Skatteintäkterna ökar med en slopad statlig inkomstskatt

Den statliga inkomstskatten, inklusive värnskatten, drar bara in futtiga tre procent av skatteintäkterna. Bidraget till statskassan är kosmetiskt, men dess skada är betydande för den enskilde medborgaren. En justering av brytpunkten i den statliga inkomstskatten är rent nonsens ur intäktsperspektiv. Den enda riktiga åtgärden för att öka incitamentet att arbeta och därigenom skapa ett högre välstånd är att avskaffa de statliga inkomstskatterna helt och hållet.

Den socialdemokratiska ekonomiska centralplaneringen och skattepolitiken under 1900-talet har lett till ett stort antal misslyckanden. De flesta individer som fattade besluten hade mer kunskap och information än genomsnittssvensken, så de kan knappast kallas idioter. Problemet är dock att en intellektuell elit med bättre kunskap än de flesta svenskar ändå är underlägsen den samlade kunskapen hos alla svenskar sammantaget.

Därför är marknadsekonomin överlägsen en planerad ekonomi med en uppblåst offentlig sektor. Individer kommer att begå misstag i alla politiska system. Frågan är därför vilket system som premierar framgång och gör risken värd att utmana. I en ekonomi handlar det inte bara om att göra vinst utan även om hotet att göra en förlust. Det hotet är sannolikare än att göra en vinst och hindrar många från att ta den extra risken. Utan att ta risker så kan inget välstånd skapas.

Staten kan enbart öka eller minska skattesatserna. En högre skattesats inbär därför i praktiken inte att skatteintäkterna ökar. Oftast så minskar statens intäkter vid en skattehöjning, därför att individerna ändrar sitt beteende. Om man som i Sverige lägger på en skyhög marginalskatt med 20 procent över 34 500 kronor per månad innebär detta att de flesta omvärderar värdet att arbeta mer och att ta extra risker. President John F. Kennedy sa att det ligger en paradoxal sanning i att det sundaste sättet för att öka skatteintäkterna är genom att sänka skattesatserna. Kennedy sänkte skatten för flertalet inkomstgrupper med 30 procent och med 11 procent för höginkomsttagarna. Mycket riktigt ökade skatteintäkterna med 8,6 procent per år och arbetslösheten sjönk ned till 3,4 procent.

När president Ronald Regaan sänkte den högsta skattesatsen från 70 procent ned till 28 procent ökade statens intäkter från 517 miljarder dollar 1980 till 1 032 miljarder dollar 1990. De sju snabbaste växande ekonomerna inom OECD har samtliga en lägre inkomst- och bolagsskatt än genomsnittet. William McBride påvisar i en studie från 2012 att höga skattesatser på inkomster har en negativ effekt på tillväxten. En sänkning med 10 procent gav en ökad tillväxt med 7,5 procent under perioden mellan 2000 och 2010.

Barry W. Poulson and Jules Gordon Kaplan har i en studie baserad på åren mellan 1964 till 2004 påvisat att höga marginalskatter i amerikanska delstater haft en negativ påverkan på tillväxten. De delstater som hade en lägre skattesats än genomsnittet hade en högre ekonomisk tillväxt. Det visade sig att de stater som i högre grad baserade sina intäkter på inkomstskatter hade än lägre tillväxt än stater som utnyttjade alternativa skatteintäkter för att generera likvärdiga intäkter.

Även Assar Lindbeck påpekar redan 1985 att vetenskapen relativt väl känner till att effekterna av ekonomiska snedvridningar accelererar kraftigt när marginalskatterna ökar. Och i synnerhet när skattesatserna nått höga nivåer. Lindbeck påpekar att Hansson och Stuart kommit fram till att vid en marginalskatt på 70 procent medför en ytterligare skattekrona (procent) i skatt att kostnaden för samhällsekonomin ökar med 3-7 kronor (om skatten används till inkomstöverföringar). Ingen kan ju knappast påstå att detta är någon vinst för samhället i stort. Även om den nuvarande skattesatsen är lägre blir effekten en effektivitetsförlust för samhället.

Sedan 1985 har det producerats ett betydande antal rapporter som påvisar sambandet mellan höga marginalskatter och bolagsskatter. Totalt 25 rapporter från olika OECD-länder påvisar att marginalskattesänkningar medför en ökning av BNP. Karel Mertens & Morten Ravns studie påvisar att en marginalskattesänkning med en procent medför en BNP ökning med 1,4-1,8 procent.

Trots den borgerliga Alliansens sänkningar av skattesatserna har statens skatteinkomster ökat med nästan 400 miljarder kronor på tio år. Landets skattetryck beräknat på BNP har minskat från 51,5 procent i december 2000 till 45,8 i december 2010. Skatteintäkten per capita har ökat från (inflationsuppräknat) 154 970 kronor år 2000 till 160 369 kronor 2010.

All beskattning påverkar individens beteende. Höga skatter minskar utrymmet och viljan till att skapa ett välstånd. Nobelpristagaren Milton Friedman och många ekonomer med honom är för en rättvis platt skatt som skapar lika villkor för alla. Den viktigaste effekten med en platt skatt är att den främjar entreprenörskap och viljan att riskera egna pengar på nya projekt. Den som tjänar dubbelt så mycket betalar ändå dubbelt så mycket i skatt, i ett platt skattesystem. Studier gjorda av Robert E. Hall, Alvin Rabushka visar på att samtliga skattebetalare skulle komma att betala mindre skatt om man slopade det progressiva skatteskalorna. Deras forskning stöds av positiva data från ett flertal länder runtom i världen inklusive sex amerikanska delstater (Colorado, Illinois, Indiana, Massachusetts, Michigan, och Pennsylvania).

Hong Kong var först med att introducera en platt skatt redan 1947. Det råder ingen tvekan om att den rättvisa skatten i förening med en fri marknadsekonomi utan tullar och andra hinder har medfört en oavbruten ökning av Hong Kongs välstånd. Likaså visar en rapport från The National Bureau of Economic Research klart på att införandet av en platt skatt i Chile minskat skillnaderna i inkomster mellan olika grupper i samhället och skapat en bättre stabilitet i statsfinanserna.

De som bekänner sig till tron på ett fritt samhälle måste därför utgå från att envar individ har rätt till sina egna intjänade pengar. Således måste ett rättvist skattesystem beskatta alla måttligt på lika villkor. Andra har inte någon moralisk rätt att förfoga över dina pengar via staten. I ett fritt samhälle är staten inte det organ invånarna tjänar utan det organ som tjänar medborgarna. Därför är en likformig beskattning mer attraktiv och välfärds-skapande. I sådant system kommer alla att tjäna procentuellt lika mycket på en ökning av arbetsinkomsten. De rika kommer inte att flytta ut ur landet och låta bördan falla på alla de med lägre inkomster som stannar kvar i landet.

Låt oss vara för att sänka skatterna under alla omständigheter, för varje ursäkt och envar orsak, närhelst det är möjligt. Problemet med skatter är inte så mycket beskattningen som sådan utan hur ineffektivt staten spenderar våra pengar. Sanningen är att staten inte spenderar våra pengar lika effektivt som vi själva gör och de förmögna är definitivt bättre på att använda sina egna pengar än staten.

Där skatterna är lägre finns det mer pengar tillgängliga för investeringar och sparande. När det sker fler investeringar så produceras mer varor och tjänster. Därvid ökar lönerna och den allmänna levnadsstandarden stiger. Den största biprodukten blir högre skatteintäkter för staten.

Staten är inte lösningen på våra problemen

De flesta politiska partier försöker att övertyga väljarna om att bara de får din röst så har de lösningen på alla problem. Få väljare anser dock att de ledande politiska partierna har lösningen till hur samhället skall kunna utvecklas på ett bättre sätt. Svaret på frågan ligger i skillnaden mellan hur individer beter sig i en statlig organisation i jämförelse med ett privat företag. Varför är det så att oavsett vilka politiska partier som styr landet så blir resultatet mer eller mindre lika dåligt. Inom område efter område som våra politiker och tjänstemän tr ansvar ansvaret över så blir resultatet alltid mediokert eller rena misslyckanden.

Skolan

Skolutbildningen utgör en av Sveriges största socialiserade verksamhetsområden. I Sverige utgjorde utbildningskostnaderna 6,3 procent av landets BNP 2006 (kostnaden per grundskoleelev var 80 900 kronor 2008), vilket ligger över 30 OECD-ländern snitt på 5,7 procent av BNP. Högst andel hade Island med åtta procent före USA på 7,4 procent. I USA har beloppet per elev under de senaste 30 åren trefaldigas (justerat för inflationen) medan elevstandarden har gått ned. I Sverige har fler friskolor och ett nytänkande inom många kommunala skolor gjort att antalet pedagogiska metoder ökat. Trots detta är standarden debatterad i media som rapporterar om stökiga klasser och låga kunskapskrav.Svenska elever är medelmåttiga i matematik och naturvetenskap.

Laglöshet och brott

On det är någon funktion som staten och kommunerna bör sköta så är det att skydda oss mot orättfärdigheter utövat av andra individer. Skyddet av våra liv och egendomar är en central funktion för polisen och domstolar. Dock är det få som anser att staten sköter denna uppgift med beröm. Frågan är varför. Därför att det finns så otaligt många lagar att bryta emot. När 1734 års lag tillkom var antalet lagar någorlunda överskådligt. I dag. Lagar som inte har ett starkt stöd i det allmänna rättsmedvetandet fungerar dåligt i praktiken och därför respekterar få lagar som majoriteten bedömer som dåliga. Därför avkriminaliserade man brottet att gå mot röd gubbe. Men fortfarande vidhåller man straff för fortkörning och narkotikabruk. Kostnaden för kriget mot narkotikan är enorm i hela världen och begränsningen av missbruket är helt misslyckad. Att försöka hindra individer från att använda medel som är skadliga är nästintill utsiktslöst. Den skada som orsakas genom kriminella gängs aktiviteter är inte försvarbar i förhållande till kostnaden för samhället. Och de barn som växer upp i med drogmissbrukande mödrar blir varken bättre med eller utan lagstiftning mot narkotika.

Familjevärderingar

Familjen har traditionellt setts som en grundpelare i det svenska samhället. Politikerna och Socialdemokratin i synnerhet har radikalt förändrat synen på familjen och samhällets grundsten har kollapsat. Resultatet är att antalet tonårsaborter exploderat under de senaste årtiondena. De senaste tio åren har antalet aborter i Sverige ökat med hela 64%, samtidigt som antalet 15-19-åringar ökat med drygt 20%. Ensamhushållen blir allt fler i Sverige. Från att omfatta sex procent av den vuxna befolkningen år 1945 bor i dag var tredje vuxen, 29 procent helt ensam. Vartannat hushåll i Sverige, 46 procent, är ett ensamhushåll. Då räknas inte de hushåll in som har hemmavarande barn. Om man jämför med övriga världen är det oerhört många. Staten har definitivt bidragit till dessa social problem. Charles Murrays bok "Losing Ground" tar fram bevisen för hur en liknande utveckling skett i USA beroende på Statens inblandning i medborgarnas liv. Det kan inte råda något tvivel om att alla missriktade reformer som genomförts sedan efterkrigstiden har skadat familjebildningen och givit ett ekonomiskt incitament att inte bilda familj.

Bostadspolitiken

Det råder inte någon brist på enfamiljshus, eller bostadsrätter, men sedan hyresreglerings infördes har det rått en ständig brist på hyresrätter. Inte sedan andra världskriget har svenska bostäder byggts och fördelats på en fri marknad. Artificiellt satta hyror, byggnadsregler och byggnadstillstånd har med andra statliga ingripanden ökat kostnaden för nyproduktion och gjort det olönsamt att kommersiellt producera nya bostäder. Utöver de nationella byggkraven vill Kommunernas införa egna som kommer att göra en villa uppåt 300.000 kronor dyrare och höja hyran med uppåt 800 kronor per månad.

Den genomsnittliga väntetiden under 2010 för att få hyra en lägenhet genom bostadsförmedlingen med tre rum och kök på Kungsholmen i Stockholm var 33 år. Priskontrollen har därvid gjort det praktiskt omöjligt att skaffa en hyreslägenhet inom en rimligt tid. Pristaket har gjort det omöjligt för privata hyresvärdar att få täckning för produktions- och underhållskostnader. Att ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter varit särskilt omfattande i Stockholms stad kan inte komma som någon överraskning då det finns ett starkt incitament för att frigöra de värden som finns i en fastighet med en marknadsmässig prissättning. Samtliga typer av regleringar skapar incitament för boende att stanna i sina nuvarande lägenheter i stället för att flytta. Eftersom lägenheterna är underprissatta kommer de ofta att underutnyttjas. Föräldrar med uppväxta barn stannar ofta kvar trots att de skulle kunna klara sig med en mindre lägenhet.

Hälsovården

Staten och landstingen har spelat en avgörande roll inom hälsovården. De samlade utgifterna för den svenska hälso- och sjukvården beräknas 1950 ha motsvarat cirka 3 procent av BNP. Det skulle innebär cirka 6 000 kronor per invånare i dagens penningvärde. Idag kostar hälso- och sjukvården 25 000 kr per invånare. Under de 30 åren mellan 1950 och 1980 tredubblades vårdens BNP-andel. Därefter har hälso- och sjukvårdsutgifternas andel av BNP svängt upp och ned runt en nivå på 8–9 procent. Och politikern vill öka andelen till 10 procent. I en teoretisk beräkning som gjordes i "Kommunala framtider" skulle skatterna i kommuner och landsting behöva öka med cirka 10 procent fram till år 2030, om den offentliga konsumtionen förutsätts öka lika snabbt som BNP. Drar man fram denna utveckling till år 2095 uppgår kommunalskatten till 70 procent (samtidigt som 70 procent av de sysselsatta behöver arbeta inom offentlig sektor). Alla insatta inser att situationen är ohållbar oavsett hur precisa beräkningarna är. Skatterna är i dag skyhöga i Sverige och kan knappast höjas mer utan att den privata sektorn som skall betala kalaset inte längre förmår att upprätthålla välfärdsstaten.

Finansiella system

Var och en bör vara helt på det klara med svagheterna i de finansiella systemen. Det kan knappast råda något tvivel om att Sveriges Riksbank och olika regeringar bär ansvaret för den finansiella politiken i landet. Kriserna på 1970-talet och 1990-talet var båda orsakade av Staten. Under 1960-talet var den ekonomiska utvecklingen i Sverige god. BNP-tillväxten var hög, inflationen måttlig, arbetslösheten låg, affärerna med utlandet i stort sett i balans och de offentliga finanserna starka. Under 1970-talet inträffade ett antal händelser som skulle få mycket skadliga konsekvenser för den svenska ekonomin.

Fram till 1970 låg Sverige i huvudsak i takt med omvärlden. Vi var med i Bretton Woodssystemet. Men från 1973, då Bretton Woods blivit upplöst, fick Sverige återkommande kostnadskriser. Regeringen devalverade fem gånger på sex år, 1976–82, och satte ned kronans värde med bortåt 45 procent. Men kostnaderna fortsatte att stiga snabbare i Sverige än i omvärlden. Sverige avvecklade definitivt valutaregleringen 1989. Därmed blev räntorna internationellt bestämda. Och vi fick omgående räntechocker – naturligt nog, eftersom alla inom och utom landet lärt sig att en svensk kostnadskris omgående leder till en devalvering. Trots ett desperat försvar, med en marginalränta på 500 procent, lyckades riksbanken inte hålla kronkursen 1992. När kronkursen släpptes fri sjönk den inledningsvis med 30 procent. I början av nittiotalet drabbades hela Västeuropa av en realräntechock. Men räntorna steg mer i Sverige än i andra länder. Den efterföljande fastighets- och finanskraschen blev därmed värre här än i omvärlden. Antalet konkurser fem-faldigades. Den öppna arbetslösheten steg snabbt, från 2 till drygt 8 procent. Staten finansierade arbetslöshetsersättningen med lån. Följden blev budgetunderskott på över 10 procent av BNP. Statsskulden fördubblades på fyra år.

På 1970-talet förklarade Olof Palme att riksdagen hade funnit ”en ny skattekälla” i löneskatterna. Lönekostnaderna steg snabbt i Sverige i början på sjuttiotalet. Industriarbetarlönen ökade med 59 procent mellan 1973–76. Samma period höjde riksdagen löneskatterna med 109 procent. Sveriges konkurrenskraft försämrades därmed kraftigt. Arbetskraftskostnaderna steg drygt 80 procent på tre år. Företagen kunde knappast kompensera sig genom att höja priserna, eftersom exportpriserna bestämdes av världsmarknaden. Företagen började att gå med förlust, eller utan vinst. Sverige devalverade fyra gånger med sammanlagt 30 procent mellan 1976–81. Men det räckte inte. Exportindustrin förlorade fortfarande marknadsandelar.

När företagen inte kunde klara sina skattebördor fanns inget annat alternativ än att avveckla anläggningar och säga upp personalen. Resultatet blev en att de offentliga kostnaderna exploderade oberoende av skatteintäkterna. Därför steg de offentliga utgifterna mellan 1976–81 från 50 till 65 procent av BNP. Inte ens ett land som deltagit i ett världskrig har haft en liknande utgiftsexpansion. På tre år injekterade staten i ekonomin 600 miljarder kronor av upplånade pengar. Trots detta galopperade arbetslösheten, investeringarna gick smälte som snöslask. Kostnaden blev att drygt en femtedel av befolkningen i arbetsför ålder kom att stå utanför arbetsmarknaden (som öppet arbetslösa, som deltagare i olika arbetsmarknadsutbildningsprogram, och förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl. Den verkliga arbetslösheten hamnade på över 20 procent.

Trafik

Dagligen klagar många på att viktiga vägar inte sväljer all trafik som vill fram utan att köer uppstår. Det märkliga är att den privata bilindustrin lyckas tillverka fram alla de bilar som vi önskar köra på våra vägar, men staten lyckas inte att producera de vägar som vi behöver för att komma fram utan tidsspillan. Detta är en stark kontrast mellan två olika system.

Flygtrafik

En liknande jämförelse kan göras med flygbolag och flygplatser. Den privata flygindustrin lyckas att producera all de flygplan som kommersiella flygbolag önskar bedriva trafik med, och flygbolagen lyckas anställa all personal för att sätta planen i trafik. Men därför att staten sköter flygplatser och luftleder så uppsår det en brist på kapacitet. Det finns knappast någonting som staten sköter som inte har brist på kapacitet.

Generella frågor

Min fråga till alla Marxister och kollektivister som klagar på kapitalismen kan nämna ett enda fall där privata företag orsakar samma allvarliga problem och brister som staten orsakar? Många miljöpolitiker brukar framföra att näringslivet skitar ned miljön. Men där staten sköter, eller har skött, samhället som i Sovjetunionen, Polen, Nordkorea och liknande kollektivistiska länder har nedskitningen av miljön varit betydande. Anledningen till att privata företag inte skitar ned lika mycket ligger i att de inte finner det lönsamt att skita ned lika mycket som helsocialistiska samhällen gör. När staten vill införa miljöskatter så tömmer de företagens kassakistor effektivare än vad de renar naturen. 

Varför är staten inte lösningen på våra problem?

En orsak till att statliga regleringar och verksamheter orsakar problem bottnar i det faktum att olika intressegrupper utövar påtryckningar på riksdagen och regeringen. Regerings- och riksdagsbeslut ger ofta ett fåtal i en intressegrupp stora fördelar samtidigt som man påför små kostnader kostnader på allmänheten. Inan avregleringen 1990 utgjorde taxinäringen en sådan intressegrupp, där utbudet reglerades genom en ransonering av antalet trafiktillstånd. Sedan dess har har både kvantitets- och prisregleringen avskaffats. Mellan 1989 och 1991 ökade antalet taxibilar i landet från runt 12 tusen till över 16 tusen. Således tillkom ett antal nya arbetstillfällen i taxinäringen. Sedan avregleringen har det har blivit betydligt lättare att få tag på en taxi. Den kritik som framförts är att priserna ökat direkt efter avregleringen. Men kritikerna bortser från det faktum att kunderna sätter ett stort värde på att servicen förbättrats och att väntetiderna minskats högst betydligt. Den ökade servicen för taxitjänster kostar därför att kundbeläggningen under dygets alla timmar blir mindre med fler bilar på marknaden. En högre tillgänglighet är något som marknaden sätter ett pris på och är villig att betala för. Konsumenterna betalar helt enkelt för en delvis annan tjänst. Vinsterna med avregleringen har således vida överstigit förlusterna.

Ett annat område som blivit föremål för en avreglering är det statliga apoteksmonopolet. Nästan 40 år efter att riksdagen 1970 beslutat att staten skulle få ensamrätt att bedriva detaljhandel med läkemedel avskaffades monopolet (1 juli 2009). Vid sidan om Kuba och Nordkorea har Sverige varit unikt med sitt statliga apoteksmonopol. De länder som har helt avreglerat sina apoteksmarknader har uppnått längre öppettider och nya tjänster, till exempel rådgivning, men inte ökad prispress i någon större utsträckning. Återigen sätter konsumenten i värde på ökad tillgänglighet och bättre service vilket medför att man är villigt att betala ett pris för att undvika långa väntetider och dålig tillgänglighet. Konkurrensverket påpekar att det sedan avregleringen tillkommit fler än tjugo nya apoteksaktörer och att det har etablerats 200 nya apotek. Några orter i landet som tidigare inte hade apotek har nu fått nyetableringar. Inga apotek som fanns före omregleringen har i dagsläget lagts ner. Detta har inneburit en förbättrad tillgänglighet för många konsumenter.

Argumentet som staten ofta framför att koncentrerad nytta och fördelade kostnader är bra håller inte för en närmre granskning. Detta förklarar dock i sig inte varför statliga företag och reglerade marknader inte är lika effektiva som privata. Ett svar är att incitamentet att gå med vinst är större bland privata företag än statliga. Även om det ligget mycket sanning i argumentet är inte hela förklaringen till skillnaden. I båda fallen så har individerna samma intresse nämligen att främja deras egenintresse oavsett om de arbetar i den offentliga sektorn eller i den privata. Professor Armen Alchian vid UCLA sa att en sak kan vi var säkra på att envar sätter sitt eget intresse framför ditt. De individer som sköter Hong Kong är av samma sort som sköter det kinesiska fastlandet. Och de individer som skötte Västberlin var av samma sort som de som skötte Östberlin, men utfallet blev totalt olika.

Den verkliga orsaken till de olika utfallen ligger i hur egenintresset tar sig uttryck i dels den privata sfären och den offentliga sfären. Själva syftet med ett privat företag är helt olikt en offentligt organisation eftersom det privata företaget strävar efter att producera en vinst till sina investerare. Ett företag startas av en eller flera individer som satsar signa egna medel. Ett betydande antal av de nya företagen överlever inte de tre första åren. Under 1990-talet låg andelen överlevande företag på cirka 55 procent (70 procent 205) och många av de ensamföretagare som har firman kvar har svårt att försörja sig. Och de företag som blir framgångsrika existerar oftast redan. När ett företag misslyckas så försvinner inte bara arbetstillfällen utan investerarna förlorar öven sina satsade pengar. Att förlora pengar på ett företagande är en lika viktig aspekt som att göra en vinst. För många nyföretagare gäller det att ha djupa fickor om ett företag inte omedelbart går med vinst. Annars är alternativet att stänga ned verksamheten. Incitamentet att få en privat verksamhet att fungera är därför mycket stort.

Om vi antar att samma individer skulle starta en statlig verksamhet och uppstarten blir likartad – en förlust – blir utfallet helt annorlunda. Ingen gillar att erkänna misstag och i synnerhet när det kan undvikas. När statliga verksamheter misslyckas argumenterar därför regering och riksdag ofta för att verksamheten inte haft rätt storlek och därför inte blivit framgångsrik, eller andra liknande argument. Viktigast av allt är att staten har djupare fickor än du själv har och därför kan påföra dig kostnaden och alla andra skattebetalare. Med de bästa intentionerna försöker politikerna att övertyga väljarna att de kommer att lyckas bara de får mer pengar till en större omfattning. Så skillnaden är att när privata företag misslyckas så går de i konkurs, eller stänger ned verksamheten, men när statliga verksamheter misslyckas så utökar man verksamheten med en större budget.

Generellt så påtar sig staten en åtgärd när den verkar nödvändig vid tidpunkten för ett beslut. När väl en verksamhet har kommit på plats blir individer och företag beroende av verksamheten och även om den inte blir framgångsrik, eller dess syften inte uppnås, så fortlever den oftast i en eller annan form. I flera fall har misslyckade verksamheter fått en ändrad inriktning i ställett för att läggas ned.

Ett solklart exempel är IMF (den internationella valutafonden), vilken ursprungligen instiftades för att hantera ett system med fasta valutakurser. Efter att president Richard Nixon stänger ned guldmyntfoten 1971 kollapsar de fasta systemet med växelkurser och ersättes med marknadsmässiga växelkurser. Fastän att syftet med IMF försvann över en natt så återuppstår fonden som fågel Fenix med en ny verksamhet. IMF fick en ny funktion med större budget nämligen att syssla med ekonomiskt stöd till utvecklingsländer. Fonden påtvingade medlemsländerna att gräva djupare i sina fickor efter mera pengar för att finansiera den nya verksamheten. Vid sidan om IMF hade världsbanken samma syfte och nu fans det två verksamheter med samma inriktning som orsakade mer skada än nytta.

Ett annat exempel är LO-utredningens förslag 1975 som utarbetades av LO:s chefekonom Rudolf Meidner. Förslaget gick ut på att fackföreningsrörelsen skulle socialisera den svenska industrin. Förslaget innebar i korthet att alla företag som gick med vinst skulle årligen leverera nyemitterade aktier motsvarande 20 procent av vinsten till fackliga fonder. Om förslaget gått igenom skulle de flesta vinstgivande svenska företagen snart haft fackliga fonder som dominerande ägare. Sverige skulle genom ett unikt ekonomiskt system konfiskera merparten av all privat egendom vilken skulle förvaltas av fonder som skulle styras av fackföreningar, företagsledare, och en krympande andel privata ägare. Resultatet skulle blivit en extrem kombination av makt och ägande som bara existerat i kommunistiska ekonomier som Sovjetunionen. En enda organisation skulle på kort tid äga alla vinstgivande företag i Sverige. Om det socialdemokratiska partiet inte förlorade valet 1976 kunde Meidners förslag ha fundamentalt förvandlat landet till en marxistisk ekonomi i likhet med Kuba och Nordkorea. Företagen hade ägts av fackligt toppstyrda fonder. Sannolikt hade en rad vinstgivande företag med starka ägare lämnat landet, så som familjen Rausing gjorde. Med beaktande hur egenintresset tar sig uttryck i den offentliga sfären och vad socialistiska ekonomer åstadkommit i uteblivet välstånd är det lätt att göra sig en bild av vad som kunde ha hänt i Sverige. Däremot har staten socialiserat större delen av våra inkomster.

Socialistiska förståsigpåare påstår att du vill ha en massa goda gåvor men år inte särskilt villig att betala för dem. Om bara de giriga folket vill ge oss mer i skatter så kan vi lösa alla problemen. Under 1970-talet genomförde riksdagens socialistiska majoritet ett antal kollektiva arrangemang, som även inkräktade på privatlivets problem. Det som kallas socialförsäkringar och garanterar inkomst vid arbetslöshet och sjukdom och under ålderdom har i huvudsak organiserats som statligt styrda kollektiva system, med svag koppling mellan inbetalda skatter och försäkringsutfall.

Det svenska pensionssystemet var helt statligt när det instiftades 1913. Ett utvidgade ATP-systemet från 1960 blev också det helt statligt. ATP organiserades som ett rent fördelningssystem där pensionsavgifterna finansierade morgondagens pensioner, som i ett enormt pyramidspel. Statens verksamhet liknar därvid de bedrägliga investeringsverksamheterna som betalar tillbaka investerarna med deras egna pengar, eller pengar som betalas av efterföljande investerare, snarare än från de medel som intjänats av den person eller organisation som skall uppbära pensionen. Innan systemet hann att helt kollapsa har det reformerats en aning. Inom organisationer associerade med socialdemokratin finns det ett starkt motstånd mot varje tanke på individuellt pensionssparande.

Vid början av sextiotalet har staten och kommunerna i Sverige byggt ut den offentliga barnomsorgen. Intentionerna har som alltid varit goda och avsikten har varit att båda föräldrarna ska kunna förvärvsarbeta, oberoende av barnens antal och ålder. Den kommunala barnomsorgen är dock extremt dyr. Föräldrarna betalar ungefär 10–20 procent i egna avgifter. Resten debiterar stat och kommun skattebetalarna.

Sjukvården betalas i huvudsak med en kommunal skatt. Sjukförsäkringen, som täcker inkomstbortfall, är helt statlig. Den är i princip organiserad som en försäkring, men är i realiteten en ren skatt. Långa köer och dålig kvalitet har fått sju av tio svenskar att oroar sig för försämringar i framtiden. Nästan varannan svensk uppger att de oroar sig för att behöva ta ett större eget ekonomiskt ansvar för sjukvård i framtiden. I dag har uppskattningsvis över en halv miljon svenskar privat sjukvårdsförsäkring och under de senaste tio åren har en ökning skett med 15-20 procent per år.

Arbetslöshetsförsäkringen har kopplats till fackföreningsrörelsen. På trettiotalet fanns en stark opinion för generell arbetslöshetsförsäkring, men den socialdemokratiska regeringen beslöt att arbetslöshetsförsäkringen skulle administreras av fackföreningsrörelsen, och kopplas till medlemskap i facket. På detta sättet skulle man tvinga alla att gå in i facket; de som på detta sätt blev med i facket skulle kollektivt anslutas till det socialdemokratiska partiet; och medlemsavgifterna skulle forsa in i partikassan.

Om det svenska folket skulle haft möjligheten till att folkomrösta i alla nämnda frågor så skulle utfallet blivit det motsatta. De flesta medborgare anser att staten och det offentliga tagit för stor omfattning och att de skyhöga skatterna inte ger de värde som man förväntar sig. Problemet är att staten spenderar skatterna ineffektivt och ofta på fel saker. Slutresultatet har blivit ett okontrollerbart offentligt monster.

Byråkrater är i sig inte dåliga individer. Problemet är som Marxister skulle säga skapat av systemet i sig och inte av individerna. Politikers och offentliganställdas egenintresse gör att de handlar mot egenintresset för flertalet av resten av oss. Om man vänder på Adam Smiths osynliga hand skulle man kunna säga att individer som har intentionen att tjäna enbart det offentliga intresset leds av en osynlig hand som tjänar privata intressen vilket inte var en del av deras ursprungliga intention. Visa mig den byråkrat som vill skära ned på sina utgifter. Problemet med det nuvarande svenska politiska systemet är att väljarna inte har någon direkt röst i de enskilda besluten. Enbart det schweiziska politiska systemet ger folket makten att bestämma i enskilda frågor.

Det mesta budgetarbetet i Sverige leds av anställda byråkrater som tjänar på att verksamheten får mer pengar och framför allt inte minskar i sin omfattning. Vi har ett problem med koncentrerad nytta och diffusa kostnader. När östblocket föll och länderna blev fria predikade vi privatisering medan vi själva fortsatte att socialisera.

Frågan är vad vi kan göra för att krympa den offentliga sektorn och föra över den mesta verksamheten till marknaden. Det kommer att krävas en kraftig förändring av våra grundlagar och en utökad makt till folket för att ett resultat skall kunna genomföras. Enda möjligheten till att få till stånd en hållbar utveckling är att minska politikernas makt. Det land som vi kan lära oss mest från är Schweiz.

Schweiz har ett unikt decentraliserat demokratiskt system som ger en långsiktig stabilitet och politisk tillförlitlighet. I motsats till de flesta demokratierna i världen tillämpar Schweiz inte parlamentarism. Varje regeringsmedlem väljs separat av parlamentet. Parlamentet kan inte genom misstroendevotum tvinga en regeringsledamot eller regeringen att avgå. Regeringen å andra sidan kan inte upplösa parlamentet och utlysa nyval.

Framför allt ger det schweiziska folkomröstningsinstitutet en “checks and balance” som förhindrar att minoriteter kan driva igenom beslut som går emot folkopinionen. Folket kan yttra sig i efterhand över alla parlamentsbeslut, genom beslutande folkomröstningar. På det federala planet är folkomröstningar obligatoriska för ändringar av författningen. Federala lagar och beslut med allmän räckvidd samt internationella avtal som gäller tills vidare är underkastade fakultativa folkomröstningar. Till skillnad från Sverige har Schweiz genomfört få skadliga reformer under de senaste 40 åren. För att en fråga skall gå till folkomröstning behöver bara 50 000 röstberättigade medborgare begära detta inom 100 dagar från beslutsdagen. Denna vetoliknande medbestämmanderätt bidrar till att göra landet stabilare och mer förutsägbart i jämförelse med Sverige.

Till folkomröstningsinstitutet hör även initiativrätten som innebär att om minst 100.000 väljare begär en ändring eller tillägg i författningen, måste frågan underställas folket i allmän folkomröstning. Ett flertal folkomröstningar äger rum varje år. De utnyttjas i stor utsträckning av partierna för att bedriva opposition mot regeringen i utvalda frågor.

Sverige behöver fatta ett drastiskt beslut för att kunna säkra framtiden för kommande generationer. Den enda rätta vägen är att makten utgår från folket och inte indirekt via den politiska klassen i Stockholm. 

President Obama är en Marxist förklädd i en demokratisk skepnad

Den bild som svensken har av president Obama är lika snedvriden som amerikanens uppfattning. Amerikansk press domineras precis som svensk press av Marxister och Socialister. Det är inte underligt att väsentliga fakta undanhålls svensken när drygt 70 procent av journalisterna inom Sveriges Television och Sveriges Radio hyser klara sympatier till Marxismen och Socialismen. Svenska journalister som verkar genom dagspressen ligger inte långt efter i sina vänstersympatier. Det är därför inte förvånande att med få undantag de flesta svenska ledarskribenter stöder president Barack Obama. Västern har satt västvärlden i ett järngrepp och verkar genom sin dolda agenda för att införa Marxismen smygvägen och inte på ett öppet och ärligt sätt. 

Fler och fler i USA börjar att kategorisera Obama som socialist. Dock instämmer jag med verkliga socialistorganisationer som International Socialist Organization, the Committees of Correspondence for Democracy and Socialism, the Party of Socialism and Liberation, och the Socialist Party USA att Obama inte direkt utrycker som som en socialist per definition i ordboken, därför att han inte direkt uppmanar till att nationalisera produktionsmedlen. Han skiljer sig dock inte från europeiska socialister i denna frågan. Och inte ens Vladimir Lenin kunde uppnå den standarden som Karl Marx uppmanade till. Lenin försökte genomföra en ren socialism efter maktövertagandet, men när hans politik orsakade en ekonomisk kollaps övergav han 1921 den ordagranna socialismen och ersatte den med ett pragmatisk, ändamålsenligt reformprogram som kom att kallas "den nya ekonomiska politiken. Under NEP tillät Lenin olika privatiseringar samtidigt som man strävade efter en kommando-ekonomi.

Utan tvekan kan President Obamas strävanden efterliknas Lenins strävan efter att öka den statliga kontrollen över viktiga områden i ekonomin som energi, hälsovård, finans och utbildning. Men han har även gått på mindre plundringståg mot andra sektorer som livsmedels- och transportindustrin. President Obama har följt Karl Marx strategier för att successivt socialisera USA:s ekonomi. Även om president Barack Hussein Obama II inte följer ett Marxist-Leninistiskt mönster som direkt leder till en totalitär stat så följer han ett mönster som slutligen leder till marknadsekonomins undergång och de konstitutionella fri- och rättigheternas utslocknande. Det har aldrig funnits ett samhälle utan en fri marknadsekonomi med mänskliga fri- och rättigheter.

Förutom att följa Lenins strategi att uppnå en större kontroll över ekonomin så ställer man sig frågan hur väl Obama följer Marx tio punkters program för att stegvis socialisera landets ekonomi. I det Kommunistiska manifestet (kapitel två), finner man stöd för att president Obamas administration och hans progressiva allierade i kongressen vidtar gradvisa åtgärder för att uppnå all de mål som återfinns Marx tiopunkters plattform. Här följer några exempel på Marx formuleringar som revideras för enkelhetens skull:

1. Statlig kontroll över fast egendom. Obama har upprepade gånger förhindrat utvecklingen av inhemska energikällor och energiförsörjningen genom att hävda statligt ägande och utöva en godtycklig tillsyn över USA:s massiv areal.

2. Progressiva inkomstskatter. Obama visar på en total besatthet i frågan om att höja skatten för "de rika" fastän den översta en procenten av inkomsttagarna redan betalar 39 procent av de totala federala skatteintäkterna.

3. Avskaffande av arvsrätten. Obama favoriserar ett införande av höga skatter på egendom.

4. Konfiskering av egendom tillhörig emigranter och rebeller. Obama-administrationen har förklarat krig mot skatteparadis, har sökt juridisk grund för att oinskränkt kunna beskatta inkomster från skatteparadis, multinationella företag, samt utländska medborgare och banker som har investeringar i Amerika (vilket orsakade att Schweiz äldsta bank rekommenderar sina kunder att undvika alla amerikanska investeringar);

5. Centralisering av landets finansiella system genom statlig kontroll. Dodd-Frank är ett gigantiskt stort steg i denna riktningen.

6. Statlig kontroll av kommunikations- och transportmedel. Obama har försökt tvinga konservativa medier som Fox News till underkastelse genom föreslå ett återupplivande den så kallade "rättvisedoktrinen" och genom att införa högre licensavgifter ägare av radio- och televisionskanaler. Inom transportområdet favoriserar regeringen Obama sitt höghastighetstågprojekt framför bilindustrin och önskar att han kunde tvinga alla amerikaner att konvertera till så kallade "gröna transporter".

7. Ökad statlig kontroll över produktionsmedlen. Trots Obamas misslyckande med regimens gröna energistöd, utsläppstak och handelssystem via en EPA förordning söker man att uppnå en statliga kontroll över energiindustrin såväl de flesta andra branscher vilka är direkt energiberoende.

8 Etablerande av arbetarnas arméer. Obama har dramatiskt ökat andelen amerikaner som arbetar för Uncle Sam, genom att säkra en stor expansion av Americorps och att vinna framgång med av hans utökade arbetslagstifning. Han har också gjort allt han kunnat för att stärka fackföreningarnas inflytande.

9. Kontroll över var människor bosätter sig. Obama går inte riktigt så långt, men en av de tydliga konsekvenserna av cap-and-trade är att regeringen Obama har börjat att begränsa människors rörlighet genom att styra hur långt de kan resa genom tak i energiförbrukningen. I Brian Sussman bok "Eco-Tyranny", kan du läsa ett presidentbeslut som Obama undertecknade den 5 oktober 2009 vilket kommer att "dela in landet i områden där alla människor tvingas in i urbana knutpunkter" medan den övervägande marken skulle "återgå till ett naturligt tillstånd som människor endast skulle tillåtas att beträda med begränsad rätt." (Marx ville ha mer jämlik fördelning av den mänskliga befolkningen mellan stad och land, medan Obama gynnar koncentrationen till städerna, men båda vill styra var människor bor).

10. "Gratis" utbildning. Obama har vill uppnå ett federalt regeringsmonopol på studielån för högre utbildning, och i hans 2012 "State of the Union"-tal, påkallade han ytterligare medel för nya federala utbildningsprogram.

Det kan inte råda något tvivel om vilken ideologi som president Barack Hussein Obama II lutar sig starkt emot. För de som tvivlar så kan Dr Paul Kengor, professor i statsvetenskap vid Grove City College, bok  “The Communist: Frank Marshall Davis, The Untold Story of Barack Obamas Mentor”  ge extra ljus åt de icke så upplysta. Boken en biografi om mannen som mer än någon annan spelat som mentor och (som den påvisar) kraftfullt påverkat den nuvarande presidenten i USA. Obamas närhet till sin numera bortgångna mentor leder honom, som en general utkämpar det sista kriget, för att föra en politik vilken verkar för att straffa Amerika för tidigare synder, ofta begångna för flera decennier och generationer sedan, i stället för att lyfta landet till högre höjder.

För den som inte tror på att Obama försöker implementera en Marxist-Leninistisk ekonomi är det hög tid att studera hans strategi i detalj. Marx var helt klar över att de tio strategierna skulle kunna tvinga ett samhälle till socialism. Den ledande ekonomen under de senaste 100 åren för den fria marknadsekonomin, Ludwig von Mises, var överens med Marx om att statliga ingripanden föder viljan att införa ytterligare insatser som obönhörligt leder mot socialism (Se uppsatsen, "middle-of-the-road politiken leder till socialism").

En av de viktigaste frågorna att förstå marxist-leninistiska ekonomi är att: Den största skadan måste åstadkommas mot medelklassen. Med sin sedvanliga blodtörstiga illvilja sade Lenin att "Sättet man krossar bourgeoisien [medelklassen] på är genom att grusa sönder dem mellan kvarnstenarna hög beskattning och inflation". Helt klart har inkomstskatterna ännu inte stigit betydligt i USA under Obama och inflationen har bara ökat betydligt inom några områden som livsmedel och energi. Vad man dock måste förstå är att den statliga upplåningen är en skatt på nuvarande och framtida skattebetalare. Obamas exempellösa utgifter och budgetunderskott har subventionerats av Federal Reserve. Federal Reserve balansräkning har svällt astronomiskt vilket medfört att den federala skulden ökat med mer än 60 procent jämfört med förra året. När Feds noll-räntepolitik upphör kommer en kombination av massiva skattehöjningar och/eller exploderande inflation att uppstå, med förödande konsekvenser för medelklassen. Redan nu har Obamas ekonomiska politik skadat den amerikanska medelklassen. Arbetsmarknaden är kraftlös kostnaden för mat och energi har ökat, följt av fallande inkomster och nettoförmögenheter. Om detta redan är resultatet av Obamas stegvisa marsch mot ett marxist-leninistisk samhälle, tänk då vilken skada som skulle åstadkommas genom en fullständigare implementering av en sådan dagordning.

Oavsett om vi kallar Obama för en Marxist-Leninist eller inte så framstår det tydligt att hans ekonomiska mål är att införa ett samhälle som kontrollerar näringslivet och de enskilda individerna på ett sätt som grovt strider mot konstitutionen och vad grundarna av Amerika avsåg. USA har genom de senaste tvåhundra åren varit en garant för de mänskliga fri- och rättigheterna. Frågan är dock om USA och Europa är på väg att ge upp våra friheter för kollektivismen och genom en socialiserad så kallad välfärd? De flesta säger att de bekänner sig till en fri marknadsekonomi, medan samtidigt majoriteten egentligen rör sig mot ett socialistiskt planekonomiskt system.

Ingenstans på den här planeten har det funnits mänskliga fri- och rättigheter utan en fri marknadsekonomi. Varje gång kollektivismen tagit makten som i Ryssland 1917 och Tyskland 1933 har alla fri- och rättigheter förpassats till mänsklighetens sophög. Majoriteten av de som levt under kollektivismens förryck och tvång har förkastat den och anammat en fri och rättvis marknadsekonomi, där enskilda individer med fri vilja samverkar för att bygga upp ett högre välstånd. Inget annat system än den fria marknadsekonomin har kunnat åstadkomma ett högt välstånd. Det bästa beviset på detta är jämförelsen mellan Öst- och Västberlin. Samma folk med lika bakgrund och utbildning kom att under två olika system få en dramatiskt olik ekonomisk utveckling. Västberlins befolkning kom att leva i ett samhälle med mångfald och ett högt välstånd, medan Östberlins kollektivistiska system tvingade alla att leva i fattigdom och förtryck utan någon rätt till en fri yttranderätt.

Muslimska brödraskapet infiltrerar USA:s regering och EU

Man skulle kunna tro att världspressen är intresserad av att förmedla nyheter om radikala gruppers planer på att störta vår västerländska kultur och ersätta den med en Islamisk totalitär diktatur. Sanningen är att ledande tidningar som New York Times, Washington Post, London Times, Le Monde, Bild, Dagens Nyheter och La Repubblica inte vågar skrika ut några avslöjanden med feta rubriker på förstasidorna.

Den 7 november 2001 genomförde polisen i Schweiz en räd mot Youssef Nada, på begäran av Vita huset som ett första tillslag efter 9/11 mot finansiering av terrorism. Youssef Nada var chef för Al-Taqwa Bank of Lugano, som har haft ett aktivt samarbete med Muslimska brödraskapet i mer än 50 år. Nada medgav att han är en av organisationens internationella ledare. Det muslimska brödraskapet, betraktas som den äldsta och viktigaste islamistiska rörelsen i världen. Brödraskapet grundades av Hasan al-Banna 1928 under mottot, "Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg. dö i vägen för Allah är vår högsta hopp". Amerikanska och schweiziska utredare fann att Al-Taqwa Bank begått brott som penningtvätt och finansiering av en rad islamiska terrorgrupper, inklusive al-Qaida, Hamas (den palestinska systerrörelsen till det muslimska brödraskapet), de algeriska GIA och tunisiska Ennahdah rörelserna.

Det viktigaste fyndet vid räden mot Nada var ett manifest som i underrättelsekretsar kommit att kallas "Projektet". Innehållet har hållits topphemligt till nu av en grupp västerländska underrättelsetjänster. Först genom den schweiziska journalisten Sylvain Besson från tidningen Le Temps, och hans bok La conquête de l'Occident publicerad i oktober 2005 avslöjades syftet med manifestet; vilket visade sig vara en muslimsk färdplan för att infiltrera och besegra västvärlden. en underrättelsetjänsteman beskrev manifestet som en hemlig plan för att införa en totalitär Islamisk ideologi genom infiltration av de västerländska samhällena.

Av de dokument som beslagtogs vid razzian i Nadas schweiziska villa fann man en 14-sidig plan skriven på arabiska, daterad den 1 December 1982. I planen beskrives hur man genom en 12-punkters strategi avser att "upprätta en islamisk regering på jorden". Dokumentet har kommit att gå under benämningen projektet. Enligt vittnesmål givna av Nada till de schweiziska myndigheterna var det osignerade dokument utarbetat av "islamiska forskare" knutna till det muslimska brödraskapet.

Vad som gör projektet så annorlunda från islamistisk standardretorik som "Död åt Amerika! Död åt Israel!" och "etablerande av det globala kalifatet!" är att det representerar en mer flexibel idé om hur en kulturell invasion kan genomföras i västvärlden. Dokumentet uppmanar till ett utnyttjande av olika taktiker, allt från invandring, infiltration, övervakning, propaganda, protester, bedrägeri, politisk legitimitet och terrorism. Detta har utgjort det muslimska brödraskapets huvudplan under mer än två decennier. Vi ser nu flera exempel på dettai hela Europa och Nordamerika, som politiska erkännanden av parallella islamistiska statliga organisationer i Sverige, de danska Muhammed-teckningarna, den parisiska bil-brännings-intifadan under november förra året, och terroristattackerna den 7/7 i London. Planen som beskrivs i projektet har visat sig överväldigande effektiv.

Nu tar den amerikanska nyhetskanalen The Blaze (som har fler tittare än hopplöst vänstervridna CNN) en explosiv mini-serie i två delar. The Blaze journalister har undersökt hur det muslimska brödraskapet infiltrerat den amerikanska regeringen och hur USA:s säkerhet står på spel på grund av regeringen Obama på ett riskfyllt sätt försöker dölja sanningen. Det borde ingå i allmänutbildningen att oavsett tro och politisk uppfattning ta till sig sanningen om hur västvärlden infiltreras av radikala muslimska organisationer. 



Dokumentären finns tillgänglig på internet genom The Blaze hemsida:  http://www.theblaze.com/theproject/. Dokumentären sätter aktuella händelser i ett historiskt sammanhang. Under hela 1930- och 40-talen, infiltrerade kommunister Amerikas förenta staters regering på samma sätt som det muslimska brödraskapet försöker infiltrera regeringen idag. De som slog tillbaka mot kommunistisk infiltration, som senator Joe McCarthy blev förföljda på sin tid och baktalas i historieböckerna trots att medlemmar i kommunistpartiet bevisades infiltrera regeringen. Är dessa attacker berättigade? Titta på gratis höjdpunkterna från dokumentären om projektet och läs 1963 kommunistiska mål som i detalj visar på hur extremister i det förflutna har planerat att genomföra sina radikala ideologier utan att massorna märker det.

Läs direkt i de dokument som The Blaze publicerat på sin hemsida: http://www.glennbeck.com/publish/uploads/2012/09/The-Project-Arabic-and-English.pdf, http://www.investigativeproject.org/documents/misc/20.pdf, http://www.uhuh.com/nwo/communism/comgoals.htm


För de som inte sett dokumentären The Third Jihad från 2008 är det hög tid att ägna en timma åt en fängslande film som utforskar den radikala sidan av islam i Amerika och vilket hot en i USA "hemmagjord jihad" utgör mot den nationella säkerheten, yttrandefriheten och "den amerikanska livsstilen".

Filmens berättas av den hängivne muslimen Dr. M. Zuhdi Jasser, som inleder med följande uttalande: "Detta är inte en film om islam den handlar om hotet från den radikaliserade islamiska rörelsen. Endast en andel av världens 1,3 miljarder muslimer är radikala. Det är om dessa filmen handlar om".

De fattiga blir bara fler och fler under Barack Obama

År 2006 fanns det enligt US Census Bureau 12,3 procent fattiga och under Barack Obamas regering har talet ökat till 15 procent under 2011. Det inbär att 46,2 miljoner människor lever under den amerikanska fattigdomsgränsen. Det är den högsta siffran sedan 1960-talet då reformen som skulle bekämpa fattigdomen infördes. Detta är första gången som det så kallade Gini-index visat en årlig ökning sedan 1993 (vilket var det tidigaste år med jämförbara mått på inkomstskillnader). Det är en olyckligt timing för Obama och hans parti bara sju veckor innan valet äger rum.

Den ökade skillnaden påverkas av inkomstökningar i det övre skiktet och en nedgång för medelinkomsttagarna. Den reala högsta kvintilen av inkomsttagare ökade till 1,6 procent. Dessa data väcker en central fråga i presidentvalsdebatten om att skydda medelklassen mot förluster. Under den demokratiska kongressen förra veckan, talade politikerna sällan om de fattiga. De fokuserar i stället på de goda gåvornas politik med stöd till medelklassen och för att förhindra familjer från att falla ned ekonomiskt. Medelinkomsttagarna kommer säkert att visa intresse för de nya data vilka visar på att deras inkomster minskar. Obama bryr sig mindre om de fattiga, därför att hans politik misslyckats att skapa bättre villkor för låginkomsttagarna och det fattiga.

Problemet med vänsterns resonemang om inkomstklyftor och låga löner är att deras lösningar inte är förenliga med verkligheten. Sedan president Lyndon B. Johnson införde sitt krig 1964 mot fattigdomen i USA har generationer levt på bidrag utan att kunna komma ur bidragsträsket. Låginkomsttagare sugs in i systemet och blir helt beroende av statens goda gåvor. De tjänar mer på att leva på bidrag än att söka arbete. Med andra ord har den amerikanska staten betalat de fattiga för att inte söka arbete under 40 år. Johnsons dröm är snarare numera en mardröm. Data från US Census Bureau visar att andelen fattiga föll stadigt under 1950-talet och under början av 1960-talet, men sedan stagnerade antalet efter att kriget mot fattigdom genomfördes. Politikerna må ha de bästa intentionerna, men i realiteten så fungerar inte socialiserade reformer. Att ta pengar från Johan och ge till Stina skapar varken tillväxt eller välstånd. I realiteten betalar staten de fattiga för att hålla dem kvar i sin fattigdom.

President Obama har återigen lyckats att bevisa att vänsterns fördelningspolitik byggd på traditionella socialistiska idéer inte fungerar. Det stora problemet för vänstern är de inte vill acceptera att fördelningspolitiken är en myt som inte stämmer med verkligheten. Strävan efter jämnlikhet skapar inte välstånd utan begränsar välståndet i samhället. Att skatta de rika fattiga och fördela deras välstånd med tvång till de sämst ställda skapar inte något välstånd och hjälper inte de fattiga på sikt. De rika flyr till andra länder med förmånligare beskattning och kvar blir de fattiga. De rikas pengar kommer att satsas i andra länder i stället för i det egna landet. Och fattiga erbjuder inte några jobb till andra fattiga. Med nuvarande system i USA och Sverige förlorar de fattiga inte bara sina bidrag om de överväger att ta ett jobb, de förlorar även på att de måste betala skatt.

Artiklar som "Klasskamp på agendan i USA-valet" i SvD är skrivna av fullkomligt felinformerade vänster journalister med en klar agenda som tagen ur 150-års klassisk vänsterretorik.

Det finns inget bättre system än den fria marknaden för att eliminera fattigdom och nå fram till ett högt välstånd för alla. Att det finns rika är något som alla tjänar alla på. Och många rika har startat företag utan bidrag med två tomma händer som Ingvar Kamprad. Sverige hade varit ett bättre land om man inte jagat ut rika som Kamprad och skapat minimilöner samt bidrag så att många inte skall göra sig besväret värt att söka sig ett arbete.

Vad är rättvisa skatter? Fem procent av de amerikanska hushållen står för 40 procent av skatterna

En femtedel av de svenska hushållen står för hälften av skatterna

Av de skatter som de svenska hushållen betalar kommer nästan hälften från den femtedel av hushållen med högst inkomster. De 40 procent av hushållen som har de högsta inkomsterna, står för två tredjedelar av hushållens totala skattebetalningar. Höginkomsttagarna i Sverige utgör en betydelsefull grupp vad gäller deras bidrag till den offentliga sektorns finansiering.  Hur står förhåller sig detta i förhållande till de amerikanska hushållen?

President Barack Obama säger att vissa måste betala ännu mer i skatt om USA skall kunna bemästra sitt gigantiska budgetunderskott och förse den offentliga sektorn med ännu mer pengar. Han föreslår därför att rikaste amerikanerna betalar högre skatter. Det är helt rättvist enligt Obamas socialistiska synsätt. Hans republikanska motståndare, Mitt Romney, anser att underskottet kan reduceras utan att höja skatterna och att regeringen kan strama åt utgifterna. Romney anser att höjda skatter för höginkomsttagarna skulle vara oklokt och orättvist. President Obama attackerar framgång på ett oamerikanskt sätt menar Romney.

Marginalskatten för de högsta inkomsterna i USA har gått från 7% år 1913 till skyhöga 92% under 1950-talet och ned till till 28% med skattereformen från 1986, till 39,6% under president Clinton till dagens 35%. Obama vill nu höja marginalskatten, medan Romney vill införa skattesänkningar samtidigt som man eliminerar kryphål och många avdrag.

Under de senaste tre decennierna har amerikanerna, inklusive de flesta rika, betalat mindre av sina inkomster i skatt. Höginkomsttagarna har haft högre inkomster och betalat mer av skatterna, samtidigt som ett växande antal låginkomsttagare har betalat mindre och i vissa fall ingen skatt alls. Oavsett om det är rättvist är det en fråga om hur detta påverkar utrymmet och viljan att investera i nya företag.

Framträdande fakta påvisar att, de amerikanska höginkomsttagarna i grupperna 5%, 1% och toppgruppen 0,1% har erhållit större inkomster och samtidigt betalat en allt större andel av den federala skatten. Från Ronald Reagan till Barack Obama, har skattelagstiftningen justerats ett flertal gånger samtidigt som ekonomin har haft sina upp- och nedgångar. Andelen federala skatter som betalas av de 5% och 1% som tjänar mest har ökat snabbare än deras inkomster gjort.

Fem procent av de amerikanska hushållen står för 40 procent av skatterna 

På 1980-talet tjänade de översta 5% inkomstskiktet i genomsnitt 22,6% av inkomsterna och betalade 28,5% av skatterna.

Under 1990-talet tjänade de översta 5% inkomstskiktet i genomsnitt 25,3% av inkomsterna och betalade 34,3% av skatterna.

Under 2000-talet tjänade de översta 5% inkomstskiktet i genomsnitt 28,4% av inkomsterna och betalade 40,3% av skatterna.

Det betyder inte att höginkomsttagarna lever på mindre pengar. Den översta gruppen på 1% hade genomsnittliga inkomster på 1.530.773 dollar under förra året (upp 174.083 dollar från 2004) och betalade federala skatter med 422.915 dollar (upp 20.704 dollar från 2004), enligt beräkningar gjorda av Tax Policy Center. De genomsnittliga skattesatserna har sänkts för alla i USA. Totalt biter skatterna mer på de rika vars inkomster huvudsakligen kommer från realisationsvinster och utdelningar. Över hela inkomstspektrumet föll andelen av amerikanernas inkomst som gick skatter under 1980-talet, steg under 1990-talet och sjönk igen under 2000-talet. I år kommer skatter och andra intäkter att omfatta två tredjedelar av de federala utgifterna, varför regeringen Obama kommer att behöva låna resten.

För den högsta toppgruppen på 1%, vars inkomster är mer volatila än andra, var den genomsnittliga skattesatsen under 2007 28,9%, under 1995 Clinton-eran 35,3%, vilket var högre än 1986 under Reagan-eran med 24,6%. De flesta amerikaner har dock erfarit att andel av inkomsten som går till skatt fallit stadigt. För medelinkomsttagare minskade skatten från 18,9% 1979 till 16,6% år 1999 för att nå 14% under 2007, vilket inträffade innan lågkonjunkturen och ytterligare skattesänkningar.

De rika betalar betydligt mer av sin inkomst i skatt än medelklassen. Så vad betalar de super-rika i genomsnitt?
Enligt Internal Revenue Service årliga rapport från 400 skattebetalare som rapporterat genomsnittliga inkomster på 200 miljoner dollar visade det att de betalat 19,9% av sin justerade bruttoinkomst i federal inkomstskatt under 2009, väl över den skattesats som betalas av medelklassen. De med inkomster mellan 100.000 och 200.000 dollar till exempel betalade ca 12%.

De lyckliga 400 höginkomsttagarna betalade en lägre skattesats än de inte riktigt så rika, vilka hade inkomster över 1,5 miljoner dollar. Den främsta orsaken var att mer än 60% av de 400 höginkomsttagarna kom från utdelningar eller kapitalvinster under 2009, som beskattas med en marginalskatt på 15%, vilket är lägre än många löntagares inkomstskattesats.

Andelen skatter som betalas av amerikanernas lägsta bottenskiktet på 40% har krympt som andel av inkomsten. År 2007 erhöll det nedre 40% skiktet av löntagarna 14,9% av inkomsterna (inklusive värdet av statliga förmåner) och betalade 5,9% av alla federala skatter. År 1979 hade de en större andel (17,4%) av intäkterna och betalade mer (9,5%) av skatterna.

Ett växande antal amerikaner betalar inte någon inkomstskatt över huvud taget. De tjänar inte tillräckligt, eller så lever de på det sociala trygghetssystemet, eller så får de skattelättnader riktade till lågavlönade arbetstagare. Under 2011 har cirka 46% av de amerikanska hushållen, enligt Tax Policy Center, inte betalat någon inkomstskatt, eftersom så många under Obama har sett sina lönecheckar krympa eller försvinna. Även under de bättre åren under 2000-talet betalade ungefär 40% av hushållen inte någon federal inkomstskatt. De flesta påläggs dock arbetsgivaravgifter, vilka bidrar till att finansiera "Social Security" och "Medicare". Även om en femtedel av hushållen inte betalar vare sig federal inkomstskatt eller arbetsgivaravgifter, betalade många delstatliga och andra lokala skatter.

Färre amerikaner än någonsin sedan 1981 ingår i arbetskraften! Detta är katastrof Obamas ekonomiska politik!

Fastän Washington gör sitt absolut bästa för att presentera fredagens (2012-09-07) arbetslöshetssiffror i ett gynnsamt ljus, är det i verkligheten en renodlad katastrof. Den officiella arbetslösheten i USA har sjunkit från 8,3% till 8,1% i augusti. Men dessa rubriker döljer tre extremt oroande fakta:

För det första: Den amerikanska ekonomin skapade bara patetiska 96.000 jobb i augusti. Det var långt under prognoserna för sysselsättningen som trodde att 200.000 nya jobb skulle tillkomma. Men redan under juni och juli såg vi låga tal som hamnade på 41.000 färre jobb än prognostiserat.

För det andra: Antalet nya jobb som adderas per månad störtdyker! Under juli tillkom 141.000 jobb, vilket är långt färre än väntat. I augusti tillkom det endast 96.000 jobb, vilket är 30% färre än väntat. På denna kurs ryser jag vid tanken på hur illa nästa månads rapport kommer att utfalla!

Och för det tredje: Arbetskraften krymper i en alarmerande takt! Arbetslösheten - andelen av arbetskraften som är arbetslösa - minskade något. Inte därför att människor helt plötsligt hittar jobb, utan därför att amerikanerna lämnar arbetskraften i stora mängder. De kastar helt enkelt in handduken och ger upp hoppet om att någonsin hitta ett jobb!

Här är ett chockerande faktum som kan sätta allt i perspektiv: Färre amerikaner ingår i arbetskraften än någon gång sedan 1981! Det har gått 31 långa år sedan1981! Kan det råda något tvivel om att detta är dåliga nyheter. USA:s dåliga nyheter kommer hack i häl på usla rapporter från Europa, fruktansvärda nyheter från Asien och andra nedslående rapporter från USA.

Till detta skall läggas risken för att USA går överstyr i ett skattemässigt Armageddon orsakat av president Obamas extrema vänsterpolitik. USA hotas av de största skattehöjningarna i landets historia. Mot erfarenhet av vad som hände i Sverige under statsminister Olof Palmes vilda framfart under 1970-talet ser det mörkt ut om Obama skulle vinna valet och svårt för Romney att klara ut problemen. Inte undra på att stora multinationella företag som FedEx och Intel visar på dåliga resultat, vilka faller ned som bomber på Wall Street till vänster och höger!

Därtill öppnar centralbankerna kranarna så att de kan spy ut pengar ur tomma intet i Europa, Storbritannien, och USA på bred front. Och detta rör inte en ytterligare runda för några rika bankirer, eller stimulanspengar som kanaliseras till de feta politiska intressegruppernas anhängare. Vi talar inte om några miljarder extra euro, pund och dollar som strös som något slags magisk fe-damm på ekonomin. Nej jag talar om den största floden av praktiskt taget värdelösa valutor världen någonsin har sett! Vi har alla all anledning att inse att en monetär tsunami är på väg vilken kommer att utplåna otaliga besparingar, investeringar och förmögenhet för miljoner amerikaner och européer. För de som vill skydda sig mot stora förluster finns det all anledning att lyssna till de råd som Weiss Research i Florida ger sina kunder.