Hur direktdemokrati skulle kunna rädda EU

Tanken bakom den Europeiska Unionen var god, men den reella utformningen av det rådande odemokratiska centralstyrda styrelseskicket har lett till att den styrande politikerklassen helt tappat kontakten med väljarnas intresse. Det utnämningsförfarande av ledamöter till den Europeiska kommissionen som används ligger långt från vettiga demokratiska principer. Europas folk känner inte att EU representerar deras egenintresse, vilket lett till att Storbritannien redan röstat för ett utträde och fler länder ifrågasätter sina medlemskap. Den här utvecklingen skulle aldrig behövt hända om ett direktdemokratiskt styrelseskick införts.

Vid en direkt jämförelse med Schweiz direktdemokratiska styrelseskick framstår misslyckandet med den Europeiska Unionen och dess medlemsländer som som tämligen uppenbart. Schweiz framgång med sitt unika styrelseskick byggt på en blandning mellan representativ och direkt demokrati grundar sig på att folkets egenintresse alltid går före politikernas. 

“Folket kan aldrig med vilja bedra sitt egenintresse; men de kan möjligen bli bedragna av sina representater.” (The Senate Continued av James Madison, The Federalist, 1 Mars, 1788 No. 63). Att schweizarna alltid kan rösta ned politikernas förslag har gjort att landet aldrig råkat ut för samma problem som andra länder gjort med enbart representativ demokrati.

Schweiz har precis som EU en multietnisk kultur med flera språk, men med en konstitution som fungerat mycket väl sedan 1848. Under samma tidsperiod har länder som Italien, Portugal, Ryssland, Spanien, Tyskland och Österrike upplevt extrem kollektivism byggd på nationalism och protektionism. I dagens EU råder ett starkt missnöje mot etablissemanget. Stora väljargrupper trycker på för att komma ut ur EU, som de anser inte längre lyssnar på dem.

Hade EU varit uppbyggt som en representativ demokrati, men med ett starkt inslag av direkt demokrati i likhet med Schweiz skulle de flesta lagar ha fattats av ett folkvalt parlament. Skillnaden skulle ha varit att alla EU-medborgare skulle varit berättigade att låta vilket lagförslag som helst gå till folkomröstning, om de kunnat samla in namnunderskrifter från en procent av väljarna.
Eftersom politikerna i Schweiz är väl medvetna om att opolära parlamentariska beslut lätt går till folkomröstning måste de göra ett gott arbete. Av 100 lagförslag som Schweiz parlament beslutar om går bara 4 vidare till folkomröstning. Det visar på att systemet har en hög legitimitet. Alla politiker vet att väljarna har det sista ordet i samtliga inrikes och utrikes frågor som berör medborgarna.

När Schweiz författning röstades igenom 1848 var landet precis som Sverige är idag en representativ demokrati. Det tog många år och en stark politisk vilja att transformera landet till ett unikt demokratiskt system. Om samma förståelse och vilja funnits inom EU skulle dess konstitution engagerat medborgarna helt och hållet. Besluten skulle ha fattats i medborgarnas intresse och inte efter politikerklassens eget gottfinnande. De flesta besluten skulle fattas av de enskilda ländernas parlament och enbart viktiga beslut skulle gå till EU-parlamentet, med endast några få frågor som skulle gå till folkomröstning. Den europeiska unionen skulle inte stå inför sitt pågående sönderfall. I stället skulle vi haft ett Europa med en framtid med med en ekonomisk en tillväxt som kan borga för en fortsatt fred. Endast en sådan konstitution har kraft att överleva och utveckla ett samhälle.

Det är hög tid att ge Europa den framtid som medborgarna förtjänar.

Friheten krymper med ökad politikermakt

I takt med att vårt industrisamhälle utvecklats till ett informationssamhälle har väljarna avhänt sig mer och mer av sina rättigheter. Politikerklassens vapen för att köpa sig ökad makt är de goda gåvornas politik. I Sverige som i övriga Europa finns det egentligen bara ett enda parti; det stora maktpartiet. Antingen de kallar sig socialdemokrater eller moderater så bygger de sin syn på att politikerna har lösningen på alla problem. Egentligen orsakar politikerna nästan alla problem.

Socialismen och det mindre socialistiska alternativet tror att alla skall ha rätt till fria tjänster och trygghetssystem utan att kunna betala för dem. De tror att hälsovård, utbildning, livsmedel och pension skall kunna erbjudas kostnadsfritt till alla som inte kan betala. Men politikerna och staten ger ingenting därför att de inte producerar något. Staten beskattar medborgarna på deras arbete. För de flesta är skatterna ett straff på de produktiva medborgarna.

Staten tar från de produktiva för att ge till de som producerar lite, eller ingenting alls. Väldigt få är så handikappade att de inte kan bidra till sin egen försörjning. Ändå befinner sig 35 procent av befolkningen i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden. Endast knappa 30 procent av den totala befolkningen arbetar inom den privata sektorn. Drygt en miljon svenskar i åldern 16-64 år pensionerade, sjukskrivna, öppet arbetslösa, eller i så kallade arbetsmarknadspolitiks program. Det är den privata sektorn som skapar välståndet. Enbar 30 procent av den totala befolkningen arbetar att via skatter finansiera den offentliga sektorn och socialförsäkringarna. Endast väl fungerande privata företag kan skapa förutsättningarna för den så kallade välfärden. Trots detta har den sittande politikerklassen i stället inriktat sig på att bevara den rådande blandekonomin.

Libertarianer tror på ett fritt samhälle byggt på en ren marknadsekonomi. På 1860-talet var Sverige ett fattigt bondesamhälle med ett skråväsende som monopoliserade näringslivet. Den mest genomgripande svenska reformen genomfördes på 1870-talet då full näringsfrihet infördes och utrikeshandeln avreagerades med full tullfrihet. Fri in- och utvandring tilläts. Banketableringarna blev fria. Kvinnorna myndigförklarades och började komma ut i arbetslivet. Skatterna var synnerligen företagarvänliga. Under 100-årsperioden 1870 till 1970 hade Sverige jämte Japan den högsta tillväxten i världen. Exporten steg med 400 procent mellan 1970 och 1910. Ett fattigt land växte till ett av de rikast i världen.

Sedan den progressiva vänstern ledd av Olof Palme tagit över har Sverige från 1970-talet haft en svag ekonomisk utveckling kantad av allt för många ekonomiska kriser. Skatterna formligen exploderade under 1970-talet och den tidigare mycket liberala arbetsmarknaden reglerades hårt. Den progressiva socialistiska politiken har försatt Sverige såväl som de övriga EU länderna i en synnerligen svag ekonomisk utveckling. Den härskande politikerklassen tror att man kan plundra de produktiva på deras tillgångar och altjämt behålla ett rikt samhälle.

De som betalar mest i skatt är drivkraften i ekonomin. Fattiga företagare anställer inte några för att bedriva forskning och utveckling av morgondagens vinnarprodukter. Välstånd kan bara byggas av välmående rika företagre. Och de förmögna svenskarna har flyttat med sina förmögenheter från Sverige för länge sedan. Libertarianerna anser att man måste tillåta alla medborgare att bygga upp egna förmögenheter för att få en blomstrande ekonomi. Entreprenörskap och en hög sysselsättningsgrad får man genom att sänka skatterna. Låga skatter tar fram riskvilligt kapital. En amerikansk studie visade på att forskningen och utvecklingen ökade med 2 procent för varje procent som skatteintäkterna minskade. När staten beskattar entreprenörerna tar man resurser från den grupp som kan åstadkomma välstånd för att betala för diverse improduktiva välfärdssystem.

Endast en fritt fungerande marknadsekonomi kan skapa ett välfärdssamhälle. Något som socialismens olika experiment alltid misslyckats med. Ett samhälle byggt på marknadsekonomi kan dock aldrig ge alla lika mycket välstånd. Det är dock ett rättvist system därför att alla har lika möjligheter. Rättvisa är när alla får vad de förtjänar och inte att de får vad de vill ha. Socialistiska system som bygger på att man får lika mycket oavsett produktivitet har aldrig lyckats att skapa välstånd. Och det största experimentet Sovjetunionen kollapsade efter 70 år av ständiga misslyckanden med att skapa välstånd och stabilitet. I stället för att gå under så övergav Kina de socialistiska principerna för marknadsekonomi. Alla socialistiska samhällen har mer eller mindre begränsat medborgarnas fri och rättigheter. Thomas Jefferson sa att Demokratin kommer att upphöra att existera när man tar från dem som är villiga att arbeta och ger till dem som inte är villiga.

I Sverige har allt mer av privatlivet socialiserats. Friheterna har kraftigt beskurits och av den disponibla inkomsten drar staten in två tredjedelar till omfördelningar samt driften av den gigantiska offentliga sektorn. Två tredjedels samhället har blivit som ett opium vars beroende medborgarna inte kan göra sig fria från. Staten har blivit medborgarnas främsta fiende. Och staten företräds av en politikerklass som kräver allt mer förmynderi över medborgarnas liv. Genom en politiker-lojal journalistkår sprids en propaganda som används för att kontrollera medborgarnas beteende och tankar.

Politikerklassen är övertygad om att medborgarna inte vet sitt eget bästa och de själva vet bättre. De vill kontroller vad och när folk ska äta, hur bostäderna ska byggas, när man får handla, om religion, var och när saker ska säljas, när och vem som ska vara ledig, vad medborgarna ska få läsa, när och var man får köra bil, se på TV, vilka webplatser på Internet som är lämpliga att se på o.s.v.

Medborgarnas pengar konfiskeras genom dolda skatter. Redan där äger staten en stor del av envar liv. I bästa fall kommer en del av pengarna tillbaka som bidrag. Och användningen av bidraget bestämmer naturligtvis förmyndarna över.