonsin utkämpats på nordisk mark. För den unge Karl XI i spetsen av statsledningen måste det ha varit en chock att nästan ha förlorat de rika, nyss vunna Skånelandskapen. Skåne måste därför säkras för framtiden. Det gällde att få invånarna att frivilligt avstå från den särställning som de fick i Roskilde­freden. Från 1678 företogs åtgärder som senare kallats för en ”försvenskning.” Detta år uttryckte Karl XI det som att ”gemütherne måtte blifwa dragne ifrån then inclination the till Dannemark hafva”. Befolkningen skulle således vänjas vid det svenska språket genom att predikan och gudstjänst skulle ske på svenska. Sedan Karl XI på riksdagen 1680 lyckats att avsevärt stärka sin makt, var han stark nog att kunna genomdriva sin vilja även i provinserna. En rad genomtänkta åtgärder sattes in som utarbetades av Karl XI tillsammans med den hårdföre Johan Gyllenstierna. Den energiske Gyllenstierna utnämndes till generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge. Han var en hårdför uträttare som gillades av kungen, men misstroddes av aristokratin då han framförde planer på att förstatliga betydande delar av deras egendomar. Gyllenstiernas vision för Skånelandskapens framtid sträckte sig längre än andras.

Prästerskapet och städerna övertalades 1681 att begära att svensk kyrkoordning infördes. De danska prästerna byttes ut mot svenska som givetvis bara predikade på svenska. Alla danska böcker drogs in och förbjöds, liksom all kontakt med Danmark. Majoriteten av befolkningen i Skånelandskapen kunde varken läsa eller skriva, vare sig danska eller svenska. Därför infördes nu raffinerade försvensk-ningsinstrument: ABC-boken, den svenska psalmboken, Altarboken för svenska gudstjänster och Luthers lilla katekes.

Eftersom det var kyrkoplikt tvingades befolkningen till kyrkan för att lyssna på de svenska predikningarna och barnen undervisades enbart på svenska. Klockarna fick i uppgift att hålla läsemöten med traktens barn efter gudstjänsten, något som till en början inte alls uppskattades av de äldre. För att skånelandskapens allmoge inte skulle glömma vem som nu var deras herre, sattes Karl XI:s namnchiffer upp i varje kyrka. Det 1668 grundade universitetet i Lund hade stängts 1675. I juni 1682 återinvigdes universitetet, som nu snabbt kunde få fram svensktalande kyrkoherdar, lärare och statliga tjänstemän.

Många flyktingar återvände från Danmark efter kriget och slog sig ner på sina gamla gårdar, medan någon omfattande invandring från Sverige inte har kunnat beläggas. Även efter kriget förekom flyttningar från Danmark till Skåne, inte bara av hemvändande flyktingar. En man skrev 1699 till den svenska guvernören om en häst han köpt i Köpenhamn och berömde sig att ha infört en bra stridshäst i riket. Det är typiskt för kommunikationen från invånarna till den nya överheten, där det inte framkommer någon rädsla för att omnämna kontakter med Danmark eller den danska tiden och ingen ängsligt påtagen demonstrativ svenskhet. Vardagslivet påverkades därför i begränsad omfattning. Den dåtida befolkningens vardagsspråk kom i realiteten inte att ändras i någon större utsträckning.

På landet införde man 1683 svensk lag och rättegångsordning utan att fråga allmogen och de gamla tingsdomarna ersattes av svenska häradshövdingar. Samma år slutade förhandlingarna med adeln med att de svenska adelsprivilegierna infördes. Adeln förblev dock socialt och ekonomiskt stark i Skåne.

Under skånska kriget hade Skåne och Blekinge, som en bestraffning för invånarnas samröre med fienden, fråntagits sin riksdagsrepresentation. Men vid riksdagen 1686 deltog representanter från alla de tre gamla före detta östdanska landskapen. Den formella inkorporeringen i Sverige var därmed ett juridiskt faktum, nästan 30 år efter Roskildefreden.

Efter 1809 har den centralstyrda svenska propagandan genom de två senaste århundradena fått befolkningen att tro att Sveriges nuvarande gränser är dess ”naturliga” sedan urminnes tider. Den centralstyrda propagandan har varit så skicklig att försvenskningen blivit så effektiv att majoriteten av Sveriges befolkning i dag tror att Sverige alltid varit ett land med ett folk och ett språk. De flesta svenskar tror att befolkningen i alla våra landskap alltid varit svenskar, men att vissa delar periodvis varit ockuperade av grannländerna.

Världens största bedrägeri i mänsklighetens historia

Av alla bedrägerier som begåtts och är i upptågande så leder pyramidspelet som pågår med våra valutor. De flesta har inte ens klart för sig skillnaden mellan valuta och pengar. Inte ens de som skrivit våra uppslagsverk har klart för sig vad som menas med pengar. Från historisk tid har pengasystemen baserats på vikten av ädelmetaller, framförallt silver och guld. När en valuta som sedlar utgivits har utgivaren garanterat att innehavaren vid anfordran kunnat lösa in sina sedlar mot en bestämd mängd guld, eller silver. Redan från 1745 pågick en uppblåst sedelutgivning i Sverige, vilket i praktiken gjorde dessa sedlar oinlösbara. Således hade man i Sverige infört pappersmyntfot. Sedan dess har man omväxlande infört silvermynt, guldmyntfot och pappersmyntfot, för att i dag enbart ha en fiatvaluta.

Idag finns det nästan inga pengar i omlopp, utan huvuddelen av betningsmedlen utgörs av fiatvalutor baserade på en så kallad pappersmyntfot, eller på ren och skär tro. Bakom pappersedlarna finns inget egentligt värde och systemet fungerar bara så länge marknaden har ett förtroende för utgivaren och sedeln har i stort sett samma värde i övermorgon som den hade i förrgår. Problemet med fiatvalutor är att de skapas ur tomma intet genom ett system där t ex den amerikanska staten ger ut en IOU (obligationer) från sitt finansdepartement varvid statsskulden ökar. I nästa steg säljer riksgälden obligationerna till bankerna som i sin tur säljer dem vidare till Federal Reserve Bank. Ur tomma intet skriver Federal Reserv ut en check till bankerna från en checkbok som de har noll cent på sitt konto. På så vis skapar valuta utan att det finns några egentliga underliggande värden.

När väl valuta skapats spenderar staten pengarna på sociala program, samhällskostnader och försvar. Efter detta steg kommer bankerna in och multiplicerar på ett magiskt sätt mängden med pengar genom att skapa ännu mer IOU ut tomma intet. Den simple löntagare arbetar sedan för att gottgöra dessa tal. Alla löntagare beskattas genom direkta skatter och inflation, vilken staten skapar när den trycker upp valuta ur tomma intet.

Problemet är att systemet är riggat så att för de belopp som staten ger ut som valuta måste den betala ränta. Räntan plus det ursprungliga skuldbeloppet gör att staten aldrig kan komma ur detta pyramidspel utan att det sker en kollaps. Om staten ger ut två IOU så måste den lägga på en IOU som ränta. Således är staten skyldig mer än den skapat som ett lån. Genom detta system så ökar hela tiden skulden fortare än de belopp som staten skapar. Så nu måste staten skapa mer pengar till att existera för att klara balansräkningen. Om staten börjar betala av sin skuld så går systemet in i en deflation vilket leder till en kollaps. Detta är vad som sker just nu i Europa, trots att man desperat försöker att skapa en inflation på 3 procent! 

Mike Maloney har hållit flera utmärkta föreläsningar i ämnet, ur vilken The Case for $20,000 oz Gold - Debt Collapse är ett bra början att starta för de som vill förstå varför vi inte kan räkna med att nuvarande system kommer att kunna överleva. Frågan är bara hur länge.

Fem skäl till av Schweiz är bättre än Sverige

Alla individer agerar mer eller mindre med ett egenintresse, så även politiker. Problemet är bara att politikerklassens egenintresse inte överensstämmer med medborgarnas. Det finns bara ett land på denna planeten som lyckats balansera medborgarnas egenintresse mot politikerklassens och det är Schweiz. Det är ingen slump att schweizarna lyckats bättre än Sverige och de andra länderna i Europa. Här följer fem skäl till att Schweiz är bättre än Sverige.

1. Bördan av de offentliga utgifterna är lägre i Schweiz. Enligt OECD förbrukar den offentliga sektorn endast 33,44 procent av bruttonationalprodukten (BNP) i Schweiz, jämfört med 49,16 procent av BNP i Sverige.

2. Schweiz konstitution bygger på en äkta federalism, med en nationell regeringen som ansvarar för endast omkring en tredjedel av de offentliga utgifterna. Sverige skulle kunna överföra en större del av de offentliga utgifterna till länen och regionalisera besluten.

3. Schweizarna har en stark rätt att kontrollera sina egna personliga uppgifter och landet för en stark politik för att skydda medborgarnas fri- och rättigheter, inklusive en hög finansiell integritet. I Sverige kan Kronofogden titta på ditt bankkonto utan att ens behöva en husrannsakan.

4 . Schweiz har en positiv form av multikulturalism med människor som lever tillsammans i fred trots olika språk och olika religioner. I Sverige fungerar det dock inte lika bra.

5 . Vapeninnehav är genomträngande i Schweiz, och det schweiziska folket värdesätter denna frihet högt. Dessutom måste man beundra nationen därför att alla arbetsföra män har helautomatiska gevär i sina hem? Man är mycket bra på att skydda denna frihet. I Sverige får bara polisen och brottslingar ha automatvapen.

Kaos och annalkande storkrig i Mellanöstern

Om våra politiska ledare i västvärlden fortfarande tror att de har makten att påtvinga sitt varumärke för fred och frihet i Mellanöstern, så bör de snarast checka in på ett dårhus.

För fem år sedan när krigen i Irak och Afghanistan fortfarande var i full gång röstade nästan alla amerikanska medborgare för den kandidat som de trodde skulle kunna göra det bästa jobbet att få slut på konflikterna. Bortsett från enstaka eller sporadiska konflikter på andra håll, var Irak, Afghanistan och Iran de enda heta områdena med en långsiktigt ifrågasatt stabilitet vilka kunde allvarligt ifrågasättes. 

I fokus för USA och dess allierade i Nato handlade det strikt om dessa tre länder. Och politikernas utmaning handlade strängt taget om att ta hem trupperna utan att lämna kaos i deras kölvatten. Den palestinsk-israeliska konflikten pågick naturligtvis som alltid. Men i motsats till de nya krigen på andra håll handlar det om en sex decennier gammal konflikt, som knappast bedömts som en de-stabiliserande faktor i regionen. Sammanfattningsvis talar vi om två, kanske tre, allvarliga konflikter att oroa sig, med måttlig påverkan på världens stormakter. Med andra ord såg man inget brett hot mot den globala ekonomin. Förhoppningarna var höga om en framtida långsiktig stabilitet.

Om vi nu spolar framåt till slutat av augusti, 2013, ser envar hur dramatiskt bilden har förändrats betydligt. Ordet "stabilitet" har helt och hållet strukits ur lexikonet. Alla observatörer i regionen har sett hur samtliga länder i regionen påverkas; internt och externt, politiskt och socialt, handel, tillströmningen av flyktingar och av omstörtande konflikter.

Länder som Egypten, Libyen, Jemen och Pakistan är samtliga i olika stadier av kollapsade stater, där rättssamhället är långt borta och kaos börjar ta över. Värst av allt, nya krig har tillkommit och sprids snabbt. Iraks "arabiska uppvaknande" var tidigare delansvarigt för slutet av inbördeskrig. Nu är det begravd och bortblåst. I dess ställe har en ny, ännu mer virulent form av etniska stridigheter återkommit. Samtidigt har jihadister från hela världen tillströmmat till Syrien, vilka även bidrager till att återuppväcka bränderna i Irak.

Men den som fortfarande tror att det finns en mur som omger området som kan avskärma konflikten borde checka in på samma mentalinstitution som de vilka tror sig kunna fixa problemet.

Till skillnad från de konflikter fem år sedan, har världens stormakter dragit en linje i sanden - USA och dess allierade i Nato visavi Ryssland och Kina. I motsats till det förflutna, är amerikanska och ryska slagskepp på väg in i området.

Hur går det för Syrien?

Tyvärr sitter det rätt på toppen av en serie av förkastningar som delar regionen i många linjer.

Den första förkastningslinjen är den tusenåriga konflikten mellan shia och sunni, som går tillbaka till Muhammeds död år 632.

Fram till förra seklet, var den mestadels begravd. Nu har den exploderar i ett regionalt krig. Denna konflikt har varit den enskilt största faktorn bakom de 134.000 civila dödsoffer i Irakkriget och 106.000 dödsfall hittills i den syriska konflikten. Konflikten har uppslukat nästan hela regionen, där granne ställs mot granne, land mot land, även terrorism mot terrorism.

Områden med betydande nationer på Shia sidan inkluderar Iran, Irak och Syrien, samt på den sunnitiska sidan, Saudiarabien, Egypten och Turkiet. Mest terroristorganisationer och andra organisationer faller också in i det ena eller andra lägret.

Vilken sida är USA på? Svar: Varken och båda!

I Irak är USA den shiitiska sidan. Den avsatte den sunnitiska Saddam Husseins regim, kasta slutligen hela nationen i händerna på Iran.

I Syrien spelar Obama-administrationens förslag inför USA:s kongress att bomba Assad direkt i händerna på sunnimuslimska jihadister.

Och i hela regionen stöder USA repressiva sunnitiska regimer, där den stora delen shiitiska befolkningen befinner sig i olika stadier av revolt.

Den andra förkastningslinjen handlar om kampen mellan muslimsk fundamentalism och modernism, mellan dem som söker en återgång till medeltiden och de som vill gå vidare in i det tredje årtusendet. Denna förkastningslinje delar upp det syriska upproret mellan reformister och jihadister och får Egypten att spricka sönder i sömmarna.

Den tredje förkastningslinjen är den djupaste av alla och skär rätt genom Syrien. Jag talar om väst visavi öst, särskilt mellan USA och Västeuropa mot Ryssland och Kina.

Denna konflikt är inte baserad bara på återuppvärmda minnen från det kalla kriget. Inte heller är det en konflikt mellan vänner med inkompatibla kroppsspråk. Istället har konflikten alla kännetecken från en uppvärmning av ett kallt krig mellan gamla makter på tillbakagång och nya på uppgång.

Sammanfattningsvis representerar dagens Syrien konflikt både metaforen och korsningen av fler-dimensionella politiska och ekonomiska jordbävningar som kan komma att genljuda över större delen av regionen och sprida sig till stora delar av världen.

Till skillnad från det förflutna har de ekonomiska konsekvenserna av pågående fas av denna regionala konflikt - och möjligen globala - blivit gränslös. 

Fråga dig själv: Hur kommer det att påverka energipriserna? Hur kommer energipriserna att påverka inflationsförväntningarna och räntor? Vad gör du för att tjäna på detta och att skydda dig själv mot en finansiell härdsmälta?