Den Indiske invandraren Dinesh D'Souzas Obama-dokumentär utforskar presidentens påstådda icke koloniala rötter. Filmen ligger nu på topp 10 i Amerika. Biografer runt om i USA rapporterade sina biljettintäkter måndagen den 27 augusti och siffrorna visade sig lysande för "2016: Obamas Amerika." Hur bra? Filmen ligger nu på sjunde plats i USA, framför högt rankade "Premium Rush" och "Springs Hope", med Meryl Streep.
Enligt Filmfans.com är dokumentären nu den konservativa dokumentären i alla kategorier som tjänat in mest pengar någonsin. Enligt Washington Post är filmen också den sjätte mest populära av av alla kategorier. Filmen har hittills spelat in 9,3 miljoner dollar enligt Box Office Mojo.
Detta var visserligen den näst lägsta inkomstbringande helgen i år, men filmens sju veckors distanserar fortfarande andra tillräckligt för att göra den till den mest framgångsrika konservativa politiska dokumentären genom tiderna, enligt definition och rangordnade av Box Office Mojo.
Dinesh D’Souza är född i Mumbai, Indien och kom till USA som utbytesstudent. Efter sin examen från Dartmouth College i USA 1983 gick han vidare till att arbeta för Ronald Reagan i Vita huset som en politisk analytiker.
Under 2010 gav han ut boken "The Roots of Obama’s Rage" vilken ligger till grund för filmen 2016: Obamas Amerika. Boken anses i USA som den mest inflytelserika politiska publikationen under 2010 och har även blivit en riktig storsäljare.
Filmen 2016 om Obamas Amerika tar publiken på en gripande visuell resa in till hjärtat av världens mest mäktiga ledare med syftet att avslöja Obamas missmod från sitt förflutna och hur detta kommer att kunna förändra Amerika under den kommande mandatperioden på fyra år. Filmen ställer frågan: "Om Obama vinner en andra period, var kommer amerikanen att befinna sig år 2016?".
Under valkampanjen 2008 hungrade majoriteten i USA för en ledare som de hoppades skulle kunna förena landet och ordna upp den ekonomiska krisen. Många amerikaner investerade sitt hopp i en man som man inte riktigt kände till. Medelamerikanen känner dåligt till Obamas förflutna, vilka tankar har har och vad hans innersta mål är.
Jagad av tiden reste författaren Dinesh D'Souza över fyra kontinenter för att hitta svaren på Obamas förflutna och kunna avslöja var Amerika kommer att befinna år 2016. Under resan upptäcker han hur Obamas slogan om "hopp och förändring" blev radikalt missförstådd. D’Souza identifierar nya krutdurkar där krig kan uppkomma genom olika gruppers kamp om makten. Resan går genom de gamla koloniala imperierna och USA som byggt sitt imperium på frihet och lika rättigheter. I kontrast möts vi av den pågående förändringen av många nationer och utformningen av den globala utvecklingen.
Det råder ingen tvekan om att "2016 Obama’s America" väcker olika känslor och för många bekräftar de farhågor som man redan haft om vem presidenten verkligen är.
De flesta väljare är irrationella och väljer sådana lösningar som de tycker låter bra utan att ha stöd av fakta. Den engelske filosofen och författaren Bertrand Russell ansåg att "det inte finns några gränser för de orimligheter som en regering kan få medborgarna att tro på". Under de senaste århundradet har flertalet politiker fått väljarna att tro på jämlikhet och att en hög beskattning på produktionen kommer att ge ett ökat välstånd. Denna villfarelse har lett en het debatt genom åren och när nu regeringen Reinfeldt vill sänka bolagsskatten och Annie Lööf ger sitt stöd så går vänstern till attack med samma ogrundade argument som de haft under de senaste hundra åren.
Till alla Marxisters förtret så har det varit marknadsekonomin som skapat vårt välstånd och dragit upp miljoner fattiga ur nöd och misär. Sovjetunionen och Kina var de största experimenten med Marxistisk ekonomi och de har klart påvisat att drömmen om den egalitära staten är en utopi, vilken inte har någon kraft att skapa det välstånd som marknadsekonomin kan åstadkomma. Problemet är dock att desto lägre skatterna är på de rikaste och på bolag desto större blir tillväxten och välfärden för alla.
William McBride har i en studie för Tax Foundation (www.taxfoundation.org) påvisat att sänkta arbetsgivaravgifter inte har någon påtaglig effekt på tillväxten, men att låga bolagsskatter och inkomstskatter har den största effekten. Företagarnas chefekonom Lars Jagrén och centerns Annie Lööf har argumenterat för sänkta arbetsgivaravgifter i stället för en sänkt bolagsskatt. Även Företagarnas ordförande Jens Spendrup, företagaren Pigge Werkelin och Lennart Flood, professor vid Göteborgs universitet är rörande överens om att en sänkning av arbetsgivaravgifterna till en jämbördig EU-nivå är viktigt.
Baserat på uppgifter från 34 OECD medlemsländer mellan 2000 och 2010 går det inte att finna något signifikant samband mellan löneskatter och långsiktig ekonomisk tillväxt. Vissa länder, t.ex. Slovakien, har höga löneskatter och hög tillväxt medan andra länder, såsom USA, har relativt låga löneskatter och låg tillväxt. I stället visar alla data på att inkomstskatten på företagen har en mycket signifikant och negativ effekt på långsiktig tillväxt. Det framgår tydligt att de sju länderna med den högsta bolagsbeskattning har en ekonomisk tillväxt under genomsnittet. Lika tydligt framgår det att de sju snabbast växande länderna har alla den lägsta skattesatsen på företagen. Länder som USA till exempel med den högsta bolagskatten i världen har en lägre tillväxt än genomsnittet. Även en hög marginalskatt på höginkomsttagare har en klart negativ påverkan på tillväxten, medan skattesatserna på medelinkomsttagare har en obetydlig effekt på tillväxten. De sju snabbast växande länderna har skattesatser på höga inkomster under genomsnittet. Slovakien med en platt inkomstskatt på 19 procent (införd 2004) är det snabbast växande landet av de 35 som ingick i studien. Om den lagstiftande församlingen har för avsikt att åstadkomma en stor och långsiktig effekt på den ekonomiska tillväxten i Sverige då måste de skära i skattesatserna för höginkomsttagare och i inkomstskatten för företag. Problemet är att detta inte låter bra för de som har ont av att någon annan har en större förmögenhet. Men desto större strävan är att uppnå jämnlikhet desto sämre blir tillväxten och standarden i synnerhet för de som befinner sig i botten i samhället.
Sverige bedriver en högst fientlig politik mot att vilja tjäna mycket pengar och att riskera dessa i nyföretagande genom en konfiskatorisk beskattning med 67,5 procent inklusive den osynliga marginalskatten på inkomster över 545 200 kronor. Detta skall ställas mot en marginalskatt i USA på 35 procent. Höga skattesatser minskar incitamenten för att arbeta, spara och investera. Det minskar helt enkelt vilja att bli rik. I vart fall minskar det viljan att bli rik i Sverige. Och utan rika finns det inga pengar till att starta nya företag. Om skatteintäkterna endast omfördelas från vissa människor som har mer till andra med mindre tillgångar, snarare än spenderas på att höja produktiviteten, kommer följden bli att nationalinkomsten blir lägre. När politiker och väljare kommer att rösta mer rationellt kommer de slutligen att inse att en mer fri ekonomi är mer rättvis för alla. Faktum är att en större ekonomisk frihet minskar ojämlikheterna genom att andelen av inkomsterna som går till de fattiga ökar och den andel som går till de rika blir lägre. Desto större ekonomisk frihet vi får och desto lägre skatterna blir desto högre blir tillväxten och välståndet för alla.
Peter Scriff debatterar med diverse ekonomer om vad som han såg komma innan kraschen 2008. De visade sig att flertalet förståsigpåare som bekänner sig till keynesianska trosbekännelsen gav fullkomligt uppåt väggarna felaktiga råd till investerarna. De som lyssnade på Scriff och de som bekänner sig till österrikiska ekonomiska skolan.
Det är hög tid att slänga propagandisternas rapporter i suptunnan. De som investerar sina egna och andras pengar bör sluta att lyssna på experter som har sin politiska hemvist på vänsterkanten och är skolade i olika ideologiska nationalekonomiska teorier byggda på ekonomiskt osunda principer som att spendera mer än vad värdet på produktionen. Lyssna på de som har rätt och kan visa långa serier med framgångsrika prognoser. Och lyssna framför allt inte på experter som går till sängs med politiker och regeringstjänstemän.
Principen om att skatta de rika fattiga är knappast ny, men den har fått en renässans i Frankrike. Mest extrem är Jean-Luc Melenchon som förelår att alla som tjänar över €350 000 euro (2 865 000 kronor) skall betala 100 procent i inkomstskatt. Under valkampanjen sa François Hollandes rakt ut att han hatar de rika. Och nu höjs inkomstskatten till 75 procent för de som tjänar över €1 miljon euro (8 miljoner kronor) per år. Inte undra på att tusentals franska miljonärer väljer att flytta ut ur socialismens paradis. Och flykten väntas förvärras ytterligare efter att socialisterna vunnit parlamentsvalet och nu har kraft att genomföra nya anti-kapitalistiska förslag. Enbart till Belgien har runt 4 000 förmögna tagit sin tillflykt. Experter förväntar sig att ytterligare uppåt 2 000 rika skall överge Frankrike som nation inom de kommande månaderna. Belgien har väldigt stora skattemässiga fördelar jämfört med Frankrike och så talar de samma språk i den södra delen av landet.
Europa präglas alltmer av en förförisk retorik om medkänsla, rättvisa och kulturell förfining. Trots att alla marxistiska ekonomiska teorier alltid slutat i fiasko och i en rättvist fördelad fattigdom så lever den socialistiska drömmen kvar om att kunna framtvinga ett egalitärt (jämlikt) samhälle. Inte bara de internationella socialisternas popularitet har ökar, men även den nationella socialismen och fascismen med intolerant främlingsfientlighet blir alltmer populär. Frankrike har kommit att bli pärlan i denna utopiska dröm med ett starkt skydd av fackföreningar mot konkurrerande krafter, vilket resulterat i obligatoriska sociala skydd som skattefinansierad hälsovård, super-minimilöner, korta arbetsveckor och höga skatter på företagande och jobb. Kort och gått så straffar Frankrike arbete och företagande samtidigt som man subventionerar all form av icke arbete. Utan förvåning så har Frankrike (och de flesta andra Europeiska länder) fått mycket av arbetslöshet och lite av arbetstillfällen. Inte undra på att den franska ekonomin inte växt med mer än 1,3 procent per år från 1980 till 2000.
Genom de senaste 200 hundra åren har vi fått starka bevis på att ekonomiska kriser som den djupa och långvariga depressionen under 1930-talet orsakades av fyra viktiga välfärdsdödare.
•Handelsprotektionism
•Skattehöjningar i förening med en slösaktig statsapparat
•Nya regleringar av marknadsekonomin och regeringsinterventioner i ekonomin
•Monetära policy misstag
Från tidigare stupida misstag har de flesta ekonomer lärt sig att det inte går att få rika att betala mer i skatt genom att höja deras skattesatser. De tydligaste bevisen för att statens skatteintäkter faktiskt ökar när skatterna är låga bevisas av erfarenheterna från president Ronald Regans utbudsekonomiska revolution. Under Regan genomfördes den största skattesänkningen i Amerikas historia. Marginalskatten sänktes från 70 procent till 50 procent och slutligen 1986 ned till 28 procent. Under president Carters regering fick investerarna endast behålla 30 cent av en dollar, men mot slutet av 1980-talet fick de behålla 72 cent av vinsten av en dollar. Effekten blev en 25 år långvarig högkonjunktur. Harvardekonomen Lawrence Lindsey påvisade att skatteintäkterna från de förmögna ökade dramatiskt efter skattesänkningarna. De förluster som motståndarna befarat uteblev och i stället ändrade skattebetalarna sitt beteende vilket resulterade i ökade intäkter. Amerikas skatteintäkter ökade med $17,8 miljarder dollar.
Vad president François Hollandes inte begriper är att incitamentet att arbeta, spara och investera vid 40 procents skatt är dubbelt så hög som vid 70 procents skattesats. Vänstern lever i villfarelsen att en utbudsstimulerande ekonomi inte fungerar trots att alla fakta obekvämt pekar i motsatt riktning. President George W. Bush genomförde en skattereform 2003 för att stimulera entreprenörer till att investera i nyföretagande. Detta resulterade i att de enklare kunde skaffa fram nytt startkapital och att få en högre utdelning på sina investeringar. De lägre skatterna skapade en explosion med skatteintäkter. Mellan åren 2004 till 2007 ökade de federala skatteintäkterna med gigantiska $785 miljarder dollar. Den största ökningen i USA:s historia under en fyra års period. Ledsamt nog så var Bush budget ingen framgång för han spenderade som en full sjöman alla de nya pengar som man fick in och mer därtill på all sköns goda gåvor till olika intressegrupper. Den största synden bland västvärlden politiker är de goda gåvornas politik, och ett starkt inslag av transfereringar mellan olika grupper i samhället.
Om vi överger varje vettig och sund ekonomisk princip kommer detta enbart att leda västvärlden till den misär som vi sett från socialistiska samhällen som Sovjetunionen och Nordkorea. Det är hög tid att vi en gång för alla ger sparken till de som hatar och är avundsjuka på de framgångsrika. Vi måste till varje pris undvika de misstag som begicks under 1930-talet vilket bokstavligen ledde till att Europa kom att ligga i ruiner bara ett årtionde senare.
Vet du vad är Agenda 21 handlar om? Om inte bör du läsa detta.
Agenda 21 är en 20 år gammal plan för en så kallad "global hållbar utveckling", vilken antogs vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Sverige och 177 andra världsledare träffade överenskommelsen med länder som övervägande var och alltjämt är diktaturer och totalitära stater. Planen drevs effektivt igenom den svenska regeringsapparaten och det beslöts att varje kommun skall ha ett Agenda 21-kontor.
"En hållbar utveckling" låter som en trevlig idé, eller hur? Det låter fint, tills du skrapar på ytan. Den som dyker ned på djupet i Agenda 21:s alla texter kommer att finna sanningen och det verkliga motivet bakom termen en hållbar utveckling. I verkligheten handlar det om en osynlig plan på att införa en ny socialistisk världsordning bygg på social rättvisa.
Om Agenda 21 genomförs står följande fri och rättigheter på spel:
• Den privata äganderätten till egendom
• Småhus
• Privat ägande av bilar och val av privata resor
• Privatägda gårdar
Agenda 21-planenen riktar sig öppet privat äganderätt av egendomar. I över 35 år FN har tydliggjort sin hållning och drivit frågan om allvarliga inskränkningar privatägd mark.
"Mark... kan inte behandlas som en vanlig tillgång, som kontrolleras av enskilda individer och av påverkan från marknadskrafterna, och dess ineffektivitet. Privata ägandet av mark är också ett principiell instrument för ackumulation och koncentration av rikedom som därmed bidrar till social orättvisa, och okontrollerat, kan utgöra ett stort hinder i planeringen och genomförandet av utvecklingsinsatser. Tillhandahållande av anständiga bostäder och goda betingelser för folket kan bara uppnås om mark används till förmån för samhället som helhet." (Källa: FN:s konferens om mänskliga bosättningar (Habitat I), Vancouver, BC, 31 maj - 11 juni, 1976. Ingressen till Punkt nr 10 i "Conference Report").
Det finns ytterligare två mycket goda skäl att vara försiktig med Agenda 21 och "International Council of Local Environmental Initiatives" (ICLEI) vilka stöder initiativet. Pengar har spårats från Soros och Förenta nationerna för finansieringen av delar av ICLEI.
År 1997 gav George Soros "Open Society" bidrag till ICLEI med $2.147.415 för att stödja de lokala Agenda 21-projekten.
Beträffande FN organisationens problem med att inordna fria länder som Sverige och folkets uppskattning av frihet och självbestämmande behöver inte någon djupare förklaring. Men även i USA har planerna gått relativt länt och i Kalifornien arbetar Agenda 21 för närvarande på att genomföra planer för en hållbar förvaltning av "öppna utrymmen". Definitionen av vad som ska betraktas som "en öppen plats" har väckt en del heta utbyten mellan de som styr planeringsmöten och medborgare som vill att den privat äganderätten ska respekteras och skyddas.
Denna typ av övergripande planering skulle inte kunna genomföras utan en stor och väl finansierad apparat med intressegrupper som kan driva igenom sina egna prioriteringar. För ändamålet utnyttjar Agenda 21 det "Internationella rådet för lokala miljöinitiativ" (ICLEI). Och ICLEI är djupt förankrat i Amerika.
ICLEI lanserades 1995 i USA och har vuxit från en handfull kommuner som deltar i ett pilotprojekt för att ett starkt nätverk med mer än 600 städer och kommuner som aktivt strävar efter att uppnå konkreta minskningar av utsläppen av växthusgaser för att skapa så kallat mer hållbara samhällen. ICLEI USA är den inhemska organisationen för klimatskydd, anpassning och en hållbar utveckling på lokal nivå.
Över 11 kommuner i Sverige är medlemmar i ICLEI (Göteborgs Stad, Haninge kommun, Helsingborgs stad, Laholms kommun, Linköpings kommun, Malmö stad, Miljöstyrningsrådet-Swedish Environmental Management Council, Örebro kommun, Stockholms stad, Sundsvalls kommun, TCO Development, Växjö kommun och Ystads kommun). De lokala myndigheterna antar regler och bestämmelser som inrättats genom ett FN-organisation, till stor del styrd av diktaturer, som vill överföra privat egendom till statlig kontroll? Låter inte detta bekant. Är vi på väg att smygvägen bygga upp ett nytt globalt Sovjetunionen?
Titta på vad som hände i staden Austin i Texas. Där verkar man ha fallit för ICLEI och Agenda 21. En lokal grupp som kallas Texans för en ansvarsfull regering såg vad som hände och försökte att stoppa antagandet av Agenda 21-vänliga initiativ på ett kommunfullmäktige. En av TAG: s medlemmar, John Bush levererade en kortfattad presentation om ICLEI och Agenda 21 som praktiskt taget ignorerades. Om detta kan hända i USA står västvärlden frihet på högt spel.
Agenda 21 är inte för en fri marknad utan föredrar "PPP" eller offentlig-privata partnerskap där regeringen beslutar vilka företag som kommer att få skattelättnader och får överleva. Mot bakgrund av denna insikt, bör det mysiga förhållandet mellan den nuvarande regeringen i USA och GE (ett företag som inte betalade någon skatt under 2010) få de flesta att höja på ögonbrynen. Och WH ansträngningarna att bestämma i vilken stat Boeing kan få etablera sig i verkar stärka beviset på att Agenda 21 idealen redan gör framsteg i Amerika.
Fröet till Agenda 21 såddes redan 1987 då Gro Harlem Brundtland (en kvinna som var förste vice ordförande för Socialistinternationalen) fick upp ögonen för FN och skrev en rapport med titeln "Our Common Future". Långsamt kom rapporten in i miljörörelsen och blev ett verktyg för att utöva kontroll av alla människor i världen och att lägga grunden för en global regering. Tillväxten av ICLEI och ramen har sätts på plats av Agenda 21 anhängare. Dr Brundtland idéer har kommit närmare ett genomförande. Glöm inte att Socialistinternationalen alltid verkat för genomförandet av en socialistisk världsregering.
Under de senaste månaderna har medborgargrupper över hela USA organiserat och engagerat sig emot medlemskap i ICLEI. Är det inte hög tid att medborgarna i Sverige tar saken i egna händer och håller rally för att säga upp medlemskapet i ICLEI.
I Europa går det en stark skiljelinje mellan de länders befolkningar som tror på hårt arbete och marknadsekonomi och förnekar betydelsen av en fri marknadsekonomi. I södra Europa tror man på John Maynard Keynes teorier som leder till att man trycker upp pengar ur tomma intet för att så kallat stimulera efterfrågan och i norra Europa med fokus på Tyskland tror man på den Österrikiska skolan baserad på en utbudsekonomi och statliga budgetåtstramningar. Sedan södra Europa gick med i Euron som baserats på D-marken har alla kunnat låna pengar till billiga räntor. Men nu har de billiga pengarna tagit slut och medelhavsländernas ruttna moralfilosofi flutit upp till ytan.
Det är nog inte någon slump att Medelhavsländerna inte klarar av sina ekonomier för de tror helt enkelt inte på marknadsekonomi och hårt arbete. Men även övriga västländer har problem med tron på att hårt arbete kan leda till framgång. Pew Research Center publicerade nyligen en rapport med titeln "Pervasive Gloom About the World Economy". Rapporten ger en tydlig bild av vilka länder i världen som tror på marknadsekonomin. Drygt hälften av de undersökta 21 nationerna tror att de flesta människor kan lyckas om de är villiga att arbeta hårt. Detta inkluderar Pakistan (81%) och USA (77%). Det inbegriper även Tunisien (73%), Brasilien (69%), Indien (67%) och Mexiko (65%).
Men arbetsmoralen är mycket svag i Libanon, där endast 32% av medborgarna tror att de kan bli belönande från hårt arbete, och svag i Ryssland (35%), Japan (40%), Italien (43%) och Grekland (43%) vilka länder har drabbats hårt av den senaste tidens ekonomiska nedgången. Tyskarna har gynnats av en relativt stark ekonomi under de senaste åren och de flesta européer tycker de arbetar hårdast i Europa. Västtyskarna är mer benägna att tro på frukterna av sitt arbete än är östtyskarna, som under de senaste åren haft en högre arbetslöshet.
De som har gjort personliga ekonomiska framsteg i livet tror på att hårt arbete leder till framgång. Individer med höga inkomster, särskilt i Storbritannien, Ryssland och Egypten, är betydligt mer benägna än låginkomsttagare att tro på att hårt arbete kan leda till framgång.
Kapitalismen är fortfarande populär i de länder som visar på framgång och tillväxt. Stödet är störst i Brasilien (75%), Kina (74%), Tyskland (69%) (även om östtyskarna är mindre stödjande än västtyskar) och USA (67%). Men i nio av de 16 länder för vilka det finns trenddata sedan 2007 (innan den finansiella krisen började) är stödet för kapitalismen svagare med de största nedgångarna i Italien (en minskning med 23 procentenheter) och Spanien (ned 20 poäng). I sex av 21 nationer tror hälften eller mer av befolkningen att ekonomin kommer att förbättras under de närmaste 12 månaderna. Detta inkluderar de mycket optimistiska brasilianare (84%), kinesiser (83%) och tunisier (75%) och relativt optimistiska amerikaner (52%), mexikaner (51%) och egyptier (50%). Men i sex länder tror flertalet att de ekonomiska förutsättningarna kommer att förvärras, mest negativa är grekerna (81%).
Flertalet människor tror generellt att de har det bättre än deras föräldrar. Majoriteter i 14 av de 21 länderna och flertalet i ytterligare tre tror att de har det bättre än den föregående generation. Mest nöjda med hur långt de har kommit ekonomiskt är kineser (92%) och brasilianare (81%).
Tron på marknadsekonomin är starkast i de länder som gör bra ifrån sig och svagast i länder som infört kostbara sociala förmånssystem. Stödet för kapitalismen är störst i Brasilien (75%), Kina (74%), Tyskland (69%) (även om östtyskarna är mindre stödjande än västtyskar) och USA (67%). De största skeptikerna i EU är Spanien (47%) och Grekland (44%). De största nedgångarna har skett i Italien (en minskning med 23 procentenheter) och i Spanien (ner 20 poäng).
Det finns en stark koppling mellan arbetsmoral och ett stöd för marknadsekonomi. De som tror på att hårt arbete leder till ekonomisk framgång är också mer benägna att tro att folk får det bättre i en marknadsekonomi. Detta är särskilt påtagligt i Storbritannien, USA, Ryssland, Tjeckien och Kina.
Det mest anmärkningsvärda är skillnaden attityden i olika länder till ekonomisk fördelning. GlobeScan tillfrågade mer än 12.000 vuxna i 23 länder och fick fram att I 12 lav änderna ansåg över 50% av befolkningen att de rika inte förtjänar sin förmögenhet. I framgångsrika länder som Australien, Kanada och USA ansåg majoriteten att de rika förtjänar sina förmögenheter. Men i Spanien och Grekland anser nästan en absolut majoritet att de rika inte förtjänar sina förmögenheter.
Det är kanske inte så konstigt att det går käpprätt galet för Grekland och Spanien. Framgång är ingen slump och om man inte tillerkänner de som vill ta risker en belöning så får man ett improduktivt och fattigt samhälle. De produktiva flyr hemlandet, om de tillåts, till entreprenörsvänligare länder. Det blir ett förödande resultat för de länder som strävar efter jämlikhet och avgudar avundsjukan mot de som vill lyckas. Allt har ett pris oavsett ekonomiskt system.
EU-kommissionens förslag om att införa minimilöner i EU må vara en väl menad åtgärd, men i verkligheten motverkar en sådan begränsning möjligheten till att bygga ett samhälle som skapar ett högre välstånd i sin helhet. I Sverige finns det ingen lagstadgad minimilön, men arbetsgivarna är dock tvingade att tillämpa de löner som framgår av kollektivavtalen oavsett om dessa är medlemmar i en organisationen eller ej. Således har Sverige indirekt en form av minimilön. Konsekvenserna med att reglera prissättningen på arbetskraften förstås uruselt av de flesta politiker. Och väljarna röstar oftast på sådana åtgärder som de med sin magkänsla tycker låter bra, vilket visats sig vara förödande för samhället i sin helhet.
Desto större frihet marknadens parter har att själva bestämma över lönerna desto större välstånd kan skapas för alla medborgare i landet. Trots detta har de flesta industriländer infört likartade trygghetspaket i all välmening. Själva syftet har varit att artificiellt höja lönerna och ge anställningstrygghet, men det verkliga utfallet har knappast blivit det avsedda. Frankrike med sina hårda trygghetslagar har en skyhög arbetslöshet som oftast överstiger tvåsiffriga tal. I Storbritannien såväl som i Sverige anser många småföretagare att det inte är värt huvudverken att anställa någon personal. I Sydafrika har regerings själv erkänt att lagarna om anställningstrygghet orsakat den skyhöga arbetslösheten som normalt överstiger 25 procent.
I Europa har det under åratal varit betydligt svårare att finna ett arbete jämfört med USA. På den amerikanska arbetsmarknaden har det tillkommit tre gånger så många arbeten som i Europa under samma tid. Faktum är att den europeiska arbetsmarknaden förlorat jobb i den privata sektorn under samma tidsperiod. Detta kan knappast komma som en överraskning mot bakgrund av att det är betydligt dyrare att anställa personal med anställningstrygghet och kostbara sociala åtaganden.
När oförståndiga politiker inför artificiellt höga löner som är satta över vad marknaden vill betala orsakar detta ett överskott på arbetskraft och en krympande efterfrågan. Att lönen höjts medför inte att arbetstagarens produktivitet blir större. Om inte löntagarens produktivitet är värd den åsatta minimilönen så sker naturligtvis ingen anställning. Att på detta sätt artificiellt skapa en högre arbetslöshet kan ju knappast vara till hjälp för den som vill komma in på arbetsmarknaden och för samhället som blir tvunget att ta på sig en kostnad för den arbetslöse, genom att ge arbetslöshetsunderstöd och genom att förlora en produktion av varor och tjänster.
Den amerikanska nationalekonomen Thomas Sowell menar att argumentet för att minimilöner skulle skapa en bättre situation för låginkomsttagare motsäger sig själv. Låginkomsttagare vinner inte någon fördel av att bli utestängda från arbetsmarknaden och att uppbära socialbidrag. Skadan är störst för unga med brist på arbetserfarenhet vilka skulle tjäna mer på att få ett ingångsjobb och få en erfarenhet än att gå arbetslös.
I land efter land har artificiellt satta minimilöner minskat möjligheten för oerfarna unga jobbsökare att finna ett arbete. Det kan inte komma som någon överraskning att länder som Nya Zealand, Frankrike, Kanada, Sverige och USA har en artificiellt hög ungdomsarbetslöshet, när lönerna i de flesta fall är satta över värdet på produktiviteten. Inte ens i en socialistekonomi som Sovjetunionen existerade det en fri lunch. Enligt en studie i Sovjet så undvek dåtidens företagsledare att anställa ungdomar därför att de hade rätt till en lång ledighet och kortare arbetstid, vilket inte motsvarade det värde de producerade och därför inte kunde konkurrera med mer erfaren arbetskraft.
Spaniens extrema ungdomsarbetslöshet toppar i Europa med sina 51 procent. Frankrike har en generell arbetslöshet runt tio procent men en ungdomsarbetslöshet runt 22 procent. EU:s genomsnitt ligger på nästan 23 procent. Några EU-länder sätter lägre minimilöner för ungdomar vilket visar i statistiken ger ett positivt utslag. Även mindre populära minoritetsgrupper drabbas av artificiella minimilöner. Överskottet på arbetskraften gör det billigare för arbetsgivarna att diskriminera mindre önskvärda grupper än vad som skulle bli fallet i en helt fri marknad. Före USA införde minimilöner var arbetslösheten låg bland svarta lågutbildade. När lönerna höjdes med 70 procent år 1935 kostade detta den svarta arbetskraften en halv miljon arbetstillfällen. Vid mitten av 1950-talet var arbetslösheten dubbelt så hög för svarta som vita. Sowell menar att detta är förklarligt beroende på att svarta hade lägre kompetens och därför inte fick en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden baserat på löner som motsvarade deras verkliga värde på produktiviteten.
Människor är olika och har olika förutsättningar, vilket stämmer dåligt överens med de kollektivs löner som fackföreningarna förhandlar fram för sina medlemmar. Fackföreningar existerar enbart för att sätta ett annat pris på individuella arbetstagare än vad som annars skulle bli fallet om en fri marinad skulle sätta priserna. Ett problem som ignoreras i debatten är att kollektivt satta löner är oftast artificiellt låga eller höga och att detta medför att fördelningen av resurserna blir mindre effektiva för samhället i stort.
Sowell anför som exempel att om en arbetsgivarorganisation håller lönerna under den nivå som löntagaren är värd så söker sig färre till sådana arbeten än om lönen varit högre. Om en tillverkare betalar 100 kronor per timma för ett arbete som på en fri marknad skulle ge 150 kronor per timma kommer så kommer arbetstagaren att söka sig till andra industrier som kan betala kanske 120 kronor per timma. För samhället i stort är det en förlust därför att en person som är värd 150 kronor per timma nu bara producerar ett värde som uppgår till 120 kronor per timma. Detta leder till ett mindre välstånd i för det svenska samhället och blir tydligt vid en jämförelse med Schweiz där välståndet är betydligt högre än i Sverige. Enligt Världsbankens statistik från 2010 uppgick Schweiz bruttonationalinkomst per capita med köpkraftsparitet till 50 170 USD och Sveriges endast till 39 730 USD. En starkt bidragande orsak till att Schweiz producerar ett högre välstånd beror på att man inte har någon minimilön och att fackföreningarna har en underordnad betydelse jämfört med Sverige. Om facket tvingar fram en lön på 200 kronor per timma och denna ligger över arbetstagarens produktivitet så tvingas arbetsgivaren att investera i teknisk utrustning som höjer produktiviteten, vilket innebär att ett lägre antal enheter kommer att tillverkas till ett högre pris. Detta skapar inte någon fördel för landets ekonomi.
Andra industrier som kan anställa mer personal till ett av facket satt underpris kan visserligen producera mer, men det är inte ett effektivt sätt för samhällsekonomin. De av facket artificiellt satta lönerna medför ett skift från ett mer produktivt utnyttjande till ett ineffektivt utnyttjande. I en helt fri marknadsekonomi kan enbart villkor och löner sättas i enlighet med vad som är acceptabelt för båda parter. Alla andra villkor som avviker från från en marknadsmässig prissättning av lönerna kommer oundvikligen att leda till att den missgynnade sidan genomför färre antal transaktioner. Den verkliga förlusten består enligt Sowell i att saker som båda parter velat uppnå förhindras beroende på att villkoren artificiellt minskats vilket medför att handlingsfriheten begränsas för båda parter. Fackföreningar och även arbetsgivarföreningar engagerar sig enbart i sina egna intressen vilka oftast inte är desamma som samhällsintresset i sin helhet.
Viss politiker vill reglera lönesättningen för kvinnor därför att det finns en stark tro på gruppen tjänar mindre än män. Den statistik som SCB tillhandahåller visar på löneskillnad på mellan en till fyra procent, vilken uppgift kan vara mindre i verkligheten. Myten om olika lön håller inte därför att en arbetsgivare helt enkelt inte kan diskriminera en viss grupp på en konkurrensutsatt marknad. Kostnaden för att diskriminera kan inte föras över på konsumenten när det finns andra företag på marknaden som konkurrerar med likvärdiga produkter. För det fall att en kvinna skulle bli betald med endast 75 procent av en mans lön skulle en arbetsgivare kunna anställa fyra arbetare jämför med vad konkurrenten betalar för tre arbetare, vilka inte producerar lika mycket som de fyra. På en fri marknad har alla arbetsgivare ett incitament att anställa kvinnor i stället för män. Resultatet blir att konkurrensen om kvinnor skulle utjämna skillnaden mellan könen.
Den perverst eftersträvade jämlikheten i Sverige och EU i stort är till stor skada för tillväxten och därmed välståndet för samhället i sin helhet. Sällan framkommer det i debatten att strävan efter att uppnå jämlikhet står i konflikt med att reducera all form av fattigdom. Det en gång (1970-talet) mest jämlika samhället på denna planet var Kina. Problemet var bara att Kinas jämlikhetsfixerade socialistiska system var totalt oförmöget att resa landet ur en beklämmande fattigdom. När Kinas ledare Deng Xiaoping på 1970-talet ändrade kursen genom sitt uttalande "Låt några individer bli rika först" tillkännagav han att man måste göra avvägning mellan att minska på fattigdomen och att sträva efter total jämlikhet. I jämförelse höll man i Indien sig kvar vid politiker som förespråkade en total jämlikhetsideologi, med resultat att de fattiga förblev utfattiga. Så småningom insåg Indierna att Kinas marknadsekonomiska modell var mer framgångsrik och en kursändring tog Indien ur dess ekonomiska misär. I dag tillhör Kina de få länder som har större inkomstskillnader än USA, medan Indien är mer jämlikt. Kinas fattiga har dock dragit det längsta strået. Medan andelen fattiga som levt på en dollar om dagen i Indien föll från 42 procent 1993 till 35 procent 2004 såg man ett bättre resultat i Kina där antalet föll från 28 procent ned till 11 procent, tack vare en snabbare tillväxt.
Orsaken till att de flesta amerikaner och kineser fått det bättre beror inte på hur den nationella inkomsten fördelats utan på att pajdegen vuxit sig mycket större. Det är förändringar av produktiviteten och resursanvändningen som betyder något för en nations allmänna välstånd och inte hur fördelningen förändrar sig med några procentandelar, vilket media och politiker helt felaktigt fokuserar sig på.
Svensk och utländsk media förargar sig till löjliga proportioner på företagsledare som får höga löner och gyllene fallskärmsavtal. Speciellt utsatta är företagsledare i börsnoterade bolag. Jämlikhetsfixerade svenskar har svårt att förstå hur en verkställande direktör kan vara värd 100 miljoner dollar per år. Orsaken är att de flesta inte tänker på att produktivitet inte enbart är relaterat till den enskilda individens meriter utan även till omgivande omständigheter.
Sowell pekar på ett exempel från år 2006 då Ford Motor Company gick med 12,7 miljarder i förlust. En verkställande direktör som skulle kunna undvika en sådan dramatisk förlust borde vara ett fynd för 127 miljoner dollar i årslön, därför att det endast utgör en procent av vad en sådan chef kan åstadkomma med företagets resultat. Med andra ord få individer kan åstadkomma en produktivitet som adderar 99 gånger till deras lön i vinst. Naturligtvis är det svårt att tro att en sådan individ skulle vara tusen gånger smartare, eller tusen gånger mer motiverad än någon som tjänar 100 000 dollar per år. Vad som dock är relevant för ett ekonomiskt beslut är produktiviteten under rådande omständigheter och inte enbart personliga meriter.
Många retar sig och spyr galla över verkställande direktörer som misslyckas och får sparken med en gyllene fallskärm som ger miljoner i uppsägningslön. Men för ett företag kan det vara värt att snabb bli av med en mindre kompetent företagsledare utan långdragna förhandlingar och rättegångar. Aktieägarna kan i sådana fall tjäna mångfalt kostnaden för att bli av med en inkompetent individ jämfört med kostnaden för en gyllene fallskärm. Det är priset aktieägarna får betala för ett misstag att anställa fel individ. Det skall understrykas att de som betalar en företagsledare har ett begränsat intresse av att kasta pengar rätt i sjön. I korthet behandlas betalningar till företagsledare i en marknadsekonomi på samma grunder som hushållningen med alla andra knappa resurser som har en alternativ användning. Jag kan bara hålla med Sowell om att den största frågan är vilken individ (domare) är så kvalificerad att han kan bedöma vad en individs meriter är värda i pengar. Enligt min uppfattning är en fri och opåverkad marknad det bästa instrumentet för att sätta ett pris på tjänster och varor. Alla andra metoder har hitintills misslyckats sedan mänskligheten lärt sig skriva. Och att upprepa ett experiment ett oändligt antal gånger och förvänta sig ett annorlunda resultat nästa gång är tämligen obegåvat.
