Vad är rättvisa skatter? Fem procent av de amerikanska hushållen står för 40 procent av skatterna

En femtedel av de svenska hushållen står för hälften av skatterna

Av de skatter som de svenska hushållen betalar kommer nästan hälften från den femtedel av hushållen med högst inkomster. De 40 procent av hushållen som har de högsta inkomsterna, står för två tredjedelar av hushållens totala skattebetalningar. Höginkomsttagarna i Sverige utgör en betydelsefull grupp vad gäller deras bidrag till den offentliga sektorns finansiering.  Hur står förhåller sig detta i förhållande till de amerikanska hushållen?

President Barack Obama säger att vissa måste betala ännu mer i skatt om USA skall kunna bemästra sitt gigantiska budgetunderskott och förse den offentliga sektorn med ännu mer pengar. Han föreslår därför att rikaste amerikanerna betalar högre skatter. Det är helt rättvist enligt Obamas socialistiska synsätt. Hans republikanska motståndare, Mitt Romney, anser att underskottet kan reduceras utan att höja skatterna och att regeringen kan strama åt utgifterna. Romney anser att höjda skatter för höginkomsttagarna skulle vara oklokt och orättvist. President Obama attackerar framgång på ett oamerikanskt sätt menar Romney.

Marginalskatten för de högsta inkomsterna i USA har gått från 7% år 1913 till skyhöga 92% under 1950-talet och ned till till 28% med skattereformen från 1986, till 39,6% under president Clinton till dagens 35%. Obama vill nu höja marginalskatten, medan Romney vill införa skattesänkningar samtidigt som man eliminerar kryphål och många avdrag.

Under de senaste tre decennierna har amerikanerna, inklusive de flesta rika, betalat mindre av sina inkomster i skatt. Höginkomsttagarna har haft högre inkomster och betalat mer av skatterna, samtidigt som ett växande antal låginkomsttagare har betalat mindre och i vissa fall ingen skatt alls. Oavsett om det är rättvist är det en fråga om hur detta påverkar utrymmet och viljan att investera i nya företag.

Framträdande fakta påvisar att, de amerikanska höginkomsttagarna i grupperna 5%, 1% och toppgruppen 0,1% har erhållit större inkomster och samtidigt betalat en allt större andel av den federala skatten. Från Ronald Reagan till Barack Obama, har skattelagstiftningen justerats ett flertal gånger samtidigt som ekonomin har haft sina upp- och nedgångar. Andelen federala skatter som betalas av de 5% och 1% som tjänar mest har ökat snabbare än deras inkomster gjort.

Fem procent av de amerikanska hushållen står för 40 procent av skatterna 

På 1980-talet tjänade de översta 5% inkomstskiktet i genomsnitt 22,6% av inkomsterna och betalade 28,5% av skatterna.

Under 1990-talet tjänade de översta 5% inkomstskiktet i genomsnitt 25,3% av inkomsterna och betalade 34,3% av skatterna.

Under 2000-talet tjänade de översta 5% inkomstskiktet i genomsnitt 28,4% av inkomsterna och betalade 40,3% av skatterna.

Det betyder inte att höginkomsttagarna lever på mindre pengar. Den översta gruppen på 1% hade genomsnittliga inkomster på 1.530.773 dollar under förra året (upp 174.083 dollar från 2004) och betalade federala skatter med 422.915 dollar (upp 20.704 dollar från 2004), enligt beräkningar gjorda av Tax Policy Center. De genomsnittliga skattesatserna har sänkts för alla i USA. Totalt biter skatterna mer på de rika vars inkomster huvudsakligen kommer från realisationsvinster och utdelningar. Över hela inkomstspektrumet föll andelen av amerikanernas inkomst som gick skatter under 1980-talet, steg under 1990-talet och sjönk igen under 2000-talet. I år kommer skatter och andra intäkter att omfatta två tredjedelar av de federala utgifterna, varför regeringen Obama kommer att behöva låna resten.

För den högsta toppgruppen på 1%, vars inkomster är mer volatila än andra, var den genomsnittliga skattesatsen under 2007 28,9%, under 1995 Clinton-eran 35,3%, vilket var högre än 1986 under Reagan-eran med 24,6%. De flesta amerikaner har dock erfarit att andel av inkomsten som går till skatt fallit stadigt. För medelinkomsttagare minskade skatten från 18,9% 1979 till 16,6% år 1999 för att nå 14% under 2007, vilket inträffade innan lågkonjunkturen och ytterligare skattesänkningar.

De rika betalar betydligt mer av sin inkomst i skatt än medelklassen. Så vad betalar de super-rika i genomsnitt?
Enligt Internal Revenue Service årliga rapport från 400 skattebetalare som rapporterat genomsnittliga inkomster på 200 miljoner dollar visade det att de betalat 19,9% av sin justerade bruttoinkomst i federal inkomstskatt under 2009, väl över den skattesats som betalas av medelklassen. De med inkomster mellan 100.000 och 200.000 dollar till exempel betalade ca 12%.

De lyckliga 400 höginkomsttagarna betalade en lägre skattesats än de inte riktigt så rika, vilka hade inkomster över 1,5 miljoner dollar. Den främsta orsaken var att mer än 60% av de 400 höginkomsttagarna kom från utdelningar eller kapitalvinster under 2009, som beskattas med en marginalskatt på 15%, vilket är lägre än många löntagares inkomstskattesats.

Andelen skatter som betalas av amerikanernas lägsta bottenskiktet på 40% har krympt som andel av inkomsten. År 2007 erhöll det nedre 40% skiktet av löntagarna 14,9% av inkomsterna (inklusive värdet av statliga förmåner) och betalade 5,9% av alla federala skatter. År 1979 hade de en större andel (17,4%) av intäkterna och betalade mer (9,5%) av skatterna.

Ett växande antal amerikaner betalar inte någon inkomstskatt över huvud taget. De tjänar inte tillräckligt, eller så lever de på det sociala trygghetssystemet, eller så får de skattelättnader riktade till lågavlönade arbetstagare. Under 2011 har cirka 46% av de amerikanska hushållen, enligt Tax Policy Center, inte betalat någon inkomstskatt, eftersom så många under Obama har sett sina lönecheckar krympa eller försvinna. Även under de bättre åren under 2000-talet betalade ungefär 40% av hushållen inte någon federal inkomstskatt. De flesta påläggs dock arbetsgivaravgifter, vilka bidrar till att finansiera "Social Security" och "Medicare". Även om en femtedel av hushållen inte betalar vare sig federal inkomstskatt eller arbetsgivaravgifter, betalade många delstatliga och andra lokala skatter.

Högt skattetryck minskar utrymmet för tillväxt

Det har skrivits mycket om sambandet mellan beskattning och tillväxt. Men debatten tar inte upp frågan från ett förutsättningslöst perspektiv. Egentligen är det ganska enkel att besvara om höga skatter påverkar tillväxten. Desto mer som staten drar in från den privata sektorn desto mindre medel finns det i samhället för att skapa ny företag och satsa på innovationer. Den offentliga sektorn är inte bra på att varken skapa lönsamhet eller innovationer. Orsaken är helt enkelt att enskilda bryr sig mer om hur kapital investeras och förvaltas. Politikerklassen och statliga byråkrater ställs aldrig till ansvars för dålig hantering av offentliga medel och har heller inget direkt intensive för att framgångsrikt förvalta medborgarnas resurser. Politikerklassens enda mål är att jobba för att bli omvalda. Populariteten hos en politiker beror oftast på hur många goda gåvor som delas ut till breda väljargrupper. Sammantaget är en dryg miljon svenskar i åldern 16-64 år pensionerade, sjukskrivna, öppet arbetslösa, eller i arbetsmarknads-politiska program, vilket utgör 35 procent av befolkningen i arbetsför ålder. Den enorma andelen som står utanför arbetsmarknaden kostar gigantiska belopp och minskar det gemensamma välståndet.

Den privata sektorn svarade 1965 för cirka 85 pro cent av sysselsättningen. De som idag arbetar inom privata sektorn är nu färre än 30 procent av den totala befolkningen och måste arbeta ihop till alla som lever på den offentliga sektorn. Allt medan den privata sektorn krymper betydligt, har sysselsättningen i den offentliga sektorn ökat med drygt 800 000 personer. Så här kan det inte fortsätta.

Fler och större privata förmögenheter är nyckeln till ett blomstrande entreprenörsliv i Sverige. Fattiga företagare kan inte anställa och utveckla sina verksamheter. Svältande och utplundrade entreprenörer bidrar inte till tillväxten. Jämlikhet föder inte någon tillväxt. Det konceptet har prövats i Sovjetunionen, Kina, Kuba och Nordkorea utan framgång. Inte heller har halv-socialiserade länder som Sverige och Tyskland lyckat att skapa så stor framgång som Schweiz. 1970 låg Sverige på tredje plats i OECD:s ranglista över BNP per capita. Schweiz ligger fortfarande i topp på tredje plats, medan Sverige fallit till ned till elfte plats. Det mest anmärkningsvärda är att Sverige har stora tillgångar av malm, skog och vattenkraft. Schweiz har bara lite ängsmark tillräckligt för några kor; i övrigt måste befolkningen klara sig på arbete och uppfinningsrikedom.

Det är belagt i forskning att en direktdemokrati har ekonomiska effekter. Effekten av folkinitiativ i amerikanska delstater har ett samband med storleken på den offentliga sektorn, både i termer av utgifter och inkomster. Delstater med direktdemokratiska inslag har haft mindre utgifter under perioden 1960–90. Schweiz modell med en stark direktdemokrati har bevisat att väljarna vill ha låga skatter för alla. Forskning om Schweiz antyder också att den offentliga sektorn är mindre ju starkare det direktdemokratiska inslaget är (7–15 procent lägre när utgifts- och skatteförslag måste godkännas i en bindande folkomröstning) och att statsskulden per capita är 45 procent lägre. Dessutom växer de offentliga utgifterna långsammare, skatteflykten är mindre omfattande och BNP per capita är 5 procent högre i kantoner med välutvecklad direkt- demokrati.

Sverige skulle tjäna på att införa en låg rättvis platt konsumtionsskatt. Alla de svenskar som lämnat landet skulle ha ett starkt motiv att flytta tillbaka. När skatterna är höga flyttar kapitalet och de rika till mer entreprenörvänliga länder.

De skattesänkningar som Reagan genomförde under 1980-talet, liksom liknande insatser som genomförs under 1920 och 1960, har visat att tillväxten stimuleras, skatteflykten minskar, och att andelen av skattebetalningar som genereras av de rika ökar.

Ingen tjänar på att inkomsterna jämnas ut genom att plundra de framgångsrika på deras tillgångar och tvinga dem i landsflykt. Svensk rättvisepolitik skapar bara en stor grupp med fattiga understödstagare och lågt betalda arbetare. Enligt den schweiziska banken UBS ligger den genomsnittliga timlönen, före skatt, i Zürich ligger på 216 kronor och i Stockholm på 139 kronor. Efter skatt sjunker lönen i Zürich till 161 kronor och 96 kronor i Stockholm. Störst köpkraft har löntagarna i Zürich. Svensk löneutjämning med höga skatter för de rika synes inte gynna vanliga arbetare.

Sveriges konstitution behöver reformeras

Forskare som Niclas Berggren och Nils Karlson föreslår att 1974 års Regeringsform skulle kunna reformeras för att förbättra budgetdisciplin och skapa ekonomisk tillväxt i Sverige. De viktigaste förslagen anser de är:

• Förstärkt skydd av det privata ägandet genom ett egendomsskydd i regeringsformen.

• Förstärkning av domstolarnas oberoende genom ett eget kapitel i Regeringsformen vari deras självständighet fastslås.

• Införande av en andra kammare i riksdagen, för att försvåra för särintressen.

• Minskad proportionalitet i valsystemet. Förslaget går ut på att införa ett majoritetsvalsystem.

• Förstärkt direktdemokrati genom att införa beslutande folkomröstningar som blir bindande och att konstitutionella reformförslag avgörs enbart genom folkomröstningar.

• Bibehållande av en parlamentariskt grundad exekutiv makt.

Den pågående Grundlagsutredningen har ägnat bristande tid att att värdera konstitutionens ekonomiska konsekvenser.