Sedan andra världskriget har de europeiska staterna metodiskt byggt upp socialist-välfärdsstater finansierade på andras pengar. Nu börjar andras pengar att ta slut och de ohållbara ständigt växande skuldbördorna orsakar ett smärtsamt sammanbrott. Det finns inga möjligheter att rädda den socialiserade välfärdsmodellen som utlovats till glupska medborgare. Hela systemet har byggs på en moraliskt genomrutten princip om att alla har rättigheter utan att förklara vilka som skulle vara skyldiga att uppfylla dessa rättigheter.
Under årtionden har den europeiska politikerklassen dolt de ofinansierade reformerna genom att bygga upp gigantiska skuldberg. Genom att hålla räntorna låga så har upplåningen kunnat pågå under många år utan att märkas. Bristen på täckning för utgifterna har nu hunnit ifatt och likviditetskrisen kan inte längre hålas ouppmärksammad. Det går inte att lura kreditmarknaden i längden.
Idéen med en eurozon var väl menad men planerad fel från början. Det framstår helt klart att Brussel helt saknar kontroll på EU-ländernas sociala utgifter. I synnerhet PIIGS-länderna har spenderat långt utöver de mål som sattes upp genom Maastricht-fördraget. Nu visar sig priset för de socialiserade inkomsterna genom ett växande gap mellan EU och USA, men framför allt till de nya tillväxtländerna Kina och Indien. USA kommer att växa snabbare än EU och Asien ännu snabbare med en ökad andel av världsekonomin från 35% 2005 till 43% år 2020.
EU:s konkurrenskraft sakkar efter och de svagaste länderna står helt stilla. I debatten som styrs av vänstervridna journalister framkommer inte de fundamentala orsakerna till den självskapade djupa krisen. När ett samhälle premierar improduktivitet och plundrar sina entreprenörer på deras skapade resurser sjunker det allmänna välståndet. De goda gåvornas politik fungerar bara tills andras pengar tar slut. Nu har andras pengarna tagit slut och bubblan är på väg att spricka. Värst skötta är de sydeuropeiska PIIGS länderna, men inte ens de starkare ekonomierna som Tysklands och Sveriges är helt sunda. De till stora delar socialiserade inkomsterna används på ett planekonomiskt ineffektivt sätt vilket orsakar en betydande kapitalförstöring.
Under årtionden har de Europeiska välfärdsstaterna infört ökade förmåner som omfördelar betydande resurser från företagarna till den icke produktiva delen av befolkningen. Detta har resulterat i allt för få företagare och därmed en krympande arbetsmarknad. Ungdomsarbetslösheten ligger i flera länder på groteska 20-40 procent. Upploppen i England är orsakade av bristen på kapital för näringslivet. I stället för att kapitalet stannat kvar i företagen har de plundrats på sina tillgångar för att staten skulle kunna betala för en uppsjö med kostbara välfärdsförmåner som till stor del ges ut utan någon direkt motprestation. Det räcker i många fall bara att man är medborgare för att komma i åtnjutande av socialstaternas goda gåvor. Värst har de goda gåvornas politik missbrukats i de latinska länderna.
Nu är frågan hur länge som de Tyska skattebetalarna med euro zonens starkaste ekonomi orkar att subventionera PIGS-länderna. Kommer de att vara beredda på att jobba till de dör för att andra skall kunna gå i pension innan de fyller 60 år? Och hur länge kommer De central- och nordeuropeiska länderna kunna klara sina gigantiska åtaganden innan deras budgetar kollapsar. Den franska regeringen har ackumulerat 100 miljarder euro i skuld för att finansiera ett välfärdssystem som man inte har råd med. Den franska kommentatorn Nicolas Doze anser att det inte längre är möjligt att fortsätta på den rådande linjen utan nedskärningar. Tyskarna klagar på gjorda nedskärningar av de goda gåvorna. Att ta ifrån medborgarna de prestationslösa förmånerna är som att ta ifrån en heroinist hans heroin.
Europeiska vänster tankesmedjor som Bruegel finansieras med EU och lokala statliga medel för att påverka opinionen att gilla de socialistiska goda gåvornas välfärdspolitik. Man har givetvis propagerat för den nordiska välfärdsstaten från vaggan till graven. Genom att manipulera och ljuga om statistiken får man fram bättre resultat än vad som verkligen är fallet. Man tog bort Irland, Spanien och Portugal och lade till Norge som inte är EU medlem och har en inkomst som till 20 procent baseras på olja. Detta är typiskt för hur respektlöst socialistiska professorer agerar när man av ideologiska skäl vill indoktrinera väljarna i EU att tro på ett dödfött socialt experiment. Fakta är att Sverige permanent halkat efter Schweiz sedan 1970 och inte lyckats bygga samma välstånd som alplandet utan naturresurser i söder.
Det stora problemet med EU och dess medlemsländer är att väljarna inte har ett tillräckligt inflytande över besluten. Om det som i Schweiz hade funnits ett kraftfullt folkomröstningsinstitut skulle förmodligen utvecklingen ha gått i en moderatare riktning. Nu riskeras hela EU-projektet att haverera beroende på att politikerklassen har fått för stor makt och med mål att vara populistiska givit mer goda gåvor än vad folket önskat.
Vad än för åtgärder som kommer att vidtagas fördröjs enbart den smärtsamma processen med en nedmontering av den socialistiska välfärdsstatsmodellen.
