De goda gåvornas politik är ohållbar i längden

Politiker har under alla tider velat bli populära och det lättaste sätter att köpa sig en plats i riksdagen är genom utlova goda gåvor som någon annan blir skyldig att betala. Både socialistiska och borgerliga partier har fallit för denna moraliskt genomruttna princip. Genom korrupta redovisningsmetoder har politikerklassen försökt dölja sanningen om den ohållbara utopiska välfärdspolitiken. Grekland är det första EU-landet som står på konkursens brant. De övriga PIIGS länderna ligger inte långt efter. Inte långt efter ligger Sverige och de övriga EU-länderna. Ekonomen Jagadeesh Gokhale har redovisat de ofinansierade finansiella åtagandena och de framtida konsekvenserna.

Till skillnad mot företag så redovisar de flesta regeringarna i EU-änderna sina statsbudgetar enligt kontantprincipen och tar sällan hänsyn till framtida åtaganden. I princip är det ett enkelt system som innebär att man budgeterar inbetalningar och utbetalningar när de uppstår. I näringslivet baseras en budget på en bokföringsmässig grund, varvid man registrerar kostnader, inte utbetalningar, samt balanserar framtida åtaganden i en balansräkning. Sverige har till viss del börjat tillämpa bokföringsmässiga redovisningsprincipter. Fastän att statsskulden vid utgången av 2009 redovisades till 39 procent av BNP, var de verkliga samlade åtagandena över 400 procent vilka kommer att sluta som en statsskuld i framtiden. Gokhale slår ett djupt hål på EU-ländernas redovisningsprinciper.

Utlovade åtaganden för hälsovård, pensioner och äldrevård ökar konstant, men skall betalas av allt färre eftersom befolkningarna åldras. Eftersom systemet inte bygger på att man betalar in till sig själv har resultatet blivit att de ofinansierade åtagandena växer.

Ett genomsnittligt EU-land skulle behöva drygt fyra gånger (434%) nuvarande BNP på banken för att kunna klara sina åtaganden för framtiden. Polen ligger värst till och skulle behöva ackumulera 15 gånger sin BNP i tillgångar för att kunna uppfylla sina åtaganden.

Ingen EU-regering har hittills gjort nödvändiga avsättningar för kommande åtaganden. Antingen måste EU-länderna acceptera en nedmontering av välfärdsprogrammen, eller så måste man höja skattetrycket dramatiskt. Tekniskt sätt skulle skattesatsen i EU länderna behöva höjas till 55 procent år 2020 och år 2035 till 57 procent. I enlighet med Arthur Laffer skulle en höjning av skattetrycket i en högskattestat rentav medföra en minskning av skatteintäkterna. En studie genomförd av Y. Hsing 1996 av USA:s ekonomi mellan 1959 och 1991 påvisade att den punkt där skatteintäkterna var optimala låg mellan 32,67% och 35,21% och att intäkterna därefter skulle minska. En studie av den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute från 2007 fann att den optimala skattesatsen för företag i OECD-länderna låg på 26 procent.

Den svenska skatteobalansen i förhållande till BNP ligger på 7,3 procent baserad på beräkningar till 2051. Talet visar vad som årligen behövs läggas till för att balansera statsbudgeten. Skatteobalansen uppgår till 1.215 miljarder euro, eller 430 procent av BNP. Därtill kommer alla de landsting och kommuner är konkursmässiga, men trixar med bokföringen för att förleda väljarna. Fastän procentsatsen för ofinansierade statsutgifter ligger under tio procent av BNP så är beloppet alarmerande. De totala ofinansierade utgifterna under nuvarande åtaganden uppgår till 36 procent av framtida BNP.

Det övervägande problemet med den euro-socialistiska välfärdspolitiken är att det inte finns några samband med åtagandena och skatteintäkterna. Grova obalanser i ekonomierna uppstår då befolkningstillväxten i de flesta EU-länderna hamnar under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att upprätthålla status quo. De blir allt förre som skall försörja allt fler. Detta är en rent ohållbar situation. Den enda rimliga lösningen är att koppla alla välfärdsprogram direkt till individen. Sverige och övriga EU-länder måste gradvis överföra ansvaret för statliga sociala förmåner som hälsovård, pensioner och generell social välfärd. Utan sådana reformer kommer den redan ofinansierade sociala välfärdspolitiken att gå i konkurs, som den redan gjort i Grekland.

Den europeiska välfärdsstatens sammanbrott

Sedan andra världskriget har de europeiska staterna metodiskt byggt upp socialist-välfärdsstater finansierade på andras pengar. Nu börjar andras pengar att ta slut och de ohållbara ständigt växande skuldbördorna orsakar ett smärtsamt sammanbrott. Det finns inga möjligheter att rädda den socialiserade välfärdsmodellen som utlovats till glupska medborgare. Hela systemet har byggs på en moraliskt genomrutten princip om att alla har rättigheter utan att förklara vilka som skulle vara skyldiga att uppfylla dessa rättigheter.

Under årtionden har den europeiska politikerklassen dolt de ofinansierade reformerna genom att bygga upp gigantiska skuldberg. Genom att hålla räntorna låga så har upplåningen kunnat pågå under många år utan att märkas. Bristen på täckning för utgifterna har nu hunnit ifatt och likviditetskrisen kan inte längre hålas ouppmärksammad. Det går inte att lura kreditmarknaden i längden.

Idéen med en eurozon var väl menad men planerad fel från början. Det framstår helt klart att Brussel helt saknar kontroll på EU-ländernas sociala utgifter. I synnerhet PIIGS-länderna har spenderat långt utöver de mål som sattes upp genom Maastricht-fördraget. Nu visar sig priset för de socialiserade inkomsterna genom ett växande gap mellan EU och USA, men framför allt till de nya tillväxtländerna Kina och Indien. USA kommer att växa snabbare än EU och Asien ännu snabbare med en ökad andel av världsekonomin från 35% 2005 till 43% år 2020.

EU:s konkurrenskraft sakkar efter och de svagaste länderna står helt stilla. I debatten som styrs av vänstervridna journalister framkommer inte de fundamentala orsakerna till den självskapade djupa krisen. När ett samhälle premierar improduktivitet och plundrar sina entreprenörer på deras skapade resurser sjunker det allmänna välståndet. De goda gåvornas politik fungerar bara tills andras pengar tar slut. Nu har andras pengarna tagit slut och bubblan är på väg att spricka. Värst skötta är de sydeuropeiska PIIGS länderna, men inte ens de starkare ekonomierna som Tysklands och Sveriges är helt sunda. De till stora delar socialiserade inkomsterna används på ett planekonomiskt ineffektivt sätt vilket orsakar en betydande kapitalförstöring.

Under årtionden har de Europeiska välfärdsstaterna infört ökade förmåner som omfördelar betydande resurser från företagarna till den icke produktiva delen av befolkningen. Detta har resulterat i allt för få företagare och därmed en krympande arbetsmarknad. Ungdomsarbetslösheten ligger i flera länder på groteska 20-40 procent. Upploppen i England är orsakade av bristen på kapital för näringslivet. I stället för att kapitalet stannat kvar i företagen har de plundrats på sina tillgångar för att staten skulle kunna betala för en uppsjö med kostbara välfärdsförmåner som till stor del ges ut utan någon direkt motprestation. Det räcker i många fall bara att man är medborgare för att komma i åtnjutande av socialstaternas goda gåvor. Värst har de goda gåvornas politik missbrukats i de latinska länderna.

Nu är frågan hur länge som de Tyska skattebetalarna med euro zonens starkaste ekonomi orkar att subventionera PIGS-länderna. Kommer de att vara beredda på att jobba till de dör för att andra skall kunna gå i pension innan de fyller 60 år? Och hur länge kommer De central- och nordeuropeiska länderna kunna klara sina gigantiska åtaganden innan deras budgetar kollapsar. Den franska regeringen har ackumulerat 100 miljarder euro i skuld för att finansiera ett välfärdssystem som man inte har råd med. Den franska kommentatorn Nicolas Doze anser att det inte längre är möjligt att fortsätta på den rådande linjen utan nedskärningar. Tyskarna klagar på gjorda nedskärningar av de goda gåvorna. Att ta ifrån medborgarna de prestationslösa förmånerna är som att ta ifrån en heroinist hans heroin.

Europeiska vänster tankesmedjor som Bruegel finansieras med EU och lokala statliga medel för att påverka opinionen att gilla de socialistiska goda gåvornas välfärdspolitik. Man har givetvis propagerat för den nordiska välfärdsstaten från vaggan till graven. Genom att manipulera och ljuga om statistiken får man fram bättre resultat än vad som verkligen är fallet. Man tog bort Irland, Spanien och Portugal och lade till Norge som inte är EU medlem och har en inkomst som till 20 procent baseras på olja. Detta är typiskt för hur respektlöst socialistiska professorer agerar när man av ideologiska skäl vill indoktrinera väljarna i EU att tro på ett dödfött socialt experiment. Fakta är att Sverige permanent halkat efter Schweiz sedan 1970 och inte lyckats bygga samma välstånd som alplandet utan naturresurser i söder.

Det stora problemet med EU och dess medlemsländer är att väljarna inte har ett tillräckligt inflytande över besluten. Om det som i Schweiz hade funnits ett kraftfullt folkomröstningsinstitut skulle förmodligen utvecklingen ha gått i en moderatare riktning. Nu riskeras hela EU-projektet att haverera beroende på att politikerklassen har fått för stor makt och med mål att vara populistiska givit mer goda gåvor än vad folket önskat.

Vad än för åtgärder som kommer att vidtagas fördröjs enbart den smärtsamma processen med en nedmontering av den socialistiska välfärdsstatsmodellen.

Ett finansiellt armageddon närmar sig

Medias spegling av den ekonomiska krisens allvar är fylld med all sköns motsägelsefull information. De finansiella marknaderna har varit högst volatila under de senaste veckorna. Grekland stod nyligen på listan för betalningsinställelse, men efter att ha lovat att genomföra ett flertal åtstramningspaket har de lyckats ducka för den kraftiga projektilen.

Efter Grekland kom Italien under en ekonomisk attack. Landets statsobligationer kom under en stark press och kort därefter kom sårbara länder som Italien och Spaniens med på listan. dessutom satte man upp Grekland igen på listan. Efter mötet med Euro-ländernas finansministrar sa den holländska finansministern att Grekland kan förväntas ställa in betalningarna. Därefter sa de andra medlemsländerna att det inte var troligt. Efter detta skiftades fokus på Federal Reserve i USA.

Aktiemarknaden tog Federal Reserve på orden om det innevarande kvartalet och marknaden steg. Vad man inte tog med i beräkningen var uppgifterna om utsikterna för det 3:dje kvartalet, med en prognos om en nedgång i den amerikanska ekonomin.

Moodys har haft full upp med sina nedgraderingar. Under juni sända man Grekland till skräpstatus. Och under de gångs två veckorna nedgraderade Moody både Irland och Portugal till skräpstatus. Därtill nedgraderade man banklån garanterade av den irländska regeringen till skräpnivå.

Moody förebådade en hotande bankkris i Kina med exponeringar över en halv biljon dollar i riskzonen lån bokförda hos kinesiska banker. Och så hotade man med att nedgradera USA:s skuldberg.

Det är ingen slump att vi genomgår en turbulent period på den internationella marknaden. Bernanke sa till USA:s kongress att osäkerheterna staplar upp sig. Men för alla som kan sin ekonomiska historia så framstår inte osäkerheterna som så stora. Med historiska fakta som bakgrund framstår bilden som tydligare. Svåra finansiella kriser i likhet med den nuvarande följs vanligen av statsskuldkriser.

Statsskuldskriser brukar utveckla sig i fyra stadier.

Stadium 1: Växande underskott

Under en finansiell kris ökar de statliga utgifterna dramatiskt därför att man tror att det skall gå att stabilisera de ekonomiska aktiviteterna på marknaden med keynesiansk stimulanspolitik. Följden blir krympande skatteintäkter och stora budgetunderskott. För ekonomier med redan stora underskott staplar sig snabbt det hela upp sig till gigantiska skuldberg. Nära 40 procent av världens BNP kommer från länder med budgetunderskott nära tio procent.

Stadium 2: Exploderande skulder

När ekonomier krymper, eller har obetydlig tillväxt, kommer de växande underskotten att bli en otrolig utmaning. Skuldbördorna gör att det blir svårt att möta underskotten med ny upplåning. När skulderna överstiger 80 procent av BNP ökar kostnaden för lånen och marknadens misstänksamhet. IMF har pekat ut fem av de sju ledande ekonomerna med en skuldnivå överstigande 100 procent av BNP under de kommande fyra åren.

Staduim 3: Nedgraderingar

När underskotten och skulderna ökar framstår det uppenbart att en ökad beskattning skall kunna lösa problemen. Kreditvärdigheten kommer därvid under en kritiskt granskning med nedgraderingar av de ledande instituten. Grekland, Portugal och Irland har blivit nedgraderade till skräpstatus. Spanien har förlorat sin AAA status. Italiens kreditstatus är under utvärdering. Japan blev nedgraderat tidigare under året och i Washington DC debatterar man en ytterligare höjning av skuldtaket.

Stadium 4: Betalningsinställelse

Detta är det slutliga stadiet orsakat av att nedgraderingarna påspätt med en redan ond cykel som kräver ökat upplåningsbehov. När investerarna upplever en ökad risk så kräver de en högre ränta på sina pengar. Därför stiger kostnaderna för upplåningen i dessa länder. Resultatet blir att det blir ytterst svårt att finansiera existerande skulder. Och det leder till en finansiell kollaps med betalningsinställningar som följd.

När S&P nedgraderade Grekland till skräpstatus varnade man kreditorerna att de måste vara beredda på att bara få tillbaka 30 cent på varje utlånad euro. Den europeiska räddningsplanen kommer eventuellt att kräva en avskrivning med 50 procent för de privata långivarna. Vad värre är att en betalningsinställelse av PIIGS-länderna Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien skulle kunna orsaka ett finansiellt globalt Armageddon.

Italien är en nära tre gånger större ekonomi än Grekland, Irland och Portugal sammanräknat. Spanien representerar tolv procent av euro-ländernas ekonomi. Och detta är inte enbart ett europeiskt problem, utan i högsta grad ett globalt problem. En lokal europeisk finansiell storm leder med största sannolikhet till att den globala bubblan brister med resultat att ett finansiellt Armageddon kommer att uppstå.

På listan över länder som kan ställa in betalningarna står även Japan, Storbritannien och USA. Vi skall inte glömma övriga europeiska länder kommer att bli rejält skadeskjutna vid ett sådant scenario.

För en begåvad individ måste det vara uppenbart att ett samhällssystem som bygger på stora socialiserade trygghetssystem och snedvridningar av marknaderna inte kan överleva i längden. Lägger man dessutom till stimulanspolitik byggd på John Maynard Keynes förkastliga teorier om regeringsingripanden med stimulanspolitik blir bilden ännu värre. Land efter land visar sig nu berett att stimulera ekonomin även om det leder till budgetunderskott. I USA har president Barack Obama har tagit täten genom ett gigantiskt stimulanspaket. Trots att Obamas regering spenderat mer pengar än alla tidigare presidenter tillsammans i hela landets historia är arbetslösheten skyhög och ekonomin i bedrövligt tillstånd.

Trots att Keynes teorier aldrig fungerat visar vänstern på en fortsatt övertro på att staten är lösningen på den nuvarande krisen och att det bara handlar om att spendera mer pengar på all sköns projekt som broar vilka inte leder någonstans och stöd till dödsdömda verksamheter. Den som har läst sin ekonomiska historia vet att det bara är en politik byggd på utbudsstimulans som fungerar.

Den smartare utbudsteorin bygger på att problemen inte är orsakade av en för liten efterfrågan utan av en otillräcklig produktion. Fattiga Bangladesh och länder i Afrika är inte urfattiga därför att efterfrågan saknas utan det beror på deras oförmåga att producera tillräckligt med varor och tjänster.

Nu är tidpunkten absolut helt fel för att höja skatter och att använda pengarna till all sköns icke produktiv verksamhet. Redan Adam Smith förstod att höga skatter är skadliga för tillväxten och skrev i The Wealth of Nations att höga skatter minskar konsumtionen och ger regeringen minskade skatteintäkter. Höga skatter minskar viljan att producera och skapar enbart misär och elände. Lägre skatter medför att både arbetare och entreprenörer är villiga att skapa ett större välstånd. Varför skulle arbetare och entreprenörer jobba häcken av sig för att hälften eller mer av vad betjänar går till skatt. Detta går ju stick i stäv mot hur politikerna nu vill lösa problemen i Europa och Amerika. Höga skatter i Grekland och i resten av Europa kommer knappast att få entreprenörerna att öka sin produktion och därmed att anställa mer personal och lösa den pågående krisen.

Den enda politiken som kan rädda oss från ett ekonomiskt Armageddon är en utbudspolitik byggd på rimliga skatter som stimulerar till företagande och produktion. När beskattningen är låg ökar de offentliga inkomsterna. Det bästa skattesystemet hjälper fattiga att bli rika och inte att göra rika fattiga. Desto högre skatterna är desto större blir skadorna på ekonomin. Och ekonomin växer mer genom att sänka de högsta skatteskalorna och inte de lägsta. Överbeskattning leder till minskade skatteintäkter, vilket ger vänstern hjärnblödning vid bara tanken.

Det är hög tid att de europeiska länderna inför en bred och låg rättvis skatteskala. I likhet med de före detta kommunistiska östeuropeiska kommandoekonomerna borde resten av Europa införa ett rättvist lågt platt skattesystem. Och hur skall högskatteekonomierna kunna konkurrera med plattskatteekonomierna i östra Europa i framtiden? Ryssland tar in mer skatter nu med 13 procent platt skatt än med tidigare dryga 50 procent.

Schweiz är ett föredöme i världen

Ekonomer, statsvetare, journalister och ledarskribenter ägnar alltför lite av sin tid åt att titta på fungerande samhällen och för mycket energi att försöka förklara varför det finns fattigdom, arbetslöshet och hopplöshet. På många sätt är ett samhälle som Haiti lätt att förklara. Landet är ingen rättsstat och har under 200 år haft korrupta och inkompetenta regeringar. Schweiz är det raka motsatsen. Landet har nästan ingen korruption och bygger på starka rättsstatsprinciper med hederliga, regeringsadministratörer och kompetenta domare. Frågan är således vad resten av världen kan lära av Schweiz och hur de gör saker rätt, snarare än vad som är fel med korrupta fattiga misslyckade länder. Schweiz har lyckats att uppnå ett världsledande högt välstånd, frihet, säkerhet och servicenivå grundat på en mindre regeringsmakt, som andel av bruttonationalprodukten, än Sverige, USA och de flesta länder i världen. Schweiz höga bruttonationalprodukt per capita uppgående till 67 560 USD överträffar vida USA:s 46 381 USD och Sveriges 43 986 USD. USA:s brist på makroekonomisk stabilitet rankar landet till jumboplatsen 87 i världsligan och Sverige hamnar på 14 plats, medan Schweiz hamnar på 5 plats. Hur kan detta vara möjligt?

Schweiz har en lång och gedigen serie med framgångsrika år. World Economic Forum har rankat Schweiz som det ledande landet i konkurrensrapporten för 2010-2011. Trots att landet är litet med religiösa och språkliga skillnader har schweizarna lyckats leva tillsammans i fred under en längre tidsperiod än de flesta länder. Landet har få naturtillgångar, men har trots detta ändå lyckats uppnå en av de högsta per capita inkomsterna i världen. Var hade Norge hamnat på för plats utan oljan? Schweiz har en privatägd sjukvård i världsklass. Sjukförsäkringen är subventionerad som alla har tillgång till oberoende av inkomst. Och något offentligt alternativ behöver inte finnas.

Schweiz är inte perfekt, men betydligt trevliga, renare, välmående och välskött än de flesta andra länder. Resten av världen kan lära av många saker som schweizarna gjort bättre. Schweizarna vördar individens frihet och är mer praktiskt lagda än ideologisk. De har ett starkt skydd av privat egendom och den fria marknadsekonomin. Landet har klarat sig bra utan att överspendera och att låna till de offentliga utgifterna. Den schweiziska valutan har genom de senaste årtiondena ökat i värde förhållande till, dollarn och pundet och senare mot euron. Efter andra världskriget kostade en schweizerfranc 90 öre och nu kostar den nästan 7 kronor (6,93 Kr 2011-01-28). Kapital, varor och tjänster, med få undantag, kan röra sig fritt till och från landet.

För länge sedan förstod schweizarna att den centrala regeringsmakten inte behöver syssla med allt och att det är mer konstruktivt med beslut som fattas på lokal nivå. Till skillnad från de flesta moderna nationalstater har de lokala schweiziska myndigheterna tilldeltats merparten av landets resurser och offentliga verksamheter. De offentliga institutionerna i Schweiz är bland de effektivaste och mest tranparanta i världen. Statsmakten är fortfarande relativt begränsad och spelar för folket en mindre roll i det dagliga livet. Både USA och Schweiz är federala republiker. I USA ligger ungefär två tredjedelar av regeringsmakten på federal nivå och en tredjedel ligger på delstatligstatlig och lokal nivå. Schweiz är rena motsatsen med ungefär två tredjedelar av regeringsmakten fördelad på kantonerna och lokal nivå. Om man läser Federalist Papers och andra verk av grundarna till den amerikanska federationen, framstår det tydligt att man föreställde sig en nation som skulle fungera mycket mer som Schweiz än vad som blivit utfallet. Tack vare att USA:s medborgare saknar möjligheten till att folkomrösta bort politiska beslut baserade på minoritetsintressen har dessa kunnat frodas och en stark politikerklass kunnat bygga upp en överdimensionerad statsapparat, som delar ut en mångfald med goda gåvor för att smörja de svaga väljargrupperna.

Den högsta marginalskatten på federal nivå i Schweiz ligger på 11,5 procent, medan den motsvarande federala marginalskatten i USA riskerar att hamna på 40 procent, som en följd av Obamacare och den skenande statsskulden. I Schweiz ligger de högsta kantonala inkomstskattesatserna mellan 10,9 procent i Zug upptill cirka 30 procent på orter som Genève. I USA varierar de delstatliga och kommunala inkomstskatterna från noll i delstater som Texas och Florida upptill 12 procent i New York och Kalifornien. Således hamnar skattesatserna i Schweiz mellan ungefär 20 procent till 40 procent, beroende på ort, medan de i USA varierar mellan 40 procent till 51 procent och i Sverige uppgår de till 55 procent. Skatten som andel av bruttolönen för en person med genomsnittlig inkomst ligger i Schweiz och USA på 29 procent medan de i Sverige hamnar på betydligt oförmånliga 43 procent. Och för en person som tjänar 167 procent av en genomsnittslön så ligger andelen skatt på 34 procent i Schweiz, 35 procent i USA och hela 51 procent i Sverige.

I motsats till de flesta länder har Schweiz inte infört någon skatt på kapitalvinster, och flertalet kantoner tillåter stora avdrag för räntor och utdelningar. På den negativa sidan har Schweiz en mervärdesskatt (V.A.T.) och en blygsam förmögenhetsskatt. På den positiva sidan står den genomsnittliga kombinerade federala/kantonen bolagsskatten med 21,3 procent och på vissa ställen kan den vara så låg som 11,8 procent, vilket ligger betydligt under EU ländernas genomsitt på 23 procent och den svenska nivån på 26,3 procent. I USA varierar den federala bolagsskatten från 15 procent till 38 procent och de delstatliga skatterna varierar mellan 0 procent upp till 12 procent. USA:s sammanlagda genomsnittliga bolagsskatt ligger på 40 procent. En brittisk studie har påvisat att om ett land beskattar företagsvinster hårdare än omvärlden, ökar risken att multinationella företag flyttar till länder som erbjuder bättre villkor. Sverige är extremt beroende av sina multinationella företag och har mycket att lära av Schweiz.

De mest missförstådda förhållandena i Schweiz rör landets ekonomiska lagar och om personlig integritet, vilka anses som en fråga om mänskliga fri- och rättigheter. Schweiz skattelagstiftning ger inte myndigheterna tillgång till någon finansiell information som inte uttryckligen deklareras av skattebetalarna. Lagen om banksekretess i Schweiz understryker principen om förhållandet mellan medborgarna och staten vari återspeglas den enskilda individens rätt till privatliv. Faktum är att sekretesslagstiftningen stärktes avsevärt 1934 för att hjälpa tyska judar att skydda sina tillgångar från nazisternas expropriation. Idag spelar banksekretessen samma roll, vilket ger en säker tillflyktsort mot religiös förföljelse, etnisk diskriminering, politiska trakasserier, skatteförtryck, instabila regeringar och brottslighet.

Utan Schweiz direktdemokrati skulle världen sakna en god förebild och bli en mycket mer repressiv plats. De låga schweiziska skatterna skapar en nödvändig skattekonkurrens som håller nere höga skatter i andra länder och minskar förtrycket av dess medborgare. Landets finansiella integritet skyddar oskyldiga från att få sina tillgångar exproprierade av kriminella regeringar. Det ironiska är att många av de länder som kritiserat Schweiz förvaltar sina statsbudgetar dåligt, inklusive USA. EU länderna missbrukar mer och mer de grundläggande mänskliga rättigheterna till privatliv och skyddet av medborgarnas privata tillgångar. Det är förståligt att schweizarna inte vill bli medlem i den Europeiska unionen.

Forskare har hittat den "liberala" vänsterpolitiska genen

Personer med vänsteråskådning har förmodligen en "liberal gen" som styr deras politiska åsikter enligt forskare. Så håll dem inte ansvariga för deras uppfattning. De kan inte hjälpa detta.

En ny forslingsrapport har kommit till slutsatsen att ideologisk uppfattning inte enbart beror på sociala orsaker. Forskarna anser att en del människor har en medfödd förutfattad mening om konservativt tänkande, som är oberoende av deras utbildning och uppväxt. Påverkan är orsakad av D4 polymorfism en variant av en dopamin neurotransmitter i hjärnan kallad DRD4. Vänstergenen DRD4 är det första specifika mänskliga DNA som pre-disponerar en politisk uppfattning enligt professor James H, Fowler vid University of California, San Diego.

Studien är baserad på två tusen amerikaner och har publicerats i Journal of Politics. Nyckeln till vänster liberalt tänkande ligger i att de är mer öppna. Sättet varpå öppenhet mäts beror på mottagligheten till olika livsstilar, normer och värdeomdömen. Hypotesen går ut på att de genetiskt pre-disponerade individerna söker nya erfarenheter med tendens till mer vänsterorientering. Studien är inte en typisk genetisk studie, utan kombinerar genetik med miljö. Genom att vikta genetisk information med varje individs sociala nätverk har forskarna kunnat påvisa att personer med en specifik variant av DRD4 genen är mer benägna att bli vänstersympatisörer som vuxna, med reservation till att de under ungdomsåren för ett aktivt socialt liv.

Forskningen har koncentrerats på neurotransmittern dopamine, som påverkar en mångfald av hjärnaktiviteter, inklusive kontrollen av rörelser, känslor och förmågan att känna glädje och smärta. Föregående forskning har påvisat samband mellan en variant av denna gen och nyhetssökande beteende, kännetecken på en personlighet som genom otaliga studier har visat samband med politiskt vänster sympatiserande.

Om ideologier som står till vänster är genetiskt betingade, eller i vart fall delvis, uppstår frågan om de går i arv i en familj. Enligt forskarna råder det ingen tvekan om att barnen ärver ideologin. Faktum är att psykologer under många år hävdat att social konservatism är ärftlig. Enligt Fowler är ideologi till 40 procent ärftlig. Det är nästan hälften genetik och hälften miljöbetingat. Förmodligen har det genetiska urvalet påverkat vår ideologi. Denna processen har inte startat nyligen utan har pågått under den gångna miljonen år. Under vissa omständigheter menar Fowler att ett visst beteende premierats och att liberala värden varit mer värdefulla vissa tider och konservativa värden mer värdefulla under andra tider. Detta har gjort det möjligt för vår art att överleva.

Fowler och kollegorna Jaime E. Settle och Christoper T. Dawkes, samt Nicholas A. Christakis från Harvard University har ställt upp en hypotes om att individer med en nyhetssökande genvariant borde vara mer intresserade att lära om sina vänners synpunkter. Som en konsekvens kommer individer med en sådan predisposition och fler vänner än genomsnittet att bli exponerade inför en större variation med sociala normer och livsstilar, vilket skulle orsaka en mer liberal livsstil än genomsnittet.

Andra forskare vid Binghamton University, State University of New York (SUNY) har upptäckt att den andel av alla människor har DRD4 genen gör dem mer sårbara för promiskuitet och fusk. Genen kan påverka hjärnans kemi och en individs beteende såsom alkohol och spelberoende. DRD4 är "spänningssökande" och enligt den ledande forskaren Justin Garcia är de som har genen är mer benägna till otrogenhet och att lura sin partner.

Sammanfattningsvis kan det vara svårt att argumentera med individer av olika politisk uppfattning därför att de inte bygger sin ideologi på logik utan på genetiskt betingade åsikter. Och vi skall kanske heller inte förvånas över att de på vänsterkanten oftare ägnar sig åt att fuska och att ljuga.

Ett starkt försvar för kapitalismen

Envist håller socialisterna fast vid att deras system är överlägset en ren marknadsekonomi trots att all empirisk data bevisar att ett socialistiskt system inte förmår att skapa det välstånd som en marknadsekonomi kan erbjuda. Egentligen finns det inte någon ren marknadsekonomi, utan alla är mer eller mindre blandekonomier med inslag av planekonomi. Trots att marknadsekonomierna är blandekonomier som cykliskt drabbas av konjunktursvängningar förmår de att på ett fullkomligt förkrossande sätt skapa ett överlägset högre välstånd än vad de socialistiska systemen klarar av att skapa. De flesta rent socialistiska systemen har kollapsat och endast Kuba och Nordkorea har lyckats överleva, medan det ledande experimentet Sovjetunionen fullständigt kollapsat. Kina har valt bort den rena socialismen till förmån för en marknadsekonomi med svaga inslag av planekonomi. Socialismens övervägande utmaning har genom åren varit hur fattigdomen skulle kunna fördelas så rättvist som möjligt.

Kapitalismen har gjort det möjligt för USA att bli det rikaste landet i världen och trots detta faktum finns det politiskt progressiva ledare som Obama och anhängare till honom som tror att en mer socialistisk form av politik med omfördelningar av inkomsterna skall kunna öka välståndet. Det senaste valet i USA har trots allt visat att majoriteten av väljarna inte är beredda att införa en europasocialistisk modell.

Det är ingen slump att kapitalism globalt är det dominerande ekonomiska systemet. Och de flesta föredrar i allmänhet kapitalism före socialism. I november 2009 genomfördes en undersökning med 29 000 människor i 27 länder (nästan alla demokratier) av GlobeScan och BBC World Service vilken visade att endast 23% ansåg att kapitalismen har "ödesdigra brister" och behöver bytas mot socialism. Ungefär 51% ansåg att föreliggande problem skulle kunna åtgärdas genom lagstiftning och reformer, och ytterligare 11% var nöjda med systemet som det är.

En vanlig missuppfattning är att de rika tjänar mest på kapitalism. Detta är så ologiskt att bara en korkad politiker kan tro att det är sant. De rika har alltid haft tillgång till komfort och underhållning och gynnas inte lika mycket som vanliga medelinkomsttagare av kapitalism.

Faktum är att medel- och låginkomsttagare tjänat mest på kapitalismen. Genom transformeringen av Sverige från ett fattigt jordbrukssamhälle till ett rikt industrialiserat samhälle kom det stora flertalet individer i åtnjutande av all sköns bekvämligheter som bilar, dammsugare, diskmaskiner och mikrovågsugnar. De som skapade sig förmögenheter som Lars Magnus Ericsson, Gustaf Larson, Assar Gabrielsson och Gustaf Dalén behövde inte oroa sig för trivialiteter som damsugning och matlagning. De som verkligen blev vinnarna på entreprenörernas framgångar blev alla vanliga löntagare som kunde skaffa sig telefon och bil. Under senare tid har tv och datorer gjort livet roligare och bekvämare. Dessa framgångar får de rikas komfort att fullkomligt bli oväsentliga i jämförelse med vanligt folks komforthöjningar.

Kapitalismen är relativt ny i mänsklighetens historia och uppstod i England under 1700-talet. Innan marknadsekonomiska system infördes ägnade sig ett fåtal åt att plundra och förslava stora delar av befolkningen. Entreprenörer i ett kapitalistiskt system söker alltid att finna ut vad marknaden vill ha och hur tjänster och varor skall kunna produceras på effektivaste sättet. En fungerande marknadsekonomi kräver ett begränsat inflytande från politikerklassen för att kunna maximera individens frihet och skapa en kraftfull ekonomisk tillväxt. Kapitalismen är det enda system som kunnat skapa frihet för individen i motsats till alla andra system som vi hittills prövat.

inför valet 1945 i Storbritannien framförde Winston Churchill vid en radiosändning följande. "En socialistisk politik är motbjudande till de brittiska idéerna om frihet. Socialismen är oskiljaktigt sammanflätad med totalitarism och en dyrkan av staten. Den föreskriver för var och en var de skall arbeta, vad de skall arbeta med, var de får gå och vad de får säga. Socialismen är ett angrepp på rätten att andas fritt. Inget socialistiskt system kan upprättas utan en politisk polis. De faller alla tillbaka på någon form av Gestapo, utan tvekan mycket humant i första instansen".

Under kamrat Maos ledarskap i Kina kom mellan 20 och 43 miljoner människor att dödas genom massvält. Det sovjetiska systemet förslavade de östeuropeiska folken och tvingade dem att leva på en standard långt under västländernas. Per capita inkomsten per år i länder som Kuba och Nord Korea understiger 18 000 kronor per invånare. Länder med blandekonomi har per capita inkomster som överstiger socialistekonomierna med fyra till tio gånger.

Tack vare kapitalismen kan alla dess motståndare utöva sin kritik, vilket inte är möjligt i deras egna totalitära socialistiska system. Trots all kritik av det kapitalistiska systemet från Marxister har det visat sig ha överlägsen styrka jämfört med de socialistiska systemen som alla faller sönder och samman förr eller senare.

Det enorma välståndet de kapitalistiska länderna har inte lyckats övertyga jämlikhetsivrarna om att de har fel. Principen om ekonomisk jämlikhet och inte universellt välstånd är viktigast för socialisten. Därför beundrar de Kuba med en rättvist fördelad fattigdom. För socialisten är det systemet moraliskt överlägset fastän att invånarna bara tjänar under 7 000 kronor per år och anses vara ett underlägset system jämfört med system där några tjänar miljoner medan andra tjänar 100 000 - 300 000 kronor per år. Rationella individer med förståndet i behåll föredrar att tjäna 100 000 kronor per år medan andra tjänar miljoner i stället för att tjäna 7 000 kronor i ett land där alla är rättvist fattiga.

Ett fullständigt kapitalistiskt system ger alla lika möjligheter, men olika lön beroende på ambition och framgång. Rättvisare än så kan det inte bli.

Politikerklassens propagandainstrument

Sanna demokratier har ingen statlig politikerstyrd radio och television. Det finns lika lite anledning till att försvara en statlig television som statliga dagstidningar. Lika lite som vi vill att politikerklassen kontrollerar dagspressen bör vi vilja att den kontrollerar radio och television. Det är ett frihetsproblem att SR och SVT ligger i händerna på de styrande politiska partierna och att den övervägande andelen anställa står vänsterpolitiken närmast. Media kan endast granska statsmaken och politikerklassen om den är helt fristående och inte har några band med riksdag och regering. Det är ett demokratiskt dilemma att staten kontrollerar utbudet i radio och tv. En statskontrollerad radio och television hör inte hemma i en demokrati med yttrandefrihet.

Det kan bara finnas en anledning för att förespråka en statskontrollerad radio och television och den är att man just vill ha ett grepp om det talade ordet. Den politiskt tillsatta styrelsen i stiftelsen som äger SR och SVT kan inte anses vara tillräckligt oberoende från politikerklassens inflytande för att kunna försvaras av en riktig demokrati. Att politikerklassen påstår att statsradion och statstelevisionen är fri och oberoende faller på att de som uttalats sig gör det i engen sak.

Bara att det pågår en debatt om hur publik service företag som British Broadcasting Corporation, Sveriges Television och Radio Grupp AB och Groupement des Radiodiffuseurs Français de l'UER påverkar opinionen är ila nog. Den brittiska partiskheten är subtil och skyddas av myten om objektivitet. Det finns inget sådant som opartiskhet. När amerikanska kanaler påstår sig vara rättvisa och balanserade tar alla lätt på sådana påståenden. När BBC och SVT gör samma påstående verkar de flesta faktiskt tro på det. Journalister är människor med egna värderingar och de måste göra urval om programinnehåll och beskrivningar av händelser som aldrig kan bli helt ofärgade. Eftersom journalistkåren hos både BBC och SVT har starka sympatier på vänsterkanten har utbudet klart präglats av ideologiskt tänkande åt vänster. För en tittare som har en avvikande uppfattning gentemot övervikten av journalisterna på SVT lyser den mycket starkt negativa inställningen till kristen tro, familjen, USA, Israel och moralfrågor igenom. Det finns otaliga undersökningar som bekräftar att en objektivitet inte kan uppnås genom public service.

Journalister är skickliga på att välja vad man rapporterar och hur rapporteringen sker. Och framför allt vad man inte rapporterar år ut och år in påverkar tittarna till att passivt acceptera de politiskt "korrekta" åsikterna. Journalisterna på SR och SVT har utnämnt sig själva till folkets uppfostrare och "världsförbättrare". I stället för att rapportera om en existerande verklighet, försöker man skapa en egen verklighet. För dem som följer nyhetsflödet i amerikansk, fransk, tysk och brittisk tv framstår samtliga som att de ger en rikare och mera nyanserad bild av världen jämfört med Rapport eller Aktuellt. De som inte behärskar främmande språk blir på grund av detta dummare, mera förstockade, och påverkade av SVT:s ogenerade indoktrinering. Olof Palme skröt med att några "av de bäst använda dagarna i mitt liv" ägnades åt att stoppa kommersiell tv - alltså breddning, mångfald och konkurrens.

Om det skall finnas en publik service radio och television så bör den drivas på samma grunder som i USA utan stöd från statliga intressen. Det måste vara upp till de tittare som vill ha en publik service att betala för denna. De som inte är intresserade skall inte behöva betala för en publik service varken direkt eller indirekt.

I övrigt bör lyssnare och tittare själva avgöra vad de vill titta på och de kanaler som inte ger var tittarna vill ha kommer inte att överleva, så enkelt är det när marknaden bestämmer.

Orsaken till den stora depressionen

Depressionen under 1930-talets USA är förenad med många missuppfattningar och myter. Vänstern försöker att få många att tro att depressionen uppkom beroende på marknadsekonomin. Bubblan som sprack 1929 var orsakad till stor del på spekulation, men depressionen som rotade sig fast i det amerikanska samhället berodde helt och hållet på president Roosevelts progressiva vänsterpolitik.

När president Woodrow Wilson tog över som president i USA 1913 var statsfinanserna i god ordning. Statsskulden var endast 2,54 procent av BNP. Efter 1916 formligen exploderade den offentliga sektorn. De federala utgifterna ökade med 2 494 procent och statsskulden gick från 3,6 miljarder dollar till 27,4 miljarder dollar. Första världskriget spelade en viss roll. Skatterna på de rika ökade dramatiskt till 77 procent 1918. Under 1920-talet gömde de rika undan sina inkomster och 1921 deklarerade endast 21 rika personer sina inkomster.

Efter börskraschen 1929 kom presidenterna Herbert Hoover och Franklin D. Roosvelt att fatta en serie felaktiga beslut som orsakade den långvariga och onödigt djupa depressionen under 1930-talet. Arbetslösheten kom att överstiga 14 procent under 10 år (1931-1940)! BNP tog stryk och hade bara ett par uppgångar 1936 och 1938 då man nådde upp till 1929 års nivå.

I stark kontrast till 1930-talet kom recessionen 1921 att bli kortvarig. Den reella produktionen föll med 6,7 procent 1922 och 2,4 procent 1923. Hemligheten till den snabba återhämtningen berodde huvudsakligen på att regeringen ställde sig vid sidan om och lät marknaden återhämta sig själv. Löner och priser justerade sig själva, vinsterna återhämtade sig i företagen och optimismen återkom snabbt.

I stark kontrast härtill kom de progressiva vänsterpolitiska åtgärderna under 1930-talet att förhindra en återhämtning. Framför allt begick man följande misstag:

Monetär minskning. Depressionen var påskyndad genom en dramatisk minskning av pengamängden mellan 1929 till 1933, som var ett misstag av Federal Reserv. Senare gjorde Fed ytterligare misstag som fick USA att komma tillbaka i en konjunkturnedgång 1938. En lavin med banker kollapsade under det tidiga 1930-talet orsakat av bristen på pengar. Kanada tillät i motsats till USA bankerna att driva nationell bankverksamhet, i stället för att förhindra dem att driva verksamhet i flera delstater.

Skattehöjningar. Treasury Secretary Andrew Mellon fick till stånd en ekonomisk uppgång under 1920-talet genom att sänka skatterna från 73 till 25 procent. Lärdomarna från detta föll snabbt i glömska och president Hoover skapade den största skattehöjningen i USA:s fredstids historia. Efter att Roosevelt tog makten 1932 infördes häftiga höjningar på företagen och skatten på de enskilda höjdes till 79 procent! Samtidigt höjde delstaterna skatterna och vissa införde skatter på individer för första gången. Detta kom formligen att utplundra de produktiva på deras tillgångar och utradera möjligheten att investera i företagande.

Internationella handelshinder. President Hoover drev 1930 igenom den s.k. Smoot-Hawley lagen om handel, vilken ökade importtullarna i genomsnitt med 59 procent på mer än 25 tusen produkter. Fler än 60 länder svarade med häftiga restriktioner på import av produkter från USA. Med ett totalt handelskrig runt världen kom den internationella handeln att falla till en tredjedel av 1929 års nivå.

Prisregleringar. Den centrala delen i "The New Deal" baserades på en lagstiftning 1933 för nationell återhämtning. Den skapade mer än 500 karteller för att begränsa konkurrensen. Företagen uppmanades att sänka produktionen och att hålla priserna och lönerna höga. De företag som sänkte priserna straffades dyrt och blev i vissa fall blev företagarna arresterade.

Jordbruksproduktionen reglerades för att artificiellt hålla priserna höga. Den produktion som inte gick att sälja i USA dumpades till låga priser utomlands, eller förstördes. Samtidigt hungrade miljoner amerikaner. Rosevelt tillämpade samma principer som fick hela det västromerska riket på fall. Han trodde att producenterna skulle skyddas genom kostnadsskydd i stället för att låta marknaden erbjuda låga priser till hårt pressade familjer.

Höga arbetskraftskostnader. Den förda politiken orsakade höga kostnader för arbetskraften, vilket ledde till en skyhög arbetslöshet under hela 1930-talet. Bestämmelser om minima löner infördes och skyhöga lönekostnader för offentliga kontrakt. Medan miljoner jobb skapades i den offentliga sektorn förstördes ännu fler i den privata. Den totala sysselsättningen i USA var lägre 1940 än vid början av 1929.

Trakasserier mot företagare. Nya investeringar dog ut på 1930-talet som ett resultat av osäkerhet om framtiden och den förda politiken. Roosevelt och hans anhang demoniserade företagsledare och investerare i deras retorik.

Washington dränkte USA med företagsfientlig lagstiftning och dekret (sammantaget 3 723 dekret).

Rosevelts antikartell lagstiftning var typisk för hans fientliga uppfattning om marknaden. Han anställde hundratals jurister och inledde ett krig 1938 mot de företag som försökte höja sina priser. Ironiskt nog spenderade Roosvelt sin första period med att uppmuntra karteller och monopol, samt andra pålyses för att höja priser och produktionskostnader.

Sammanfattning

I likhet med svensk socialdemokrati gynnade Roosevelts politik endast särintressen och skadade i synnerhet arbetslösa och lågbetalda yrkesgrupper. Roosevelts strategi med allmosor, offentliga jobb, subventionerade lån, demonisering av företagande och statliga arbetespolitiska åtgärder fungerade bra politiskt, men ledde till en ekonomisk katastrof. Roosevelt och hans progressiva hjärntrust hade inte en susning om vad de sysslade med. Deras experimenterande misslyckades gång på gång och ledde till att USA fastnade en nationell depression under mer än ett årtionde.

Att Sverige kom relativt lindrigt ur 1930-talets depression berodde på bland annat på låga skatter, en fexibel arbetsmarknad och generellt goda förutsättningar för entreprenörskap i kombination med att man lämnade guldmyntfoten i september 1931, före de flesta andra länder. Följden blev en depreciering av den svenska valutan. Diskontot (riksbankens räntesats) sänktes från 8 procent till 2,5 procent 1933. På våren 1933 fixerades kronan, av en ren slump, till en extremt låg kurs mot pundet. Summan av detta blev en kraftig depreciering av kronan, och en uppgång av order, vinster och sysselsättning i exportindustrin. Under den svenska recessionen sjönk industriproduktionen med 10,2 %, i jämförelse med USA där botten nåddes 1929 med 46,8 procent. Bland dåtidens industrinationer var det bara Japan som klarade sig bättre med 8,5 % än Sverige. Lösningen för som förlorade sina arbeten blev att starta egna företag. Redan 1935 befann sig fler i arbete jämtört med innan krisen. Under 1930- och 40-talen bildades dessutom en rad av svensk industris faggskeppföretag, som SAAB och Securitas.

Detta var huvudförklaringen till att Sverige snabbare än andra länder lyfte ur depressionen. Den ekonomiska politiken i termer utgifter påverkade inte mycket. De offentliga utgifterna sjönk tvärtom något som andel av BNP under mitten av trettiotalet.

De liberala ekonomiska teorierna

Mot mitten av 1700-talets uppstod en reaktion mot den rådande merkantilismen som ledde till att François Quesnays lanserades en ekonomisk lära som ville uppnå en total näringsfrihet och skattefrihet. Idéerna kom populärt att benämnas Laissez faire, eller laissez faire laissez passer (på svenska: låt gå, låt ske). Senare kom de att bilda grunden till de liberala ekonomiska teorierna, vilka även kom att påverka nationalekonomins fader, skotten Adam Smith, och innehållet i hans 1776 publikation Nationernas välstånd. Efter Smith kom ledande förespråkare från den österrikiska skolans nationalekonomer, som Ludwig von Mises, Murray Rothbard och George Reisman. Harmoniekonomen Frédéric Bastiat avfärdade varje tanke på statligt ingripande i den fria ekonomin som onaturligt, och ansåg att en fullständig ekonomisk frihet skulle komma att skapa en harmonisk och välmående marknad.

Under efterkrigstidens keynesianska dominans i nationalekonomin föll den österrikiska skolan till stor del i glömska. Under 1970-talet återuppväcktes dock intresset, och växte än starkare efter kommunismens fall på 1990-talet. På senare år har den österrikiska skolans roll i utvecklingen av synen på entreprenörskapets betydelse betonats med Joseph Schumpeter och Israel Kirzner som viktigaste namn.

Den amerikanske nationalekonomen Milton Friedman blev en centralgestalt inom monetarismen och var starkt kritisk till keynesianismen. Han hävdade i arbetet "A Theory of the consumption function" publicerad 1957 att Keynes konsumtionsteori, som byggde på att konsumtionsbenägenheten avtog med inkomsten, inte höll ihop. Därmed kunde inte Keynes förklaring av den stora depressionen på 1930-talet stämma. Friedman ansåg att de politiska konsekvenserna blev stora eftersom Keynes teori att stimulera ekonomin med höjda offentliga utgifter i en lågkonjunktur inte är lika verksam när tillfälliga inkomstökningar inte ger upphov till så stora konsumtionsökningar. Friedman hävdade att den stora depressionen uppstod på grund av Federal Reserves misstag att bedriva en kontraktiv penningpolitik.

Vad kan vi lära av Schweiz?

Är det inte hög tid att inse att den socialistiska modellen med skyhöga skatter och omfördelning av de produktivas resurser inte fungerar. Under hundra år från 1870-talet fram till 1970 hade Sverige och Japan den snabbaste tillväxten i världen. 1970 låg Sverige på tredje plats i OECD:s ranglista över BNP per capita och Schweiz låg tvåa. Sverige har sedan dess fallit till 11 plats. Trots en positivare ekonomisk utveckling sedan mitten av 90-talet har Sverige inte klarat av att återta den tätposition man hade 1970. Orsaken är att socialdemokratin socialiserat inkomsterna och att det mindre socialistiska alternativet inte brutit med inkomstsocialisteringen.

Beskattningen i Sverige har skärpts kraftigt sedan 1970. Skattereformen 1971 sänkte skatterna i de lägre inkomstskikten men skärpte progressiviteten – d v s skatteskalan blev brantare. Marginalskatterna steg. Det mesta av en löneökning gick bort i skatt, även i låga inkomstskikt. En förklaring till att majoriteten av skattebetalarna i Sverige accepterar det höga skattetrycket är att skatterna aldrig redovisas klart och tydligt. Vad skattebetalarna ser på sina lönebesked och skattsedlar är den direkta inkomstskatten. I Sverige redovisas aldrig punktskatter och moms i priset. Konsumenten vet därmed inte hur stor andel av priset som är skatt. Sedan början av sjuttiotalet har staten i huvudsak höjt vad som kallas ”arbetsgivaravgifter” men som med en korrekt term är löneskatter – d v s skatter på lönesumman. Vidare har staten höjt konsumtionsskatterna, särskilt skatten på energi, och ovanpå det den generella momsen.

En jämförelse mellan Sverige och Schweiz visar klart och tydligt att den schweiziska modellen efter 1970 producerat ett högre välstånd än den svenska inkomst-socialiserade modellen. Sverige behöva en tillväxt på hela åtta procent per år för att på fem år komma ikapp Schweiz. Hur kan det komma sig att Schweiz med färre naturtillgångar lyckats bättre än Sverige?

Efter andra världskriget kostade en schweizerfranc 90 öre och nu kostar den 7,14 kronor (september 2010). Schweiz har nästan varje år haft överskott i bytesbalansen. Sverige har under de flesta åren sedan 1965 haft underskott i bytesbalansen.. Båda länderna hade ett lysande utgångsläge efter andra världskriget. De hade hållit sig militärt neutrala under kriget, men handlade flitigt med de krigförande länderna. När Europa låg i ruiner 1945 hade Sverige och Schweiz en intakt industriapparat, redo att utnyttja den säljarens marknad som renoveringen av Europa med Marshallhjälpens pengar skapade. Sverige hade ett givet övertag med betydande naturtillgångar.

Båda länderna hade en likartad industristruktur med ett relativt stort antal stora och starkt internationaliserade företag. Den stora skillnaden var att den svenska industrin var mer inriktad på den typ investeringsvaror som den europeiska renoveringen krävde. Sverige har aldrig tidigare kunnat gå ur startgroparna med sådan kraft som 1945. Trots detta misslyckas Sverige att tal tillvara på detta unika tillfälle.

Schweiz har traditionellt en mycket svag centralregering och liten offentlig sektor. Folkomröstningsinstitutet ger ett bra skydd åt minoriteter och lokala opinioner. Sverige har sedan 1521 (då Gustav Vasa tog makten) haft ett extremt starkt centralstyre och med tiden en större offentlig sektor än något annat land. Detta har knappast givit Sverige någon fördel i byggandet av ett välståndssamhälle.

Sedan Bretton Woods definitivt upplöstes 1973 har Sverige haft återkommande kostnadskriser. Vi devalverade fem gånger på sex år, 1976–82, och satte ned kronans värde med bortåt 45 procent. Men kostnaderna fortsatte att stiga snabbare i Sverige än i omvärlden. Sverige avvecklade definitivt valutaregleringen 1989. Därmed blev räntorna internationellt bestämda. Sverige fick omgående räntechocker, eftersom alla inom och utom landet lärt sig att en svensk kostnadskris omgående leder till en devalvering. Trots ett desperat försvar, med en marginalränta på 500 procent, lyckades riksbanken inte hålla kronkursen 1992. När kronkursen släpptes fri sjönk den inledningsvis med 30 procent.

När Olof Palme tillträdde 1969 som statsminister behövde han mer pengar för att finansiera en uppsjö av nya reformer. Han förklarade att riksdagen i löneskatterna funnit ”en ny skattekälla”. Lönekostnaderna steg rekordsnabbt i början på sjuttiotalet. Industriarbetarlönen ökade 59 procent 1973–76. Under samma period höjde den socialistiska majoriteten i riksdagen löneskatterna med 109 procent! Arbetskraftskostnaderna steg drygt 80 procent på tre år. Företagen hade ingen möjlighet att kompensera sig genom att höja priserna, eftersom exportpriserna bestämdes av världsmarknaden, och de svenska företagen var knappast prisledande. Resultatet blev att företagsvinsterna utraderades.

När socialdemokratin lanserade sin radikala idé om jämlikhet och omfördelning av välståndet kritiserade oppositionen de ekonomiska konsekvenserna vid ett avskaffande av alla ekonomiska incitament. Men oppositionen tog aldrig upp en principiell kritik mot själva idén. Under industrialiseringens första decennier stannade en stor del av avkastningen från det nya industrisamhället hos ägarna. Detta höll uppe tillväxten, eftersom rikedomarna återinvesterades. De som i efterhand kritiserar den ojämna inkomstfördelningen under decennierna kring sekelskiftet diskuterar aldrig denna aspekt. Jämlikhetstanken har blivit inte bara en reaktion mot omotiverade inkomstskillnader, eller ”orättvisor”, utan den har utvecklats till en generell intolerans mot skillnader över huvud taget. Stora delar av den s.k. seriösa journalistiken går ut på att spåra upp skillnader mellan olika grupper och kritisera dem som utslag av ”ojämlikhet”.

Sverige har sedan 1970-talet allt mer satsat på socialistiska arrangemang även för privatlivets problem. Det som kallas socialförsäkringar och garanterar inkomst vid arbetslöshet och sjukdom och under ålderdom har i huvudsak organiserats som statligt styrda kollektiva system, med en mycket svag koppling mellan inbetalda skatter (avgifter) och försäkringsutfall.

Sverige har sedan 1970 en enkammarriksdag. Alla frågor avgörs med enkel majoritet: 51 procent vinner över 49. Skyddet för minoriteten i grundlagen är extremt svagt. Äganderätten skyddas, formellt, men så vagt att en majoritet i riksdagen fritt kan förfoga över enskild egendom.

Den regering som har en riksdagsmajoritet om 51 procent kan göra nästan vad som helst. Det svenska parlamentariska systemet saknar nästan helt “checks and balances”. Den 51-procentiga majoriteten bestämmer allt. Sverige saknar författningsdomstol. Sverige har en extrem koncentration av makt till regeringen. Den svenska grundlagen ger ett relativt svagt skydd för äganderätten. Uttrycket ”privat äganderätt” förekommer inte i grundlagstexten. Skydd för äganderätten är en grundförutsättning för privata investeringar. Utan sådant tillförlitligt skydd kan ingen våga investera.

Schweiz har ett unikt decentraliserat demokratiskt system som ger en långsiktig stabilitet och politisk tillförlitlighet som gör att företagarna våga investera. I Schweiz blir inte ett beslut taget på en partikongress lag inom några få veckor. I motsats till de flesta demokratierna tillämpar Schweiz inte parlamentarism. Varje regeringsmedlem väljs separat av parlamentet. Parlamentet kan inte genom misstroendevotum tvinga en regeringsledamot eller regeringen att avgå. Regeringen å andra sidan kan inte upplösa parlamentet och utlysa nyval.

Framför allt ger det schweiziska folkomröstningsinstitutet en “checks and balance” som förhindrar att minoriteter kan driva igenom beslut som går emot folkopinionen. Folket kan yttra sig i efterhand över parlamentsbeslut, genom beslutande folkomröstningar. På det federala planet är folkomröstningar obligatoriska för ändringar av författningen. Federala lagar och beslut med allmän räckvidd samt internationella avtal som gäller tills vidare är underkastade fakultativa folkomröstningar. Till skillnad från Sverige har Schweiz genomfört få skadliga reformer från början av 1970-talet till 2010-talet. För att en fråga skall gå till folkomröstning behöver bara 50 000 röstberättigade medborgare begära detta inom 100 dagar från beslutsdagen. Denna vetoliknande medbestämmanderätt bidrar till att göra landet stabilare och mer förutsägbart i jämförelse med Sverige.

Till folkomröstningsinstitutet hör även initiativrätten som innebär att om minst 100.000 väljare begär en ändring eller tillägg i författningen, måste frågan underställas folket i allmän folkomröstning. Ett flertal folkomröstningar äger rum varje år. De utnyttjas i stor utsträckning av partierna för att bedriva opposition mot regeringen i utvalda frågor.

Friheten krymper med ökad politikermakt

I takt med att vårt industrisamhälle utvecklats till ett informationssamhälle har väljarna avhänt sig mer och mer av sina rättigheter. Politikerklassens vapen för att köpa sig ökad makt är de goda gåvornas politik. I Sverige som i övriga Europa finns det egentligen bara ett enda parti; det stora maktpartiet. Antingen de kallar sig socialdemokrater eller moderater så bygger de sin syn på att politikerna har lösningen på alla problem. Egentligen orsakar politikerna nästan alla problem.

Socialismen och det mindre socialistiska alternativet tror att alla skall ha rätt till fria tjänster och trygghetssystem utan att kunna betala för dem. De tror att hälsovård, utbildning, livsmedel och pension skall kunna erbjudas kostnadsfritt till alla som inte kan betala. Men politikerna och staten ger ingenting därför att de inte producerar något. Staten beskattar medborgarna på deras arbete. För de flesta är skatterna ett straff på de produktiva medborgarna.

Staten tar från de produktiva för att ge till de som producerar lite, eller ingenting alls. Väldigt få är så handikappade att de inte kan bidra till sin egen försörjning. Ändå befinner sig 35 procent av befolkningen i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden. Endast knappa 30 procent av den totala befolkningen arbetar inom den privata sektorn. Drygt en miljon svenskar i åldern 16-64 år pensionerade, sjukskrivna, öppet arbetslösa, eller i så kallade arbetsmarknadspolitiks program. Det är den privata sektorn som skapar välståndet. Enbar 30 procent av den totala befolkningen arbetar att via skatter finansiera den offentliga sektorn och socialförsäkringarna. Endast väl fungerande privata företag kan skapa förutsättningarna för den så kallade välfärden. Trots detta har den sittande politikerklassen i stället inriktat sig på att bevara den rådande blandekonomin.

Libertarianer tror på ett fritt samhälle byggt på en ren marknadsekonomi. På 1860-talet var Sverige ett fattigt bondesamhälle med ett skråväsende som monopoliserade näringslivet. Den mest genomgripande svenska reformen genomfördes på 1870-talet då full näringsfrihet infördes och utrikeshandeln avreagerades med full tullfrihet. Fri in- och utvandring tilläts. Banketableringarna blev fria. Kvinnorna myndigförklarades och började komma ut i arbetslivet. Skatterna var synnerligen företagarvänliga. Under 100-årsperioden 1870 till 1970 hade Sverige jämte Japan den högsta tillväxten i världen. Exporten steg med 400 procent mellan 1970 och 1910. Ett fattigt land växte till ett av de rikast i världen.

Sedan den progressiva vänstern ledd av Olof Palme tagit över har Sverige från 1970-talet haft en svag ekonomisk utveckling kantad av allt för många ekonomiska kriser. Skatterna formligen exploderade under 1970-talet och den tidigare mycket liberala arbetsmarknaden reglerades hårt. Den progressiva socialistiska politiken har försatt Sverige såväl som de övriga EU länderna i en synnerligen svag ekonomisk utveckling. Den härskande politikerklassen tror att man kan plundra de produktiva på deras tillgångar och altjämt behålla ett rikt samhälle.

De som betalar mest i skatt är drivkraften i ekonomin. Fattiga företagare anställer inte några för att bedriva forskning och utveckling av morgondagens vinnarprodukter. Välstånd kan bara byggas av välmående rika företagre. Och de förmögna svenskarna har flyttat med sina förmögenheter från Sverige för länge sedan. Libertarianerna anser att man måste tillåta alla medborgare att bygga upp egna förmögenheter för att få en blomstrande ekonomi. Entreprenörskap och en hög sysselsättningsgrad får man genom att sänka skatterna. Låga skatter tar fram riskvilligt kapital. En amerikansk studie visade på att forskningen och utvecklingen ökade med 2 procent för varje procent som skatteintäkterna minskade. När staten beskattar entreprenörerna tar man resurser från den grupp som kan åstadkomma välstånd för att betala för diverse improduktiva välfärdssystem.

Endast en fritt fungerande marknadsekonomi kan skapa ett välfärdssamhälle. Något som socialismens olika experiment alltid misslyckats med. Ett samhälle byggt på marknadsekonomi kan dock aldrig ge alla lika mycket välstånd. Det är dock ett rättvist system därför att alla har lika möjligheter. Rättvisa är när alla får vad de förtjänar och inte att de får vad de vill ha. Socialistiska system som bygger på att man får lika mycket oavsett produktivitet har aldrig lyckats att skapa välstånd. Och det största experimentet Sovjetunionen kollapsade efter 70 år av ständiga misslyckanden med att skapa välstånd och stabilitet. I stället för att gå under så övergav Kina de socialistiska principerna för marknadsekonomi. Alla socialistiska samhällen har mer eller mindre begränsat medborgarnas fri och rättigheter. Thomas Jefferson sa att Demokratin kommer att upphöra att existera när man tar från dem som är villiga att arbeta och ger till dem som inte är villiga.

I Sverige har allt mer av privatlivet socialiserats. Friheterna har kraftigt beskurits och av den disponibla inkomsten drar staten in två tredjedelar till omfördelningar samt driften av den gigantiska offentliga sektorn. Två tredjedels samhället har blivit som ett opium vars beroende medborgarna inte kan göra sig fria från. Staten har blivit medborgarnas främsta fiende. Och staten företräds av en politikerklass som kräver allt mer förmynderi över medborgarnas liv. Genom en politiker-lojal journalistkår sprids en propaganda som används för att kontrollera medborgarnas beteende och tankar.

Politikerklassen är övertygad om att medborgarna inte vet sitt eget bästa och de själva vet bättre. De vill kontroller vad och när folk ska äta, hur bostäderna ska byggas, när man får handla, om religion, var och när saker ska säljas, när och vem som ska vara ledig, vad medborgarna ska få läsa, när och var man får köra bil, se på TV, vilka webplatser på Internet som är lämpliga att se på o.s.v.

Medborgarnas pengar konfiskeras genom dolda skatter. Redan där äger staten en stor del av envar liv. I bästa fall kommer en del av pengarna tillbaka som bidrag. Och användningen av bidraget bestämmer naturligtvis förmyndarna över.

Högt skattetryck minskar utrymmet för tillväxt

Det har skrivits mycket om sambandet mellan beskattning och tillväxt. Men debatten tar inte upp frågan från ett förutsättningslöst perspektiv. Egentligen är det ganska enkel att besvara om höga skatter påverkar tillväxten. Desto mer som staten drar in från den privata sektorn desto mindre medel finns det i samhället för att skapa ny företag och satsa på innovationer. Den offentliga sektorn är inte bra på att varken skapa lönsamhet eller innovationer. Orsaken är helt enkelt att enskilda bryr sig mer om hur kapital investeras och förvaltas. Politikerklassen och statliga byråkrater ställs aldrig till ansvars för dålig hantering av offentliga medel och har heller inget direkt intensive för att framgångsrikt förvalta medborgarnas resurser. Politikerklassens enda mål är att jobba för att bli omvalda. Populariteten hos en politiker beror oftast på hur många goda gåvor som delas ut till breda väljargrupper. Sammantaget är en dryg miljon svenskar i åldern 16-64 år pensionerade, sjukskrivna, öppet arbetslösa, eller i arbetsmarknads-politiska program, vilket utgör 35 procent av befolkningen i arbetsför ålder. Den enorma andelen som står utanför arbetsmarknaden kostar gigantiska belopp och minskar det gemensamma välståndet.

Den privata sektorn svarade 1965 för cirka 85 pro cent av sysselsättningen. De som idag arbetar inom privata sektorn är nu färre än 30 procent av den totala befolkningen och måste arbeta ihop till alla som lever på den offentliga sektorn. Allt medan den privata sektorn krymper betydligt, har sysselsättningen i den offentliga sektorn ökat med drygt 800 000 personer. Så här kan det inte fortsätta.

Fler och större privata förmögenheter är nyckeln till ett blomstrande entreprenörsliv i Sverige. Fattiga företagare kan inte anställa och utveckla sina verksamheter. Svältande och utplundrade entreprenörer bidrar inte till tillväxten. Jämlikhet föder inte någon tillväxt. Det konceptet har prövats i Sovjetunionen, Kina, Kuba och Nordkorea utan framgång. Inte heller har halv-socialiserade länder som Sverige och Tyskland lyckat att skapa så stor framgång som Schweiz. 1970 låg Sverige på tredje plats i OECD:s ranglista över BNP per capita. Schweiz ligger fortfarande i topp på tredje plats, medan Sverige fallit till ned till elfte plats. Det mest anmärkningsvärda är att Sverige har stora tillgångar av malm, skog och vattenkraft. Schweiz har bara lite ängsmark tillräckligt för några kor; i övrigt måste befolkningen klara sig på arbete och uppfinningsrikedom.

Det är belagt i forskning att en direktdemokrati har ekonomiska effekter. Effekten av folkinitiativ i amerikanska delstater har ett samband med storleken på den offentliga sektorn, både i termer av utgifter och inkomster. Delstater med direktdemokratiska inslag har haft mindre utgifter under perioden 1960–90. Schweiz modell med en stark direktdemokrati har bevisat att väljarna vill ha låga skatter för alla. Forskning om Schweiz antyder också att den offentliga sektorn är mindre ju starkare det direktdemokratiska inslaget är (7–15 procent lägre när utgifts- och skatteförslag måste godkännas i en bindande folkomröstning) och att statsskulden per capita är 45 procent lägre. Dessutom växer de offentliga utgifterna långsammare, skatteflykten är mindre omfattande och BNP per capita är 5 procent högre i kantoner med välutvecklad direkt- demokrati.

Sverige skulle tjäna på att införa en låg rättvis platt konsumtionsskatt. Alla de svenskar som lämnat landet skulle ha ett starkt motiv att flytta tillbaka. När skatterna är höga flyttar kapitalet och de rika till mer entreprenörvänliga länder.

De skattesänkningar som Reagan genomförde under 1980-talet, liksom liknande insatser som genomförs under 1920 och 1960, har visat att tillväxten stimuleras, skatteflykten minskar, och att andelen av skattebetalningar som genereras av de rika ökar.

Ingen tjänar på att inkomsterna jämnas ut genom att plundra de framgångsrika på deras tillgångar och tvinga dem i landsflykt. Svensk rättvisepolitik skapar bara en stor grupp med fattiga understödstagare och lågt betalda arbetare. Enligt den schweiziska banken UBS ligger den genomsnittliga timlönen, före skatt, i Zürich ligger på 216 kronor och i Stockholm på 139 kronor. Efter skatt sjunker lönen i Zürich till 161 kronor och 96 kronor i Stockholm. Störst köpkraft har löntagarna i Zürich. Svensk löneutjämning med höga skatter för de rika synes inte gynna vanliga arbetare.

Sveriges konstitution behöver reformeras

Forskare som Niclas Berggren och Nils Karlson föreslår att 1974 års Regeringsform skulle kunna reformeras för att förbättra budgetdisciplin och skapa ekonomisk tillväxt i Sverige. De viktigaste förslagen anser de är:

• Förstärkt skydd av det privata ägandet genom ett egendomsskydd i regeringsformen.

• Förstärkning av domstolarnas oberoende genom ett eget kapitel i Regeringsformen vari deras självständighet fastslås.

• Införande av en andra kammare i riksdagen, för att försvåra för särintressen.

• Minskad proportionalitet i valsystemet. Förslaget går ut på att införa ett majoritetsvalsystem.

• Förstärkt direktdemokrati genom att införa beslutande folkomröstningar som blir bindande och att konstitutionella reformförslag avgörs enbart genom folkomröstningar.

• Bibehållande av en parlamentariskt grundad exekutiv makt.

Den pågående Grundlagsutredningen har ägnat bristande tid att att värdera konstitutionens ekonomiska konsekvenser.