Ingen eller låg bolagskatt ökar välfärden mest

De flesta väljare är irrationella och väljer sådana lösningar som de tycker låter bra utan att ha stöd av fakta. Den engelske filosofen och författaren Bertrand Russell ansåg att "det inte finns några gränser för de orimligheter som en regering kan få medborgarna att tro på". Under de senaste århundradet har flertalet politiker fått väljarna att tro på jämlikhet och att en hög beskattning på produktionen kommer att ge ett ökat välstånd. Denna villfarelse har lett en het debatt genom åren och när nu regeringen Reinfeldt vill sänka bolagsskatten och Annie Lööf ger sitt stöd så går vänstern till attack med samma ogrundade argument som de haft under de senaste hundra åren.

Till alla Marxisters förtret så har det varit marknadsekonomin som skapat vårt välstånd och dragit upp miljoner fattiga ur nöd och misär. Sovjetunionen och Kina var de största experimenten med Marxistisk ekonomi och de har klart påvisat att drömmen om den egalitära staten är en utopi, vilken inte har någon kraft att skapa det välstånd som marknadsekonomin kan åstadkomma. Problemet är dock att desto lägre skatterna är på de rikaste och på bolag desto större blir tillväxten och välfärden för alla.

William McBride har i en studie för Tax Foundation (www.taxfoundation.org) påvisat att sänkta arbetsgivaravgifter inte har någon påtaglig effekt på tillväxten, men att låga bolagsskatter och inkomstskatter har den största effekten. Företagarnas chefekonom Lars Jagrén och centerns Annie Lööf har argumenterat för sänkta arbetsgivaravgifter i stället för en sänkt bolagsskatt. Även Företagarnas ordförande Jens Spendrup, företagaren Pigge Werkelin och Lennart Flood, professor vid Göteborgs universitet är rörande överens om att en sänkning av arbetsgivaravgifterna till en jämbördig EU-nivå är viktigt.

Baserat på uppgifter från 34 OECD medlemsländer mellan 2000 och 2010 går det inte att finna något signifikant samband mellan löneskatter och långsiktig ekonomisk tillväxt. Vissa länder, t.ex. Slovakien, har höga löneskatter och hög tillväxt medan andra länder, såsom USA, har relativt låga löneskatter och låg tillväxt. I stället visar alla data på att inkomstskatten på företagen har en mycket signifikant och negativ effekt på långsiktig tillväxt. Det framgår tydligt att de sju länderna med den högsta bolagsbeskattning har en ekonomisk tillväxt under genomsnittet. Lika tydligt framgår det att de sju snabbast växande länderna har alla den lägsta skattesatsen på företagen. Länder som USA till exempel med den högsta bolagskatten i världen har en lägre tillväxt än genomsnittet. Även en hög marginalskatt på höginkomsttagare har en klart negativ påverkan på tillväxten, medan skattesatserna på medelinkomsttagare har en obetydlig effekt på tillväxten. De sju snabbast växande länderna har skattesatser på höga inkomster under genomsnittet. Slovakien med en platt inkomstskatt på 19 procent (införd 2004) är det snabbast växande landet av de 35 som ingick i studien. Om den lagstiftande församlingen har för avsikt att åstadkomma en stor och långsiktig effekt på den ekonomiska tillväxten i Sverige då måste de skära i skattesatserna för höginkomsttagare och i inkomstskatten för företag. Problemet är att detta inte låter bra för de som har ont av att någon annan har en större förmögenhet. Men desto större strävan är att uppnå jämnlikhet desto sämre blir tillväxten och standarden i synnerhet för de som befinner sig i botten i samhället.

Sverige bedriver en högst fientlig politik mot att vilja tjäna mycket pengar och att riskera dessa i nyföretagande genom en konfiskatorisk beskattning med 67,5 procent inklusive den osynliga marginalskatten på inkomster över 545 200 kronor. Detta skall ställas mot en marginalskatt i USA på 35 procent. Höga skattesatser minskar incitamenten för att arbeta, spara och investera. Det minskar helt enkelt vilja att bli rik. I vart fall minskar det viljan att bli rik i Sverige. Och utan rika finns det inga pengar till att starta nya företag. Om skatteintäkterna endast omfördelas från vissa människor som har mer till andra med mindre tillgångar, snarare än spenderas på att höja produktiviteten, kommer följden bli att nationalinkomsten blir lägre. När politiker och väljare kommer att rösta mer rationellt kommer de slutligen att inse att en mer fri ekonomi är mer rättvis för alla. Faktum är att en större ekonomisk frihet minskar ojämlikheterna genom att andelen av inkomsterna som går till de fattiga ökar och den andel som går till de rika blir lägre. Desto större ekonomisk frihet vi får och desto lägre skatterna blir desto högre blir tillväxten och välståndet för alla.

Vad kan vi lära av Schweiz?

Är det inte hög tid att inse att den socialistiska modellen med skyhöga skatter och omfördelning av de produktivas resurser inte fungerar. Under hundra år från 1870-talet fram till 1970 hade Sverige och Japan den snabbaste tillväxten i världen. 1970 låg Sverige på tredje plats i OECD:s ranglista över BNP per capita och Schweiz låg tvåa. Sverige har sedan dess fallit till 11 plats. Trots en positivare ekonomisk utveckling sedan mitten av 90-talet har Sverige inte klarat av att återta den tätposition man hade 1970. Orsaken är att socialdemokratin socialiserat inkomsterna och att det mindre socialistiska alternativet inte brutit med inkomstsocialisteringen.

Beskattningen i Sverige har skärpts kraftigt sedan 1970. Skattereformen 1971 sänkte skatterna i de lägre inkomstskikten men skärpte progressiviteten – d v s skatteskalan blev brantare. Marginalskatterna steg. Det mesta av en löneökning gick bort i skatt, även i låga inkomstskikt. En förklaring till att majoriteten av skattebetalarna i Sverige accepterar det höga skattetrycket är att skatterna aldrig redovisas klart och tydligt. Vad skattebetalarna ser på sina lönebesked och skattsedlar är den direkta inkomstskatten. I Sverige redovisas aldrig punktskatter och moms i priset. Konsumenten vet därmed inte hur stor andel av priset som är skatt. Sedan början av sjuttiotalet har staten i huvudsak höjt vad som kallas ”arbetsgivaravgifter” men som med en korrekt term är löneskatter – d v s skatter på lönesumman. Vidare har staten höjt konsumtionsskatterna, särskilt skatten på energi, och ovanpå det den generella momsen.

En jämförelse mellan Sverige och Schweiz visar klart och tydligt att den schweiziska modellen efter 1970 producerat ett högre välstånd än den svenska inkomst-socialiserade modellen. Sverige behöva en tillväxt på hela åtta procent per år för att på fem år komma ikapp Schweiz. Hur kan det komma sig att Schweiz med färre naturtillgångar lyckats bättre än Sverige?

Efter andra världskriget kostade en schweizerfranc 90 öre och nu kostar den 7,14 kronor (september 2010). Schweiz har nästan varje år haft överskott i bytesbalansen. Sverige har under de flesta åren sedan 1965 haft underskott i bytesbalansen.. Båda länderna hade ett lysande utgångsläge efter andra världskriget. De hade hållit sig militärt neutrala under kriget, men handlade flitigt med de krigförande länderna. När Europa låg i ruiner 1945 hade Sverige och Schweiz en intakt industriapparat, redo att utnyttja den säljarens marknad som renoveringen av Europa med Marshallhjälpens pengar skapade. Sverige hade ett givet övertag med betydande naturtillgångar.

Båda länderna hade en likartad industristruktur med ett relativt stort antal stora och starkt internationaliserade företag. Den stora skillnaden var att den svenska industrin var mer inriktad på den typ investeringsvaror som den europeiska renoveringen krävde. Sverige har aldrig tidigare kunnat gå ur startgroparna med sådan kraft som 1945. Trots detta misslyckas Sverige att tal tillvara på detta unika tillfälle.

Schweiz har traditionellt en mycket svag centralregering och liten offentlig sektor. Folkomröstningsinstitutet ger ett bra skydd åt minoriteter och lokala opinioner. Sverige har sedan 1521 (då Gustav Vasa tog makten) haft ett extremt starkt centralstyre och med tiden en större offentlig sektor än något annat land. Detta har knappast givit Sverige någon fördel i byggandet av ett välståndssamhälle.

Sedan Bretton Woods definitivt upplöstes 1973 har Sverige haft återkommande kostnadskriser. Vi devalverade fem gånger på sex år, 1976–82, och satte ned kronans värde med bortåt 45 procent. Men kostnaderna fortsatte att stiga snabbare i Sverige än i omvärlden. Sverige avvecklade definitivt valutaregleringen 1989. Därmed blev räntorna internationellt bestämda. Sverige fick omgående räntechocker, eftersom alla inom och utom landet lärt sig att en svensk kostnadskris omgående leder till en devalvering. Trots ett desperat försvar, med en marginalränta på 500 procent, lyckades riksbanken inte hålla kronkursen 1992. När kronkursen släpptes fri sjönk den inledningsvis med 30 procent.

När Olof Palme tillträdde 1969 som statsminister behövde han mer pengar för att finansiera en uppsjö av nya reformer. Han förklarade att riksdagen i löneskatterna funnit ”en ny skattekälla”. Lönekostnaderna steg rekordsnabbt i början på sjuttiotalet. Industriarbetarlönen ökade 59 procent 1973–76. Under samma period höjde den socialistiska majoriteten i riksdagen löneskatterna med 109 procent! Arbetskraftskostnaderna steg drygt 80 procent på tre år. Företagen hade ingen möjlighet att kompensera sig genom att höja priserna, eftersom exportpriserna bestämdes av världsmarknaden, och de svenska företagen var knappast prisledande. Resultatet blev att företagsvinsterna utraderades.

När socialdemokratin lanserade sin radikala idé om jämlikhet och omfördelning av välståndet kritiserade oppositionen de ekonomiska konsekvenserna vid ett avskaffande av alla ekonomiska incitament. Men oppositionen tog aldrig upp en principiell kritik mot själva idén. Under industrialiseringens första decennier stannade en stor del av avkastningen från det nya industrisamhället hos ägarna. Detta höll uppe tillväxten, eftersom rikedomarna återinvesterades. De som i efterhand kritiserar den ojämna inkomstfördelningen under decennierna kring sekelskiftet diskuterar aldrig denna aspekt. Jämlikhetstanken har blivit inte bara en reaktion mot omotiverade inkomstskillnader, eller ”orättvisor”, utan den har utvecklats till en generell intolerans mot skillnader över huvud taget. Stora delar av den s.k. seriösa journalistiken går ut på att spåra upp skillnader mellan olika grupper och kritisera dem som utslag av ”ojämlikhet”.

Sverige har sedan 1970-talet allt mer satsat på socialistiska arrangemang även för privatlivets problem. Det som kallas socialförsäkringar och garanterar inkomst vid arbetslöshet och sjukdom och under ålderdom har i huvudsak organiserats som statligt styrda kollektiva system, med en mycket svag koppling mellan inbetalda skatter (avgifter) och försäkringsutfall.

Sverige har sedan 1970 en enkammarriksdag. Alla frågor avgörs med enkel majoritet: 51 procent vinner över 49. Skyddet för minoriteten i grundlagen är extremt svagt. Äganderätten skyddas, formellt, men så vagt att en majoritet i riksdagen fritt kan förfoga över enskild egendom.

Den regering som har en riksdagsmajoritet om 51 procent kan göra nästan vad som helst. Det svenska parlamentariska systemet saknar nästan helt “checks and balances”. Den 51-procentiga majoriteten bestämmer allt. Sverige saknar författningsdomstol. Sverige har en extrem koncentration av makt till regeringen. Den svenska grundlagen ger ett relativt svagt skydd för äganderätten. Uttrycket ”privat äganderätt” förekommer inte i grundlagstexten. Skydd för äganderätten är en grundförutsättning för privata investeringar. Utan sådant tillförlitligt skydd kan ingen våga investera.

Schweiz har ett unikt decentraliserat demokratiskt system som ger en långsiktig stabilitet och politisk tillförlitlighet som gör att företagarna våga investera. I Schweiz blir inte ett beslut taget på en partikongress lag inom några få veckor. I motsats till de flesta demokratierna tillämpar Schweiz inte parlamentarism. Varje regeringsmedlem väljs separat av parlamentet. Parlamentet kan inte genom misstroendevotum tvinga en regeringsledamot eller regeringen att avgå. Regeringen å andra sidan kan inte upplösa parlamentet och utlysa nyval.

Framför allt ger det schweiziska folkomröstningsinstitutet en “checks and balance” som förhindrar att minoriteter kan driva igenom beslut som går emot folkopinionen. Folket kan yttra sig i efterhand över parlamentsbeslut, genom beslutande folkomröstningar. På det federala planet är folkomröstningar obligatoriska för ändringar av författningen. Federala lagar och beslut med allmän räckvidd samt internationella avtal som gäller tills vidare är underkastade fakultativa folkomröstningar. Till skillnad från Sverige har Schweiz genomfört få skadliga reformer från början av 1970-talet till 2010-talet. För att en fråga skall gå till folkomröstning behöver bara 50 000 röstberättigade medborgare begära detta inom 100 dagar från beslutsdagen. Denna vetoliknande medbestämmanderätt bidrar till att göra landet stabilare och mer förutsägbart i jämförelse med Sverige.

Till folkomröstningsinstitutet hör även initiativrätten som innebär att om minst 100.000 väljare begär en ändring eller tillägg i författningen, måste frågan underställas folket i allmän folkomröstning. Ett flertal folkomröstningar äger rum varje år. De utnyttjas i stor utsträckning av partierna för att bedriva opposition mot regeringen i utvalda frågor.

Högt skattetryck minskar utrymmet för tillväxt

Det har skrivits mycket om sambandet mellan beskattning och tillväxt. Men debatten tar inte upp frågan från ett förutsättningslöst perspektiv. Egentligen är det ganska enkel att besvara om höga skatter påverkar tillväxten. Desto mer som staten drar in från den privata sektorn desto mindre medel finns det i samhället för att skapa ny företag och satsa på innovationer. Den offentliga sektorn är inte bra på att varken skapa lönsamhet eller innovationer. Orsaken är helt enkelt att enskilda bryr sig mer om hur kapital investeras och förvaltas. Politikerklassen och statliga byråkrater ställs aldrig till ansvars för dålig hantering av offentliga medel och har heller inget direkt intensive för att framgångsrikt förvalta medborgarnas resurser. Politikerklassens enda mål är att jobba för att bli omvalda. Populariteten hos en politiker beror oftast på hur många goda gåvor som delas ut till breda väljargrupper. Sammantaget är en dryg miljon svenskar i åldern 16-64 år pensionerade, sjukskrivna, öppet arbetslösa, eller i arbetsmarknads-politiska program, vilket utgör 35 procent av befolkningen i arbetsför ålder. Den enorma andelen som står utanför arbetsmarknaden kostar gigantiska belopp och minskar det gemensamma välståndet.

Den privata sektorn svarade 1965 för cirka 85 pro cent av sysselsättningen. De som idag arbetar inom privata sektorn är nu färre än 30 procent av den totala befolkningen och måste arbeta ihop till alla som lever på den offentliga sektorn. Allt medan den privata sektorn krymper betydligt, har sysselsättningen i den offentliga sektorn ökat med drygt 800 000 personer. Så här kan det inte fortsätta.

Fler och större privata förmögenheter är nyckeln till ett blomstrande entreprenörsliv i Sverige. Fattiga företagare kan inte anställa och utveckla sina verksamheter. Svältande och utplundrade entreprenörer bidrar inte till tillväxten. Jämlikhet föder inte någon tillväxt. Det konceptet har prövats i Sovjetunionen, Kina, Kuba och Nordkorea utan framgång. Inte heller har halv-socialiserade länder som Sverige och Tyskland lyckat att skapa så stor framgång som Schweiz. 1970 låg Sverige på tredje plats i OECD:s ranglista över BNP per capita. Schweiz ligger fortfarande i topp på tredje plats, medan Sverige fallit till ned till elfte plats. Det mest anmärkningsvärda är att Sverige har stora tillgångar av malm, skog och vattenkraft. Schweiz har bara lite ängsmark tillräckligt för några kor; i övrigt måste befolkningen klara sig på arbete och uppfinningsrikedom.

Det är belagt i forskning att en direktdemokrati har ekonomiska effekter. Effekten av folkinitiativ i amerikanska delstater har ett samband med storleken på den offentliga sektorn, både i termer av utgifter och inkomster. Delstater med direktdemokratiska inslag har haft mindre utgifter under perioden 1960–90. Schweiz modell med en stark direktdemokrati har bevisat att väljarna vill ha låga skatter för alla. Forskning om Schweiz antyder också att den offentliga sektorn är mindre ju starkare det direktdemokratiska inslaget är (7–15 procent lägre när utgifts- och skatteförslag måste godkännas i en bindande folkomröstning) och att statsskulden per capita är 45 procent lägre. Dessutom växer de offentliga utgifterna långsammare, skatteflykten är mindre omfattande och BNP per capita är 5 procent högre i kantoner med välutvecklad direkt- demokrati.

Sverige skulle tjäna på att införa en låg rättvis platt konsumtionsskatt. Alla de svenskar som lämnat landet skulle ha ett starkt motiv att flytta tillbaka. När skatterna är höga flyttar kapitalet och de rika till mer entreprenörvänliga länder.

De skattesänkningar som Reagan genomförde under 1980-talet, liksom liknande insatser som genomförs under 1920 och 1960, har visat att tillväxten stimuleras, skatteflykten minskar, och att andelen av skattebetalningar som genereras av de rika ökar.

Ingen tjänar på att inkomsterna jämnas ut genom att plundra de framgångsrika på deras tillgångar och tvinga dem i landsflykt. Svensk rättvisepolitik skapar bara en stor grupp med fattiga understödstagare och lågt betalda arbetare. Enligt den schweiziska banken UBS ligger den genomsnittliga timlönen, före skatt, i Zürich ligger på 216 kronor och i Stockholm på 139 kronor. Efter skatt sjunker lönen i Zürich till 161 kronor och 96 kronor i Stockholm. Störst köpkraft har löntagarna i Zürich. Svensk löneutjämning med höga skatter för de rika synes inte gynna vanliga arbetare.

Sveriges konstitution behöver reformeras

Forskare som Niclas Berggren och Nils Karlson föreslår att 1974 års Regeringsform skulle kunna reformeras för att förbättra budgetdisciplin och skapa ekonomisk tillväxt i Sverige. De viktigaste förslagen anser de är:

• Förstärkt skydd av det privata ägandet genom ett egendomsskydd i regeringsformen.

• Förstärkning av domstolarnas oberoende genom ett eget kapitel i Regeringsformen vari deras självständighet fastslås.

• Införande av en andra kammare i riksdagen, för att försvåra för särintressen.

• Minskad proportionalitet i valsystemet. Förslaget går ut på att införa ett majoritetsvalsystem.

• Förstärkt direktdemokrati genom att införa beslutande folkomröstningar som blir bindande och att konstitutionella reformförslag avgörs enbart genom folkomröstningar.

• Bibehållande av en parlamentariskt grundad exekutiv makt.

Den pågående Grundlagsutredningen har ägnat bristande tid att att värdera konstitutionens ekonomiska konsekvenser.