Problemen med mångkulturella samhällen

Hur stora är möjligheterna för etniskt diversifierade stater att överleva? Finns det realistiska förutsättningar för att skapa mångkulturella samhällen i dagens Europa? Historiska fakta ger inte några stora förhoppningar. Under de senaste 150 åren har de mångkulturella samhällena inte klarat sig. De två mest multi etniska statsbildningarna Jugoslavien och Sovjetunionen har kollapsat. Genom Dayton-fredsfördraget 1996 försökte man skapa ett multi etniskt samhälle, men majoriteten av de röstberättigade väljarna stödde inte förslaget. Tjeckoslovakien är ett ytterligare exempel på en stat med två etniska grupper som fredligt bestämda sig för att dela upp staten efter kulturgränsen.

Det enda landet i Europa med flera kulturer som överlevt som statsbildning är Schweiz. Men landets unika konstitution med en stark federativ representation av minoritetsintressen och ett stark inslag av direktdemokrati har gjort att staten kunnat överleva etniska olikheter. En viktig faktor är att de olika provinserna i Schweiz är tämligen etniskt homogena. De franska, italienska och tyska befolkningarna lever visserligen inom federationen, men är relativt åtskilda folkslag. Skulle landets styrts enligt svenskt statskick så skulle den tysktalande befolkningen med sina 70 procent dominerat landets politik och kunnat förkrossande köra över minoriteterna. Detta skulle givetvis ha lett till att de missgynnade franska och italienska befolkningarna skulle kallat på en snar separation. Nu fungerar inte Schweiz som det centralstyrda Sverige utan man har delat makten mellan provinserna så att det uppstått en balans mellan majoritets- och minoritetsintressena. Principen bygger på att varken majoriteten eller minoriteten skall kunna tyrannisera den andra parten. Man kan utrycka det som att majoriteten aldrig skall kunna fullt utöva sina fulla demokratiska rättigheter.

Framgången för USA ligger i att man dels byggt upp en federal stat, men främst i att de flesta invandrare kommit från samhällen med liknande värdegrunder som inte motsatt sig en integration. Trots det höll federationen på att spricka beroende på hanteringen av slavfrågan.

Kollektivisterna har den fullkomligt barnsligt naiva tron på att man skall kunna tvinga in olika grupper i ett stort centralstyrt Europa. Bristen på kunskap om vad som fungerar och inte har förutsättningar att klara sig är fundamental.

I den mänskliga naturen finns en stark vilja till att visa tolerans i goda tider med överflöd, men så snart tiderna blir bistra och knapphet råder sluter sig de olika intressegrupperna samman. Det är då som spänningar uppstår vilka alltid utmynnar i konflikter. Vid sådana tillfällen finns det alltid kraftfulla individer som påkallar totalitära lösningar. Samhällets avvikande och svagpresterande grupper hamnar därför alltid i skottgluggen. Tolerans är enkelt att predika när de flesta njuter av goda tider, men när många känner sig förbigångna och utanför uppstår en grogrund för folkresning. Vi har sett detta hända vid många tillfällen i historien och inte minst under 1920- och 1930-talen då kollektivismen tog en nationalistisk inrikting. Vid nästa omstörtande kris kommer etnicitet återigen att spela en stor roll.

Ett samhälle kan inte byggas på utopiska drömmar om att alla är lika eftersom vi inte är lika. Olikheterna kan utgöra en positiv tillgång om alla bidrar med något positivt, men så snart vissa grupper inte bidrar till välståndet och majoriteten får svårigheter utgör alltid detta en grogrund för negativa krafter i ett samhälle. Det svenska samhället är synnerligen sårbart då välfärdsstaten inte kräver rimliga motprestationer till de goda gåvor som staten delar ut. För att ett samhälle skall kunna överleva måste det finnas större krav på individernas skyldigheter att bidra till välståndet än deras rättigheter att konsumera detsamma.

Kollektivisterna har totalt missuppfattat begreppet rättighet. Det kan inte finnas en rättighet på ena sidan om det inte finns någon som har en skyldighet på den andra sidan. Socialisterna predikar enbart om vissa individers rättigheter utan att nämna vilka som har skyldighet att uppfylla dessa fiktiva rättigheter.

Med hundratusentals ekonomiska flyktingar som överflödat Sverige de senaste åren drivs problemet till sin spets. Flyktingarna bidrar inte till sin försörjning utan kräver i stället att de svenskar som fortfarande har jobb skall förse dem med all sköns goda gåvor helt gratis. Problemet är bara att detta bara kommer att fungera tills andras pengar tar slut och de gör de alltid när kollektivister försöker genomföra sina utopiska ekonomiska planer.

Skall Sverige och Europa kunna överleva måste planen ändras radikalt. Planen att försörja enorma mängder med ekonomiska flyktingar med socialbidrag på lika villkor med medborgarnas måste överges. Det har danskarna redan förstått och om inte den styrande politikerklassen i övriga Europa begriper så kommer de snart att tvingas till underkastelse. Men då kan katastrofen redan ha blivit ett faktum och de typiska ledarna med “enkla lösningar” gjort sig hörda igen. Dessa krafter har lite förstånd på att respektera minoriteternas intressen vilket kommer att leda till att vi återigen kommer att hamna där tidigare generationer varit under 1930-talets dystra år.

Lögnen om multikulturens positiva effekter och bristen på den svenska kulturens egna värde kan sluta i en farlig konfrontation som kan driva fram oönskade grupper i samhället till maktens centrum. Det är inte försent att välja bort kollektivisterna och att avskaffa det ohämmade bidragssamhället. Endast ett samhälle där alla bidrar har kraft att överleva på lång sikt.

Nationalsocialisterna ett vänsterparti långt från högern

I media porträtteras det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP) som ett extremt högerparti. Under 1930-talet omfamnade vänstern i Sverige nazisternas politik. Efter den totala krigsförlusten förstod vänstern att man måste distansera sig till sin kusin. Under årtionden har media hamrat ut buskapet om att nazisternas politik hör till extremhögern. De breda okritiska under-informerade folklagren har på ett billigt sätt köpt propagandan från en arme av vänsterjournalister.

För den som tränger in i de sanna källorna kan propagandistsernas snedvridna bild knappast framstå som trovärdig. Nazisternas ideologi ligger så långt man kan komma från "libertarians" som bekänner sig till den österrikiska ekonomiska skolan som är för en fri marknadsekonomi, liten statsapparat och respekt för individens fri och rättigheter. Nej, nej, nej, NSDAP var och förblev ett socialistiskt parti.

“We are socialists, we are enemies of today’s capitalistic economic system for the exploitation of the economically weak, with its unfair salaries, with its unseemly evaluation of a human being according to wealth and property instead of responsibility and performance, and we are determined to destroy this system under all conditions.”

– Adolf Hitler, Hitlers tal från 1 Maj 1927. Citerat från: Toland, John (1992). Adolf Hitler. Anchor Books. s. 224–225. ISBN 0385037244.

Några på västerkanten har yttrat att nazisterna senare skulle ha ändrat sin ideologi. Sådana uttalanden är knappast byggda på fakta, utan är uppdiktade fantasier tagna helt ur luften. Hitler och hans parti stod sin ideologi trogen ända tills statens total kollaps blev ett faktum. Hitler fortsatte att opponera sig mot en fri marknadsekonomi och individens fri- och rättigheter. Partiet var och förblev ett parti byggt kollektivismens socialistiska irrläror.

Det finns absolut inget inslag av konservatism, eller fritt marknadsekonomiskt tänkande i nazismen. Som alla kollektivistiska partier på vänsterkanten bekände sig nazisterna till fördelningspolitikens förlovade rike och stod starkt emot kapitalisterna. De tog dock avstånd från sin konkurrent Kommunisterna, därför att den ideologin var internationalistisk och inte byggd på nationella egenintressen.

Partiet hade en klar målsättning att socialisera samhället, genom att föra över produktionsmedlen i statens händer.

“Punkt 13. Vi kräver ett förstatligande av alla (hittillsvarande) företagsindustrier (stiftelser)”
– NSDAP 25-punktsprogram 

Vilka övriga partier stödde denna ideologin och gör det altjämt?

Om vinstdelning “Punkt 14. Vi kräver en fördelning av alla vinster från den tunga industrin”.
– NSDAP 25-punktsprogram

Var det inte Socialdemokraterna som försökte genomföra löntagarfonder i Sverige. Iden tillhör definitivt inte några partier på högerkanten.
Expansion av pensionssystemet: “Punkt 15. Vi kräver ett utökat storskaligt pensionssystem för de äldres välfärd.”

Expropriation: "Punkt 17: Vi kräver en till våra nationella behov anpassad jordreform, instiftandet av en lag för expropriation utan ersättning av jord för allmänintresset. Avskaffandet av jordräntan och förhindrandet av markspekulation.”
– NSDAP 25-punktsprogram

Dessa punkter kan ju knappast tillhöra något parti på högerkanten.
Keynes ekonomiska teorierAlla nazismens ekonomiska idéer byggde på Keynes och inte på den österrikiska ekonomiska skolans principer. Det betydde att nazisterna stödde och genomdrev stora budgetunderskott för att skapa statliga stödprogram, i syfte att minska arbetslösheten. Det finns absolut inte några likheter med den verkliga radikala högerns ekonomiska politik och nazisternas fientlighet mot den österrikiska skolans ideologi.

Anti fri marknadsekonomi
Nazisterna skapade en fascistiskt statskontrollerad ekonomi, som blev en avart på den av andra socialister föreslagna ideologin. Resultatet blev den raka motsatsen till en fri marknadsekonomi där staten spelar en underordnad roll genom att utöva en mindre kontroll. Nazisterna utövade en total kontroll över storföretagen och till stor del även de mindre företagen. Man införde statlig löne- och priskontroll. Deras ideologi står således i total kontrast med yttersta högern och kan därför bara jämföras med andra kollektivistiska partiers stolliga idéer. Svensk socialdemokrati ligger med sina idéer om löntagarfonder mycket nära nationalsocialisternas ekonomiska modeller.

Djurrättsaktivister
Det går knappast att förneka nazisternas var starka djurrättsaktivister. De införde ett absolut och permanent förbud mot vivisektion (ingrepp i levande djur i vetenskapligt syfte), inte bara genom en lag för att skydda djur utan även för att visa sympati med deras plågor. Det blev också en lag för mänskligheten själv. Man var först med ett förbud mot vivisektion. Dessutom införde nazisterna förbud inom jakt där inte längre olika fällor tilläts i kommersiell fångst. Många individer som bröt mot reglerna hamnade i koncentrationsläger.
– Hermann Göring, ledande medlem av nazistpartiet

För statlig kontroll "Punkt 25. För att kunna genomdriva nämnda reformer kräver vi en stark centraliserad makt i riket, med obegränsad rätt given av parlamentet över hela riket och dess organisationer i allmänhet."
– 25-punktsprogrammet av NSDAP

Bara socialister och kommunister tror på en stat med oinskränkt makt över hela samhället, utan individuella fri- och rättigheter. Det finns inget högerparti på denna planeten som vill inskränka någon individs fri- och rättigheter. Det är bara kollektivister som tror på att en stor obegränsad stat med total kontroll över individerna och företagen.

Att nazisterna gav negativ kritik mot marxismen innebär i sig inte att deras ideologi stod till höger. Marxisterna var egentligen den största konkurrenten om rösterna för nazisterna. Väljargrupperna var i stort sett de samma, så det gällde att påvisa en skillnad och den låg i nationalismen hos nazisterna som en motpol mot internationalismen hos kommunisterna.

Bara en historieförfalskare på vänsterkanten som har snöslask i melonen kan komma på något så snedvridet som att nazismen skulle tillhöra högern. Det är att underskatta den allmänna medvetenheten och intelligensen hos genomsnittssvensken. Fortsätter den vänstervridna journalistkåren på den inslagna vägen kommer det att förlora det lilla förtroende hos allmänheten som finns kvar.

Kontanter förbjuds, vår frihet försvinner

Den europeiska socialistiska (eller “socialdemokratiska”) utopiska välfärdsstaten är på våg mot sin egen undergång. Under årtionden har politiker lovat “fri” välfärd utan att ha valuta att betala kostnaderna med. När skatteintäkterna inte längre räcker har man “lånat” med hopp om att framtida generationer skall kunna lösa skulderna. Nu står välfärdsstaterna i Europa under en ohållbar skuldbörda som förr eller senare kommer att leda till en kollaps.

De europeiska politikerna har inga möjligheter att finansiera de kostbara och ofinansierade bidragen som de utlovat till sina väljare. Befolkningarna krymper och därmed skatteunderlaget. Miljoner fattiga och lågutbildade immigranter överflödar välfärdsstaterna och ökar dramatiskt på kostnaderna för välfärdsstaten.

I sin desperation efter att kunna kontrollera skatteintäkterna vill nu en del politiker avskaffa kontanterna. Den första åtgärden i den riktningen händer redan nu genom att de större sedelvalörerna håller på att avskaffas. Dessutom införs valutakontroll så att betalningar med kontanter över vissa belopp förbjuds.

Förespråkarna för att förbjuda kontanter anför argument om att åtgärden avser att förhindra kriminella transaktioner som penningtvätt, terrorism och skatteflykt. Men det finns inga bevis för att ett kontantlöst samhälle skulle lösa de påstådda problemen. Troligen kommer de kriminella att söka andra vägar för att kunna begå sina brott.

Den pågående processen med att hindra och senare förbjuda användningen av kontanter har ingenting att göra med brottsbekämpning. Den verkliga orsaken ligger i att staten infört negativ ränta på kapital (bankmedel). Om negativa räntor skall kunna fungera effektivt så måste kontanterna avskaffas. Annars kommer de som har valuta att ta ut sina bankmedel i kontanter och då fungerar inte den negativa räntan effektivt.

En negativ ränta är inget annat än ytterligare ett sätt för staten att komma undan sina skulder. Negativ ränta är inget annat än en ren beskattning av dina tillgångar. Med negativ ränta krymper 100 kronor till ett mindre belopp efter ett år. Inräknat inflation (som är en annan beskattning) kanske du endast har 95 kronor kvar av din hundralapp.

En naturlig ränta kan aldrig vara negativ utan enbart positiv. Thorsten Polleit har skrivit en utmärkt artikel om detta (https://mises.org/library/natural-interest-rate-always-positive-and-cannot-be-negative). Policyn med negativ ränta kan bara leda till massiva finansiella problem och är ingen kur mot välfärdsstatens problem.

Intrång i äganderätten

Att förbjuda kontanter är ett massivt intrång på medborgarnas fri och rättigheter. Genom att avskaffa kontanter förlorar medborgaren sin valfrihet om hur han vill betala för tjänster och varor. Staten vill skaffa sig en total kontroll över dina likvida medel och ett totalt monopol för hur du kan utföra dina betalningar. Därför är staten emot BitCoin och andra alternativa kypto-valutor.

Om statens lyckas avskaffa alla kontanter så måste samtliga transaktioner genomföras elektroniskt. Staten kommer i så fall att kunna få information om när du reser och vart, vad du äter och när. Steget är inte långt borta till det totala kontrollsamhället modell Orwells 1984. Medborgaren blir totalt genomskinlig för statsmakten och kontrollapparaten. Bara tanken på att staten kan spionera på medborgarna utgör ett intrång på våra privatliv och fri och rättigheter.

Låt inte den desperata staten få gå hur långt som helst. Kampen för att behålla kontanterna kan i det stora medföra att vi kan behålla andra fri- och rättigheter. Kampen kommer att sprida ljus på vikten att hålla staten utanför våra privatliv och att den är till för att tjäna oss medborgare och inte att göra medborgarna till dess undersåtar.

Sverige riskerar en finansiell härdsmälta vid den annalkande skuldkrisen

Den amerikanska ex-bankmannen Richard Vague har gjort en empirisk studie över olika finansiella kriser som inträffat under de senaste 150 åren. Hans konklusion är att en kris inträffar när först och främst den privata skuldsättningen överstiger 1,5 gånger GDP och därefter när nivån ökar med minst 20 procent över en femårsperiod.

Grundat på data från Bank of International Settlements vilka publiceras kvartalsvis så framstår sju länder som särskilt exponerade för en skuldkris inom de kommande tre åren. Värst ut är Kina följt av Australien, Sverige, Hong Kong, Korea Kanada och slutligen Norge, i nämnd ordning.

Den privata sektorns utgifter i en ekonomi kan mätas som summan av GDP plus skillnaden i kreditgivning, varvid en kris inträffar när relationen mellan privata skulder jämfört med GDP är höga och att de växer snabbt i relation till GDP. När tillväxten av krediter faller – vilket den slutligen måste och den växande skuldmassan inte längre förslår till att täcka finansieringen av den sammanlagda skulden, samt att den Ponzi-baserade skuldfinansierade fastighetsmarknaden fallerar – då kommer kreditmassan att bli fallande och eventuellt att bli negativ.

Den förra finansiella krisen 2008 orsakades just av dessa faktorer. Ett exempel härpå utgör de data som berörde USA vid det tillfället. Krisen började när tillväxttalen för nya krediter började att falla. Detta kom att inleda den stora konjunkturnedgången från 2008 och framåt.

Tabell 1 visar på att den amerikanska krisen började när kurvan för kredittillväxten började att falla.

Ser vi till dagens situation så framgår det tydligt att 16 länder har en skuldsättningsgrad över 175 procent av GDP, varav sju påvisar särskilt anmärkningsvärda tal (vilket framgår av tabell 2).

Den följande tabellen tar upp tillväxten av skulderna i förhållande till GDP.

 

Helt tydligt framsår Kina och Hong Kong som de värsta länderna i ligan. För samtliga länder i diagrammet framgår att kredittillväxten är signifikant i förhållande till den totala efterfrågan. När sedan tillväxten upphör går dessa ekonomier in i en konjunkturnedgång.

Nästa tabell visar på hur den svenska kredittillväxten utvecklat sig i förhållande till GDP.

 

Att avgöra den precisa tidpunkten för när Sverige kommer att gå in i en konjunkturnedgång med påföljande skuldkris är svår att bedöma, därför att det beror på när det inträffar att den privata sektorn inte längre vill låna pengar och bankerna upphör att låna ut.

Förra gången manifesterade det sig i att började med artificiella stimulanspaket vilka snedvred lånemarknaden ytterligare. Med facit i handen kan vi räkna med att våra politiker kommer att fortsätta med sina korkade finansiella beslut.

Den ekonomiska stagnationen i västvärden är ett fiskalt problem

Under årtionden har politikerna i västvärlden lovat goda gåvor till väljarna oavsett partifärg. Alla politiker vill vara populära och bli omvalda. Detta har lett till att mer och mer kapital omfördelats till olika sociala välfärdsprogram på bekostnad av sparande och kapitaluppbyggnad. I dag råder det en skriande brist på kapital för att bygga upp nya tillväxtföretag. Ett ökat välstånd uppstår inte genom att staten omfördelar samhällets resurser. Tillväxt sker när sparat kapital investeras på ett smart sätt av begåvade privata placerare.

Den föga begåvade vänstern har på 150 år ännu inte velat lära sig av sina misstag och forsätter därför försvara en ekonomiskt vansinnig ekonomisk politik. Bidragstagarna har som heroinister blivit beroende av de goda gåvornas politik. Få politiker vågar kritisera systemet och än mindre föreslå åtgärder för att krympa välfärdsstaten. Värst av allt är att snedvridningen av kapitalet aldrig varit så stor som strax före den stora depressions på 1930-talet. Färre kontrollerar mer av kapitalet. De rikaste hushållen i USA kontrollerade 7,1% av nationens förmögenhet 1978, men 2012 kontrollerade de 22% av nationens förmögenhet. Situationen har inte varit så extrem sedan 1929.

Värst av allt är att de individer som de olika socialistiska välfärdssystemen avsett att hjälpa har blivit värst drabbade. De superrika i USA har 14.000 gånger så högt välstånd som genomsnittsamerikanen. Räddningsaktionen av de finansiella institutionerna har lett till en abnorm förmögenhetsöverföring. Detta hade aldrig skett om man låtit marknaden justera problemet på ett naturligt sätt. Varje gång som politiker med idéer byggda på vänsterideologi försöker att genomföra en socialisering av inkomsterna så slutar det med en förmögenhetskoncentration och breda folklager som blir fattigare och fattigare.

Eftersom majoriteten av alla journalister är ekonomiskt imbecilla har de av oförstånd helt och hållet ignorerat den förre Federal Reserv chefen Alan Greenspans uttalande under en intervju den 17 mars i Bloomberg TV om världsekonomin. Greenspan menar att centralbankerna varken skall eller kan åtgärda dagens ekonomiska stagnation med monetära medel. Han menar att bristen på ekonomisk tillväxt helt beror på skattepolitiken. Dagens välfärdssystem kräver en betydande tillväxt för att kunna finansieras. Den tillväxten menar Greenspan att man inte kan få då vi inte sparar tillräckligt kapital för att kunna investera i nya produkter och företagande. Välfärdssystemen stjäl helt enkelt en stor del av det kapital som skulle behövts i näringslivet. 

Många ledande ekonomer som Greenspan och smarta investeringsrådgivare förstår att vi går emot ett ekonomiskt kaos. Med totalt dysfunktionella regeringar och centralbanker är vi inte långt ifrån en total kollaps av dagens monetära och skattemässiga system. När förtroendet för den nuvarande politiken rinner ut i sanden kommer med all sannolikhet en ekonomisk tsunami att drabba oss.

Med den skulduppbyggnad som vi nu genomlever är vi inte långt borta från en kollaps. Sedan 2008 har Japan ökat sin statsskuld med 2,5 trillioner dollar, Federal Reserve med 3,6 trillioner dollar och ECB med 1,5 trillioner dollar. Lägger vi till privata skulder så ser bilden riktigt läskig ut. 

Sverige har stoltserat med en relativt låg statsskuld, men har samtidigt undanhållit fakta om den privata lånebubblan. Staten har genom ett billigt trick skjutit över den nationella skulden på näringslivet och hushållen. Totalt ligger den privata skuldsättningsgraden på 180 procent av den disponibla inkomsten. Värre är det i Danmark med 321 procent.

Detta händer i länder där 65 procent av inkomsten socialiserats för en normalinkomsttagare. När enbart 35 procent representerar den disponibla inkomsten finns det ett synnerligen begränsat utrymme för konsumtion. Detta har de goda gåvornas politiker ordnat artificiellt genom att trycka upp pengar ur tomma intet som lånats ut för konsumtion av bostäder och annan privat konsumtion. Utan denna “socialhjälp” hade medborgarna tett sig betydligt fattigare.

Myten om välståndet i Sverige och de övriga nordiska länderna är betydligt överdrivet. Hela systemet hålls uppe med hjälp av konstgjord andning. Det som kan få hela paketet att kollapsa fortare är den ofantliga massinvandringen som skett på rekordkort tid. Samtidigt som Sverige tappat all tillväxt kommer den extra bördan med ovilliga fattiga lågutbildade massinvandrare att slå in den sista spiken i socialstaten. Frågan är inte om utan när hela huset kommer att rämna.

Mest intressant är dock vad som skall komma efter den utopiska välfärdsstaten. Det kommer i vart fall inte att finnas någon som kan rädda Europa så som man försökt att hålla Grekland under armarna. Situationen kommer att kunna bli kaotisk med miljoner fattiga invandrare i Europa som utan dagens bidrag kommer att bli synnerligen våldsbenägna och svåra att kontrollera. Den terrorvåg som breder ut sig i Europa kommer att te sig som rena förskoleleken jämfört vad som kommer att kunna hända när pengarna helt tagit slut.