Vem tror på hårt arbete och kapitalsim?

I Europa går det en stark skiljelinje mellan de länders befolkningar som tror på hårt arbete och marknadsekonomi och förnekar betydelsen av en fri marknadsekonomi. I södra Europa tror man på John Maynard Keynes teorier som leder till att man trycker upp pengar ur tomma intet för att så kallat stimulera efterfrågan och i norra Europa med fokus på Tyskland tror man på den Österrikiska skolan baserad på en utbudsekonomi och statliga budgetåtstramningar. Sedan södra Europa gick med i Euron som baserats på D-marken har alla kunnat låna pengar till billiga räntor. Men nu har de billiga pengarna tagit slut och medelhavsländernas ruttna moralfilosofi flutit upp till ytan.

Det är nog inte någon slump att Medelhavsländerna inte klarar av sina ekonomier för de tror helt enkelt inte på marknadsekonomi och hårt arbete. Men även övriga västländer har problem med tron på att hårt arbete kan leda till framgång. Pew Research Center publicerade nyligen en rapport med titeln "Pervasive Gloom About the World Economy". Rapporten ger en tydlig bild av vilka länder i världen som tror på marknadsekonomin. Drygt hälften av de undersökta 21 nationerna tror att de flesta människor kan lyckas om de är villiga att arbeta hårt. Detta inkluderar Pakistan (81%) och USA (77%). Det inbegriper även Tunisien (73%), Brasilien (69%), Indien (67%) och Mexiko (65%).

Men arbetsmoralen är mycket svag i Libanon, där endast 32% av medborgarna tror att de kan bli belönande från hårt arbete, och svag i Ryssland (35%), Japan (40%), Italien (43%) och Grekland (43%) vilka länder har drabbats hårt av den senaste tidens ekonomiska nedgången. Tyskarna har gynnats av en relativt stark ekonomi under de senaste åren och de flesta européer tycker de arbetar hårdast i Europa. Västtyskarna är mer benägna att tro på frukterna av sitt arbete än är östtyskarna, som under de senaste åren haft en högre arbetslöshet.

De som har gjort personliga ekonomiska framsteg i livet tror på att hårt arbete leder till framgång. Individer med höga inkomster, särskilt i Storbritannien, Ryssland och Egypten, är betydligt mer benägna än låginkomsttagare att tro på att hårt arbete kan leda till framgång.

Kapitalismen är fortfarande populär i de länder som visar på framgång och tillväxt. Stödet är störst i Brasilien (75%), Kina (74%), Tyskland (69%) (även om östtyskarna är mindre stödjande än västtyskar) och USA (67%).

Men i nio av de 16 länder för vilka det finns trenddata sedan 2007 (innan den finansiella krisen började) är stödet för kapitalismen svagare med de största nedgångarna i Italien (en minskning med 23 procentenheter) och Spanien (ned 20 poäng).

I sex av 21 nationer tror hälften eller mer av befolkningen att ekonomin kommer att förbättras under de närmaste 12 månaderna. Detta inkluderar de mycket optimistiska brasilianare (84%), kinesiser (83%) och tunisier (75%) och relativt optimistiska amerikaner (52%), mexikaner (51%) och egyptier (50%). Men i sex länder tror flertalet att de ekonomiska förutsättningarna kommer att förvärras, mest negativa är grekerna (81%).

Flertalet människor tror generellt att de har det bättre än deras föräldrar. Majoriteter i 14 av de 21 länderna och flertalet i ytterligare tre tror att de har det bättre än den föregående generation. Mest nöjda med hur långt de har kommit ekonomiskt är kineser (92%) och brasilianare (81%).

Tron på marknadsekonomin är starkast i de länder som gör bra ifrån sig och svagast i länder som infört kostbara sociala förmånssystem. Stödet för kapitalismen är störst i Brasilien (75%), Kina (74%), Tyskland (69%) (även om östtyskarna är mindre stödjande än västtyskar) och USA (67%). De största skeptikerna i EU är Spanien (47%) och Grekland (44%). De största nedgångarna har skett i Italien (en minskning med 23 procentenheter) och i Spanien (ner 20 poäng).

Det finns en stark koppling mellan arbetsmoral och ett stöd för marknadsekonomi. De som tror på att hårt arbete leder till ekonomisk framgång är också mer benägna att tro att folk får det bättre i en marknadsekonomi. Detta är särskilt påtagligt i Storbritannien, USA, Ryssland, Tjeckien och Kina.

Det mest anmärkningsvärda är skillnaden attityden i olika länder till ekonomisk fördelning. GlobeScan tillfrågade mer än 12.000 vuxna i 23 länder och fick fram att I 12 lav änderna ansåg över 50% av befolkningen att de rika inte förtjänar sin förmögenhet. I framgångsrika länder som Australien, Kanada och USA ansåg majoriteten att de rika förtjänar sina förmögenheter. Men i Spanien och Grekland anser nästan en absolut majoritet att de rika inte förtjänar sina förmögenheter.

Det är kanske inte så konstigt att det går käpprätt galet för Grekland och Spanien. Framgång är ingen slump och om man inte tillerkänner de som vill ta risker en belöning så får man ett improduktivt och fattigt samhälle. De produktiva flyr hemlandet, om de tillåts, till entreprenörsvänligare länder. Det blir ett förödande resultat för de länder som strävar efter jämlikhet och avgudar avundsjukan mot de som vill lyckas. Allt har ett pris oavsett ekonomiskt system.

Ett starkt försvar för kapitalismen

Envist håller socialisterna fast vid att deras system är överlägset en ren marknadsekonomi trots att all empirisk data bevisar att ett socialistiskt system inte förmår att skapa det välstånd som en marknadsekonomi kan erbjuda. Egentligen finns det inte någon ren marknadsekonomi, utan alla är mer eller mindre blandekonomier med inslag av planekonomi. Trots att marknadsekonomierna är blandekonomier som cykliskt drabbas av konjunktursvängningar förmår de att på ett fullkomligt förkrossande sätt skapa ett överlägset högre välstånd än vad de socialistiska systemen klarar av att skapa. De flesta rent socialistiska systemen har kollapsat och endast Kuba och Nordkorea har lyckats överleva, medan det ledande experimentet Sovjetunionen fullständigt kollapsat. Kina har valt bort den rena socialismen till förmån för en marknadsekonomi med svaga inslag av planekonomi. Socialismens övervägande utmaning har genom åren varit hur fattigdomen skulle kunna fördelas så rättvist som möjligt.

Kapitalismen har gjort det möjligt för USA att bli det rikaste landet i världen och trots detta faktum finns det politiskt progressiva ledare som Obama och anhängare till honom som tror att en mer socialistisk form av politik med omfördelningar av inkomsterna skall kunna öka välståndet. Det senaste valet i USA har trots allt visat att majoriteten av väljarna inte är beredda att införa en europasocialistisk modell.

Det är ingen slump att kapitalism globalt är det dominerande ekonomiska systemet. Och de flesta föredrar i allmänhet kapitalism före socialism. I november 2009 genomfördes en undersökning med 29 000 människor i 27 länder (nästan alla demokratier) av GlobeScan och BBC World Service vilken visade att endast 23% ansåg att kapitalismen har "ödesdigra brister" och behöver bytas mot socialism. Ungefär 51% ansåg att föreliggande problem skulle kunna åtgärdas genom lagstiftning och reformer, och ytterligare 11% var nöjda med systemet som det är.

En vanlig missuppfattning är att de rika tjänar mest på kapitalism. Detta är så ologiskt att bara en korkad politiker kan tro att det är sant. De rika har alltid haft tillgång till komfort och underhållning och gynnas inte lika mycket som vanliga medelinkomsttagare av kapitalism.

Faktum är att medel- och låginkomsttagare tjänat mest på kapitalismen. Genom transformeringen av Sverige från ett fattigt jordbrukssamhälle till ett rikt industrialiserat samhälle kom det stora flertalet individer i åtnjutande av all sköns bekvämligheter som bilar, dammsugare, diskmaskiner och mikrovågsugnar. De som skapade sig förmögenheter som Lars Magnus Ericsson, Gustaf Larson, Assar Gabrielsson och Gustaf Dalén behövde inte oroa sig för trivialiteter som damsugning och matlagning. De som verkligen blev vinnarna på entreprenörernas framgångar blev alla vanliga löntagare som kunde skaffa sig telefon och bil. Under senare tid har tv och datorer gjort livet roligare och bekvämare. Dessa framgångar får de rikas komfort att fullkomligt bli oväsentliga i jämförelse med vanligt folks komforthöjningar.

Kapitalismen är relativt ny i mänsklighetens historia och uppstod i England under 1700-talet. Innan marknadsekonomiska system infördes ägnade sig ett fåtal åt att plundra och förslava stora delar av befolkningen. Entreprenörer i ett kapitalistiskt system söker alltid att finna ut vad marknaden vill ha och hur tjänster och varor skall kunna produceras på effektivaste sättet. En fungerande marknadsekonomi kräver ett begränsat inflytande från politikerklassen för att kunna maximera individens frihet och skapa en kraftfull ekonomisk tillväxt. Kapitalismen är det enda system som kunnat skapa frihet för individen i motsats till alla andra system som vi hittills prövat.

inför valet 1945 i Storbritannien framförde Winston Churchill vid en radiosändning följande. "En socialistisk politik är motbjudande till de brittiska idéerna om frihet. Socialismen är oskiljaktigt sammanflätad med totalitarism och en dyrkan av staten. Den föreskriver för var och en var de skall arbeta, vad de skall arbeta med, var de får gå och vad de får säga. Socialismen är ett angrepp på rätten att andas fritt. Inget socialistiskt system kan upprättas utan en politisk polis. De faller alla tillbaka på någon form av Gestapo, utan tvekan mycket humant i första instansen".

Under kamrat Maos ledarskap i Kina kom mellan 20 och 43 miljoner människor att dödas genom massvält. Det sovjetiska systemet förslavade de östeuropeiska folken och tvingade dem att leva på en standard långt under västländernas. Per capita inkomsten per år i länder som Kuba och Nord Korea understiger 18 000 kronor per invånare. Länder med blandekonomi har per capita inkomster som överstiger socialistekonomierna med fyra till tio gånger.

Tack vare kapitalismen kan alla dess motståndare utöva sin kritik, vilket inte är möjligt i deras egna totalitära socialistiska system. Trots all kritik av det kapitalistiska systemet från Marxister har det visat sig ha överlägsen styrka jämfört med de socialistiska systemen som alla faller sönder och samman förr eller senare.

Det enorma välståndet de kapitalistiska länderna har inte lyckats övertyga jämlikhetsivrarna om att de har fel. Principen om ekonomisk jämlikhet och inte universellt välstånd är viktigast för socialisten. Därför beundrar de Kuba med en rättvist fördelad fattigdom. För socialisten är det systemet moraliskt överlägset fastän att invånarna bara tjänar under 7 000 kronor per år och anses vara ett underlägset system jämfört med system där några tjänar miljoner medan andra tjänar 100 000 - 300 000 kronor per år. Rationella individer med förståndet i behåll föredrar att tjäna 100 000 kronor per år medan andra tjänar miljoner i stället för att tjäna 7 000 kronor i ett land där alla är rättvist fattiga.

Ett fullständigt kapitalistiskt system ger alla lika möjligheter, men olika lön beroende på ambition och framgång. Rättvisare än så kan det inte bli.

Friheten krymper med ökad politikermakt

I takt med att vårt industrisamhälle utvecklats till ett informationssamhälle har väljarna avhänt sig mer och mer av sina rättigheter. Politikerklassens vapen för att köpa sig ökad makt är de goda gåvornas politik. I Sverige som i övriga Europa finns det egentligen bara ett enda parti; det stora maktpartiet. Antingen de kallar sig socialdemokrater eller moderater så bygger de sin syn på att politikerna har lösningen på alla problem. Egentligen orsakar politikerna nästan alla problem.

Socialismen och det mindre socialistiska alternativet tror att alla skall ha rätt till fria tjänster och trygghetssystem utan att kunna betala för dem. De tror att hälsovård, utbildning, livsmedel och pension skall kunna erbjudas kostnadsfritt till alla som inte kan betala. Men politikerna och staten ger ingenting därför att de inte producerar något. Staten beskattar medborgarna på deras arbete. För de flesta är skatterna ett straff på de produktiva medborgarna.

Staten tar från de produktiva för att ge till de som producerar lite, eller ingenting alls. Väldigt få är så handikappade att de inte kan bidra till sin egen försörjning. Ändå befinner sig 35 procent av befolkningen i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden. Endast knappa 30 procent av den totala befolkningen arbetar inom den privata sektorn. Drygt en miljon svenskar i åldern 16-64 år pensionerade, sjukskrivna, öppet arbetslösa, eller i så kallade arbetsmarknadspolitiks program. Det är den privata sektorn som skapar välståndet. Enbar 30 procent av den totala befolkningen arbetar att via skatter finansiera den offentliga sektorn och socialförsäkringarna. Endast väl fungerande privata företag kan skapa förutsättningarna för den så kallade välfärden. Trots detta har den sittande politikerklassen i stället inriktat sig på att bevara den rådande blandekonomin.

Libertarianer tror på ett fritt samhälle byggt på en ren marknadsekonomi. På 1860-talet var Sverige ett fattigt bondesamhälle med ett skråväsende som monopoliserade näringslivet. Den mest genomgripande svenska reformen genomfördes på 1870-talet då full näringsfrihet infördes och utrikeshandeln avreagerades med full tullfrihet. Fri in- och utvandring tilläts. Banketableringarna blev fria. Kvinnorna myndigförklarades och började komma ut i arbetslivet. Skatterna var synnerligen företagarvänliga. Under 100-årsperioden 1870 till 1970 hade Sverige jämte Japan den högsta tillväxten i världen. Exporten steg med 400 procent mellan 1970 och 1910. Ett fattigt land växte till ett av de rikast i världen.

Sedan den progressiva vänstern ledd av Olof Palme tagit över har Sverige från 1970-talet haft en svag ekonomisk utveckling kantad av allt för många ekonomiska kriser. Skatterna formligen exploderade under 1970-talet och den tidigare mycket liberala arbetsmarknaden reglerades hårt. Den progressiva socialistiska politiken har försatt Sverige såväl som de övriga EU länderna i en synnerligen svag ekonomisk utveckling. Den härskande politikerklassen tror att man kan plundra de produktiva på deras tillgångar och altjämt behålla ett rikt samhälle.

De som betalar mest i skatt är drivkraften i ekonomin. Fattiga företagare anställer inte några för att bedriva forskning och utveckling av morgondagens vinnarprodukter. Välstånd kan bara byggas av välmående rika företagre. Och de förmögna svenskarna har flyttat med sina förmögenheter från Sverige för länge sedan. Libertarianerna anser att man måste tillåta alla medborgare att bygga upp egna förmögenheter för att få en blomstrande ekonomi. Entreprenörskap och en hög sysselsättningsgrad får man genom att sänka skatterna. Låga skatter tar fram riskvilligt kapital. En amerikansk studie visade på att forskningen och utvecklingen ökade med 2 procent för varje procent som skatteintäkterna minskade. När staten beskattar entreprenörerna tar man resurser från den grupp som kan åstadkomma välstånd för att betala för diverse improduktiva välfärdssystem.

Endast en fritt fungerande marknadsekonomi kan skapa ett välfärdssamhälle. Något som socialismens olika experiment alltid misslyckats med. Ett samhälle byggt på marknadsekonomi kan dock aldrig ge alla lika mycket välstånd. Det är dock ett rättvist system därför att alla har lika möjligheter. Rättvisa är när alla får vad de förtjänar och inte att de får vad de vill ha. Socialistiska system som bygger på att man får lika mycket oavsett produktivitet har aldrig lyckats att skapa välstånd. Och det största experimentet Sovjetunionen kollapsade efter 70 år av ständiga misslyckanden med att skapa välstånd och stabilitet. I stället för att gå under så övergav Kina de socialistiska principerna för marknadsekonomi. Alla socialistiska samhällen har mer eller mindre begränsat medborgarnas fri och rättigheter. Thomas Jefferson sa att Demokratin kommer att upphöra att existera när man tar från dem som är villiga att arbeta och ger till dem som inte är villiga.

I Sverige har allt mer av privatlivet socialiserats. Friheterna har kraftigt beskurits och av den disponibla inkomsten drar staten in två tredjedelar till omfördelningar samt driften av den gigantiska offentliga sektorn. Två tredjedels samhället har blivit som ett opium vars beroende medborgarna inte kan göra sig fria från. Staten har blivit medborgarnas främsta fiende. Och staten företräds av en politikerklass som kräver allt mer förmynderi över medborgarnas liv. Genom en politiker-lojal journalistkår sprids en propaganda som används för att kontrollera medborgarnas beteende och tankar.

Politikerklassen är övertygad om att medborgarna inte vet sitt eget bästa och de själva vet bättre. De vill kontroller vad och när folk ska äta, hur bostäderna ska byggas, när man får handla, om religion, var och när saker ska säljas, när och vem som ska vara ledig, vad medborgarna ska få läsa, när och var man får köra bil, se på TV, vilka webplatser på Internet som är lämpliga att se på o.s.v.

Medborgarnas pengar konfiskeras genom dolda skatter. Redan där äger staten en stor del av envar liv. I bästa fall kommer en del av pengarna tillbaka som bidrag. Och användningen av bidraget bestämmer naturligtvis förmyndarna över.