President Obama är en Marxist förklädd i en demokratisk skepnad

Den bild som svensken har av president Obama är lika snedvriden som amerikanens uppfattning. Amerikansk press domineras precis som svensk press av Marxister och Socialister. Det är inte underligt att väsentliga fakta undanhålls svensken när drygt 70 procent av journalisterna inom Sveriges Television och Sveriges Radio hyser klara sympatier till Marxismen och Socialismen. Svenska journalister som verkar genom dagspressen ligger inte långt efter i sina vänstersympatier. Det är därför inte förvånande att med få undantag de flesta svenska ledarskribenter stöder president Barack Obama. Västern har satt västvärlden i ett järngrepp och verkar genom sin dolda agenda för att införa Marxismen smygvägen och inte på ett öppet och ärligt sätt. 

Fler och fler i USA börjar att kategorisera Obama som socialist. Dock instämmer jag med verkliga socialistorganisationer som International Socialist Organization, the Committees of Correspondence for Democracy and Socialism, the Party of Socialism and Liberation, och the Socialist Party USA att Obama inte direkt utrycker som som en socialist per definition i ordboken, därför att han inte direkt uppmanar till att nationalisera produktionsmedlen. Han skiljer sig dock inte från europeiska socialister i denna frågan. Och inte ens Vladimir Lenin kunde uppnå den standarden som Karl Marx uppmanade till. Lenin försökte genomföra en ren socialism efter maktövertagandet, men när hans politik orsakade en ekonomisk kollaps övergav han 1921 den ordagranna socialismen och ersatte den med ett pragmatisk, ändamålsenligt reformprogram som kom att kallas "den nya ekonomiska politiken. Under NEP tillät Lenin olika privatiseringar samtidigt som man strävade efter en kommando-ekonomi.

Utan tvekan kan President Obamas strävanden efterliknas Lenins strävan efter att öka den statliga kontrollen över viktiga områden i ekonomin som energi, hälsovård, finans och utbildning. Men han har även gått på mindre plundringståg mot andra sektorer som livsmedels- och transportindustrin. President Obama har följt Karl Marx strategier för att successivt socialisera USA:s ekonomi. Även om president Barack Hussein Obama II inte följer ett Marxist-Leninistiskt mönster som direkt leder till en totalitär stat så följer han ett mönster som slutligen leder till marknadsekonomins undergång och de konstitutionella fri- och rättigheternas utslocknande. Det har aldrig funnits ett samhälle utan en fri marknadsekonomi med mänskliga fri- och rättigheter.

Förutom att följa Lenins strategi att uppnå en större kontroll över ekonomin så ställer man sig frågan hur väl Obama följer Marx tio punkters program för att stegvis socialisera landets ekonomi. I det Kommunistiska manifestet (kapitel två), finner man stöd för att president Obamas administration och hans progressiva allierade i kongressen vidtar gradvisa åtgärder för att uppnå all de mål som återfinns Marx tiopunkters plattform. Här följer några exempel på Marx formuleringar som revideras för enkelhetens skull:

1. Statlig kontroll över fast egendom. Obama har upprepade gånger förhindrat utvecklingen av inhemska energikällor och energiförsörjningen genom att hävda statligt ägande och utöva en godtycklig tillsyn över USA:s massiv areal.

2. Progressiva inkomstskatter. Obama visar på en total besatthet i frågan om att höja skatten för "de rika" fastän den översta en procenten av inkomsttagarna redan betalar 39 procent av de totala federala skatteintäkterna.

3. Avskaffande av arvsrätten. Obama favoriserar ett införande av höga skatter på egendom.

4. Konfiskering av egendom tillhörig emigranter och rebeller. Obama-administrationen har förklarat krig mot skatteparadis, har sökt juridisk grund för att oinskränkt kunna beskatta inkomster från skatteparadis, multinationella företag, samt utländska medborgare och banker som har investeringar i Amerika (vilket orsakade att Schweiz äldsta bank rekommenderar sina kunder att undvika alla amerikanska investeringar);

5. Centralisering av landets finansiella system genom statlig kontroll. Dodd-Frank är ett gigantiskt stort steg i denna riktningen.

6. Statlig kontroll av kommunikations- och transportmedel. Obama har försökt tvinga konservativa medier som Fox News till underkastelse genom föreslå ett återupplivande den så kallade "rättvisedoktrinen" och genom att införa högre licensavgifter ägare av radio- och televisionskanaler. Inom transportområdet favoriserar regeringen Obama sitt höghastighetstågprojekt framför bilindustrin och önskar att han kunde tvinga alla amerikaner att konvertera till så kallade "gröna transporter".

7. Ökad statlig kontroll över produktionsmedlen. Trots Obamas misslyckande med regimens gröna energistöd, utsläppstak och handelssystem via en EPA förordning söker man att uppnå en statliga kontroll över energiindustrin såväl de flesta andra branscher vilka är direkt energiberoende.

8 Etablerande av arbetarnas arméer. Obama har dramatiskt ökat andelen amerikaner som arbetar för Uncle Sam, genom att säkra en stor expansion av Americorps och att vinna framgång med av hans utökade arbetslagstifning. Han har också gjort allt han kunnat för att stärka fackföreningarnas inflytande.

9. Kontroll över var människor bosätter sig. Obama går inte riktigt så långt, men en av de tydliga konsekvenserna av cap-and-trade är att regeringen Obama har börjat att begränsa människors rörlighet genom att styra hur långt de kan resa genom tak i energiförbrukningen. I Brian Sussman bok "Eco-Tyranny", kan du läsa ett presidentbeslut som Obama undertecknade den 5 oktober 2009 vilket kommer att "dela in landet i områden där alla människor tvingas in i urbana knutpunkter" medan den övervägande marken skulle "återgå till ett naturligt tillstånd som människor endast skulle tillåtas att beträda med begränsad rätt." (Marx ville ha mer jämlik fördelning av den mänskliga befolkningen mellan stad och land, medan Obama gynnar koncentrationen till städerna, men båda vill styra var människor bor).

10. "Gratis" utbildning. Obama har vill uppnå ett federalt regeringsmonopol på studielån för högre utbildning, och i hans 2012 "State of the Union"-tal, påkallade han ytterligare medel för nya federala utbildningsprogram.

Det kan inte råda något tvivel om vilken ideologi som president Barack Hussein Obama II lutar sig starkt emot. För de som tvivlar så kan Dr Paul Kengor, professor i statsvetenskap vid Grove City College, bok  “The Communist: Frank Marshall Davis, The Untold Story of Barack Obamas Mentor”  ge extra ljus åt de icke så upplysta. Boken en biografi om mannen som mer än någon annan spelat som mentor och (som den påvisar) kraftfullt påverkat den nuvarande presidenten i USA. Obamas närhet till sin numera bortgångna mentor leder honom, som en general utkämpar det sista kriget, för att föra en politik vilken verkar för att straffa Amerika för tidigare synder, ofta begångna för flera decennier och generationer sedan, i stället för att lyfta landet till högre höjder.

För den som inte tror på att Obama försöker implementera en Marxist-Leninistisk ekonomi är det hög tid att studera hans strategi i detalj. Marx var helt klar över att de tio strategierna skulle kunna tvinga ett samhälle till socialism. Den ledande ekonomen under de senaste 100 åren för den fria marknadsekonomin, Ludwig von Mises, var överens med Marx om att statliga ingripanden föder viljan att införa ytterligare insatser som obönhörligt leder mot socialism (Se uppsatsen, "middle-of-the-road politiken leder till socialism").

En av de viktigaste frågorna att förstå marxist-leninistiska ekonomi är att: Den största skadan måste åstadkommas mot medelklassen. Med sin sedvanliga blodtörstiga illvilja sade Lenin att "Sättet man krossar bourgeoisien [medelklassen] på är genom att grusa sönder dem mellan kvarnstenarna hög beskattning och inflation". Helt klart har inkomstskatterna ännu inte stigit betydligt i USA under Obama och inflationen har bara ökat betydligt inom några områden som livsmedel och energi. Vad man dock måste förstå är att den statliga upplåningen är en skatt på nuvarande och framtida skattebetalare. Obamas exempellösa utgifter och budgetunderskott har subventionerats av Federal Reserve. Federal Reserve balansräkning har svällt astronomiskt vilket medfört att den federala skulden ökat med mer än 60 procent jämfört med förra året. När Feds noll-räntepolitik upphör kommer en kombination av massiva skattehöjningar och/eller exploderande inflation att uppstå, med förödande konsekvenser för medelklassen. Redan nu har Obamas ekonomiska politik skadat den amerikanska medelklassen. Arbetsmarknaden är kraftlös kostnaden för mat och energi har ökat, följt av fallande inkomster och nettoförmögenheter. Om detta redan är resultatet av Obamas stegvisa marsch mot ett marxist-leninistisk samhälle, tänk då vilken skada som skulle åstadkommas genom en fullständigare implementering av en sådan dagordning.

Oavsett om vi kallar Obama för en Marxist-Leninist eller inte så framstår det tydligt att hans ekonomiska mål är att införa ett samhälle som kontrollerar näringslivet och de enskilda individerna på ett sätt som grovt strider mot konstitutionen och vad grundarna av Amerika avsåg. USA har genom de senaste tvåhundra åren varit en garant för de mänskliga fri- och rättigheterna. Frågan är dock om USA och Europa är på väg att ge upp våra friheter för kollektivismen och genom en socialiserad så kallad välfärd? De flesta säger att de bekänner sig till en fri marknadsekonomi, medan samtidigt majoriteten egentligen rör sig mot ett socialistiskt planekonomiskt system.

Ingenstans på den här planeten har det funnits mänskliga fri- och rättigheter utan en fri marknadsekonomi. Varje gång kollektivismen tagit makten som i Ryssland 1917 och Tyskland 1933 har alla fri- och rättigheter förpassats till mänsklighetens sophög. Majoriteten av de som levt under kollektivismens förryck och tvång har förkastat den och anammat en fri och rättvis marknadsekonomi, där enskilda individer med fri vilja samverkar för att bygga upp ett högre välstånd. Inget annat system än den fria marknadsekonomin har kunnat åstadkomma ett högt välstånd. Det bästa beviset på detta är jämförelsen mellan Öst- och Västberlin. Samma folk med lika bakgrund och utbildning kom att under två olika system få en dramatiskt olik ekonomisk utveckling. Västberlins befolkning kom att leva i ett samhälle med mångfald och ett högt välstånd, medan Östberlins kollektivistiska system tvingade alla att leva i fattigdom och förtryck utan någon rätt till en fri yttranderätt.

Muslimska brödraskapet infiltrerar USA:s regering och EU

Man skulle kunna tro att världspressen är intresserad av att förmedla nyheter om radikala gruppers planer på att störta vår västerländska kultur och ersätta den med en Islamisk totalitär diktatur. Sanningen är att ledande tidningar som New York Times, Washington Post, London Times, Le Monde, Bild, Dagens Nyheter och La Repubblica inte vågar skrika ut några avslöjanden med feta rubriker på förstasidorna.

Den 7 november 2001 genomförde polisen i Schweiz en räd mot Youssef Nada, på begäran av Vita huset som ett första tillslag efter 9/11 mot finansiering av terrorism. Youssef Nada var chef för Al-Taqwa Bank of Lugano, som har haft ett aktivt samarbete med Muslimska brödraskapet i mer än 50 år. Nada medgav att han är en av organisationens internationella ledare. Det muslimska brödraskapet, betraktas som den äldsta och viktigaste islamistiska rörelsen i världen. Brödraskapet grundades av Hasan al-Banna 1928 under mottot, "Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg. dö i vägen för Allah är vår högsta hopp". Amerikanska och schweiziska utredare fann att Al-Taqwa Bank begått brott som penningtvätt och finansiering av en rad islamiska terrorgrupper, inklusive al-Qaida, Hamas (den palestinska systerrörelsen till det muslimska brödraskapet), de algeriska GIA och tunisiska Ennahdah rörelserna.

Det viktigaste fyndet vid räden mot Nada var ett manifest som i underrättelsekretsar kommit att kallas "Projektet". Innehållet har hållits topphemligt till nu av en grupp västerländska underrättelsetjänster. Först genom den schweiziska journalisten Sylvain Besson från tidningen Le Temps, och hans bok La conquête de l'Occident publicerad i oktober 2005 avslöjades syftet med manifestet; vilket visade sig vara en muslimsk färdplan för att infiltrera och besegra västvärlden. en underrättelsetjänsteman beskrev manifestet som en hemlig plan för att införa en totalitär Islamisk ideologi genom infiltration av de västerländska samhällena.

Av de dokument som beslagtogs vid razzian i Nadas schweiziska villa fann man en 14-sidig plan skriven på arabiska, daterad den 1 December 1982. I planen beskrives hur man genom en 12-punkters strategi avser att "upprätta en islamisk regering på jorden". Dokumentet har kommit att gå under benämningen projektet. Enligt vittnesmål givna av Nada till de schweiziska myndigheterna var det osignerade dokument utarbetat av "islamiska forskare" knutna till det muslimska brödraskapet.

Vad som gör projektet så annorlunda från islamistisk standardretorik som "Död åt Amerika! Död åt Israel!" och "etablerande av det globala kalifatet!" är att det representerar en mer flexibel idé om hur en kulturell invasion kan genomföras i västvärlden. Dokumentet uppmanar till ett utnyttjande av olika taktiker, allt från invandring, infiltration, övervakning, propaganda, protester, bedrägeri, politisk legitimitet och terrorism. Detta har utgjort det muslimska brödraskapets huvudplan under mer än två decennier. Vi ser nu flera exempel på dettai hela Europa och Nordamerika, som politiska erkännanden av parallella islamistiska statliga organisationer i Sverige, de danska Muhammed-teckningarna, den parisiska bil-brännings-intifadan under november förra året, och terroristattackerna den 7/7 i London. Planen som beskrivs i projektet har visat sig överväldigande effektiv.

Nu tar den amerikanska nyhetskanalen The Blaze (som har fler tittare än hopplöst vänstervridna CNN) en explosiv mini-serie i två delar. The Blaze journalister har undersökt hur det muslimska brödraskapet infiltrerat den amerikanska regeringen och hur USA:s säkerhet står på spel på grund av regeringen Obama på ett riskfyllt sätt försöker dölja sanningen. Det borde ingå i allmänutbildningen att oavsett tro och politisk uppfattning ta till sig sanningen om hur västvärlden infiltreras av radikala muslimska organisationer. 



Dokumentären finns tillgänglig på internet genom The Blaze hemsida:  http://www.theblaze.com/theproject/. Dokumentären sätter aktuella händelser i ett historiskt sammanhang. Under hela 1930- och 40-talen, infiltrerade kommunister Amerikas förenta staters regering på samma sätt som det muslimska brödraskapet försöker infiltrera regeringen idag. De som slog tillbaka mot kommunistisk infiltration, som senator Joe McCarthy blev förföljda på sin tid och baktalas i historieböckerna trots att medlemmar i kommunistpartiet bevisades infiltrera regeringen. Är dessa attacker berättigade? Titta på gratis höjdpunkterna från dokumentären om projektet och läs 1963 kommunistiska mål som i detalj visar på hur extremister i det förflutna har planerat att genomföra sina radikala ideologier utan att massorna märker det.

Läs direkt i de dokument som The Blaze publicerat på sin hemsida: http://www.glennbeck.com/publish/uploads/2012/09/The-Project-Arabic-and-English.pdf, http://www.investigativeproject.org/documents/misc/20.pdf, http://www.uhuh.com/nwo/communism/comgoals.htm


För de som inte sett dokumentären The Third Jihad från 2008 är det hög tid att ägna en timma åt en fängslande film som utforskar den radikala sidan av islam i Amerika och vilket hot en i USA "hemmagjord jihad" utgör mot den nationella säkerheten, yttrandefriheten och "den amerikanska livsstilen".

Filmens berättas av den hängivne muslimen Dr. M. Zuhdi Jasser, som inleder med följande uttalande: "Detta är inte en film om islam den handlar om hotet från den radikaliserade islamiska rörelsen. Endast en andel av världens 1,3 miljarder muslimer är radikala. Det är om dessa filmen handlar om".

De fattiga blir bara fler och fler under Barack Obama

År 2006 fanns det enligt US Census Bureau 12,3 procent fattiga och under Barack Obamas regering har talet ökat till 15 procent under 2011. Det inbär att 46,2 miljoner människor lever under den amerikanska fattigdomsgränsen. Det är den högsta siffran sedan 1960-talet då reformen som skulle bekämpa fattigdomen infördes. Detta är första gången som det så kallade Gini-index visat en årlig ökning sedan 1993 (vilket var det tidigaste år med jämförbara mått på inkomstskillnader). Det är en olyckligt timing för Obama och hans parti bara sju veckor innan valet äger rum.

Den ökade skillnaden påverkas av inkomstökningar i det övre skiktet och en nedgång för medelinkomsttagarna. Den reala högsta kvintilen av inkomsttagare ökade till 1,6 procent. Dessa data väcker en central fråga i presidentvalsdebatten om att skydda medelklassen mot förluster. Under den demokratiska kongressen förra veckan, talade politikerna sällan om de fattiga. De fokuserar i stället på de goda gåvornas politik med stöd till medelklassen och för att förhindra familjer från att falla ned ekonomiskt. Medelinkomsttagarna kommer säkert att visa intresse för de nya data vilka visar på att deras inkomster minskar. Obama bryr sig mindre om de fattiga, därför att hans politik misslyckats att skapa bättre villkor för låginkomsttagarna och det fattiga.

Problemet med vänsterns resonemang om inkomstklyftor och låga löner är att deras lösningar inte är förenliga med verkligheten. Sedan president Lyndon B. Johnson införde sitt krig 1964 mot fattigdomen i USA har generationer levt på bidrag utan att kunna komma ur bidragsträsket. Låginkomsttagare sugs in i systemet och blir helt beroende av statens goda gåvor. De tjänar mer på att leva på bidrag än att söka arbete. Med andra ord har den amerikanska staten betalat de fattiga för att inte söka arbete under 40 år. Johnsons dröm är snarare numera en mardröm. Data från US Census Bureau visar att andelen fattiga föll stadigt under 1950-talet och under början av 1960-talet, men sedan stagnerade antalet efter att kriget mot fattigdom genomfördes. Politikerna må ha de bästa intentionerna, men i realiteten så fungerar inte socialiserade reformer. Att ta pengar från Johan och ge till Stina skapar varken tillväxt eller välstånd. I realiteten betalar staten de fattiga för att hålla dem kvar i sin fattigdom.

President Obama har återigen lyckats att bevisa att vänsterns fördelningspolitik byggd på traditionella socialistiska idéer inte fungerar. Det stora problemet för vänstern är de inte vill acceptera att fördelningspolitiken är en myt som inte stämmer med verkligheten. Strävan efter jämnlikhet skapar inte välstånd utan begränsar välståndet i samhället. Att skatta de rika fattiga och fördela deras välstånd med tvång till de sämst ställda skapar inte något välstånd och hjälper inte de fattiga på sikt. De rika flyr till andra länder med förmånligare beskattning och kvar blir de fattiga. De rikas pengar kommer att satsas i andra länder i stället för i det egna landet. Och fattiga erbjuder inte några jobb till andra fattiga. Med nuvarande system i USA och Sverige förlorar de fattiga inte bara sina bidrag om de överväger att ta ett jobb, de förlorar även på att de måste betala skatt.

Artiklar som "Klasskamp på agendan i USA-valet" i SvD är skrivna av fullkomligt felinformerade vänster journalister med en klar agenda som tagen ur 150-års klassisk vänsterretorik.

Det finns inget bättre system än den fria marknaden för att eliminera fattigdom och nå fram till ett högt välstånd för alla. Att det finns rika är något som alla tjänar alla på. Och många rika har startat företag utan bidrag med två tomma händer som Ingvar Kamprad. Sverige hade varit ett bättre land om man inte jagat ut rika som Kamprad och skapat minimilöner samt bidrag så att många inte skall göra sig besväret värt att söka sig ett arbete.

Vad är rättvisa skatter? Fem procent av de amerikanska hushållen står för 40 procent av skatterna

En femtedel av de svenska hushållen står för hälften av skatterna

Av de skatter som de svenska hushållen betalar kommer nästan hälften från den femtedel av hushållen med högst inkomster. De 40 procent av hushållen som har de högsta inkomsterna, står för två tredjedelar av hushållens totala skattebetalningar. Höginkomsttagarna i Sverige utgör en betydelsefull grupp vad gäller deras bidrag till den offentliga sektorns finansiering.  Hur står förhåller sig detta i förhållande till de amerikanska hushållen?

President Barack Obama säger att vissa måste betala ännu mer i skatt om USA skall kunna bemästra sitt gigantiska budgetunderskott och förse den offentliga sektorn med ännu mer pengar. Han föreslår därför att rikaste amerikanerna betalar högre skatter. Det är helt rättvist enligt Obamas socialistiska synsätt. Hans republikanska motståndare, Mitt Romney, anser att underskottet kan reduceras utan att höja skatterna och att regeringen kan strama åt utgifterna. Romney anser att höjda skatter för höginkomsttagarna skulle vara oklokt och orättvist. President Obama attackerar framgång på ett oamerikanskt sätt menar Romney.

Marginalskatten för de högsta inkomsterna i USA har gått från 7% år 1913 till skyhöga 92% under 1950-talet och ned till till 28% med skattereformen från 1986, till 39,6% under president Clinton till dagens 35%. Obama vill nu höja marginalskatten, medan Romney vill införa skattesänkningar samtidigt som man eliminerar kryphål och många avdrag.

Under de senaste tre decennierna har amerikanerna, inklusive de flesta rika, betalat mindre av sina inkomster i skatt. Höginkomsttagarna har haft högre inkomster och betalat mer av skatterna, samtidigt som ett växande antal låginkomsttagare har betalat mindre och i vissa fall ingen skatt alls. Oavsett om det är rättvist är det en fråga om hur detta påverkar utrymmet och viljan att investera i nya företag.

Framträdande fakta påvisar att, de amerikanska höginkomsttagarna i grupperna 5%, 1% och toppgruppen 0,1% har erhållit större inkomster och samtidigt betalat en allt större andel av den federala skatten. Från Ronald Reagan till Barack Obama, har skattelagstiftningen justerats ett flertal gånger samtidigt som ekonomin har haft sina upp- och nedgångar. Andelen federala skatter som betalas av de 5% och 1% som tjänar mest har ökat snabbare än deras inkomster gjort.

Fem procent av de amerikanska hushållen står för 40 procent av skatterna 

På 1980-talet tjänade de översta 5% inkomstskiktet i genomsnitt 22,6% av inkomsterna och betalade 28,5% av skatterna.

Under 1990-talet tjänade de översta 5% inkomstskiktet i genomsnitt 25,3% av inkomsterna och betalade 34,3% av skatterna.

Under 2000-talet tjänade de översta 5% inkomstskiktet i genomsnitt 28,4% av inkomsterna och betalade 40,3% av skatterna.

Det betyder inte att höginkomsttagarna lever på mindre pengar. Den översta gruppen på 1% hade genomsnittliga inkomster på 1.530.773 dollar under förra året (upp 174.083 dollar från 2004) och betalade federala skatter med 422.915 dollar (upp 20.704 dollar från 2004), enligt beräkningar gjorda av Tax Policy Center. De genomsnittliga skattesatserna har sänkts för alla i USA. Totalt biter skatterna mer på de rika vars inkomster huvudsakligen kommer från realisationsvinster och utdelningar. Över hela inkomstspektrumet föll andelen av amerikanernas inkomst som gick skatter under 1980-talet, steg under 1990-talet och sjönk igen under 2000-talet. I år kommer skatter och andra intäkter att omfatta två tredjedelar av de federala utgifterna, varför regeringen Obama kommer att behöva låna resten.

För den högsta toppgruppen på 1%, vars inkomster är mer volatila än andra, var den genomsnittliga skattesatsen under 2007 28,9%, under 1995 Clinton-eran 35,3%, vilket var högre än 1986 under Reagan-eran med 24,6%. De flesta amerikaner har dock erfarit att andel av inkomsten som går till skatt fallit stadigt. För medelinkomsttagare minskade skatten från 18,9% 1979 till 16,6% år 1999 för att nå 14% under 2007, vilket inträffade innan lågkonjunkturen och ytterligare skattesänkningar.

De rika betalar betydligt mer av sin inkomst i skatt än medelklassen. Så vad betalar de super-rika i genomsnitt?
Enligt Internal Revenue Service årliga rapport från 400 skattebetalare som rapporterat genomsnittliga inkomster på 200 miljoner dollar visade det att de betalat 19,9% av sin justerade bruttoinkomst i federal inkomstskatt under 2009, väl över den skattesats som betalas av medelklassen. De med inkomster mellan 100.000 och 200.000 dollar till exempel betalade ca 12%.

De lyckliga 400 höginkomsttagarna betalade en lägre skattesats än de inte riktigt så rika, vilka hade inkomster över 1,5 miljoner dollar. Den främsta orsaken var att mer än 60% av de 400 höginkomsttagarna kom från utdelningar eller kapitalvinster under 2009, som beskattas med en marginalskatt på 15%, vilket är lägre än många löntagares inkomstskattesats.

Andelen skatter som betalas av amerikanernas lägsta bottenskiktet på 40% har krympt som andel av inkomsten. År 2007 erhöll det nedre 40% skiktet av löntagarna 14,9% av inkomsterna (inklusive värdet av statliga förmåner) och betalade 5,9% av alla federala skatter. År 1979 hade de en större andel (17,4%) av intäkterna och betalade mer (9,5%) av skatterna.

Ett växande antal amerikaner betalar inte någon inkomstskatt över huvud taget. De tjänar inte tillräckligt, eller så lever de på det sociala trygghetssystemet, eller så får de skattelättnader riktade till lågavlönade arbetstagare. Under 2011 har cirka 46% av de amerikanska hushållen, enligt Tax Policy Center, inte betalat någon inkomstskatt, eftersom så många under Obama har sett sina lönecheckar krympa eller försvinna. Även under de bättre åren under 2000-talet betalade ungefär 40% av hushållen inte någon federal inkomstskatt. De flesta påläggs dock arbetsgivaravgifter, vilka bidrar till att finansiera "Social Security" och "Medicare". Även om en femtedel av hushållen inte betalar vare sig federal inkomstskatt eller arbetsgivaravgifter, betalade många delstatliga och andra lokala skatter.

Färre amerikaner än någonsin sedan 1981 ingår i arbetskraften! Detta är katastrof Obamas ekonomiska politik!

Fastän Washington gör sitt absolut bästa för att presentera fredagens (2012-09-07) arbetslöshetssiffror i ett gynnsamt ljus, är det i verkligheten en renodlad katastrof. Den officiella arbetslösheten i USA har sjunkit från 8,3% till 8,1% i augusti. Men dessa rubriker döljer tre extremt oroande fakta:

För det första: Den amerikanska ekonomin skapade bara patetiska 96.000 jobb i augusti. Det var långt under prognoserna för sysselsättningen som trodde att 200.000 nya jobb skulle tillkomma. Men redan under juni och juli såg vi låga tal som hamnade på 41.000 färre jobb än prognostiserat.

För det andra: Antalet nya jobb som adderas per månad störtdyker! Under juli tillkom 141.000 jobb, vilket är långt färre än väntat. I augusti tillkom det endast 96.000 jobb, vilket är 30% färre än väntat. På denna kurs ryser jag vid tanken på hur illa nästa månads rapport kommer att utfalla!

Och för det tredje: Arbetskraften krymper i en alarmerande takt! Arbetslösheten - andelen av arbetskraften som är arbetslösa - minskade något. Inte därför att människor helt plötsligt hittar jobb, utan därför att amerikanerna lämnar arbetskraften i stora mängder. De kastar helt enkelt in handduken och ger upp hoppet om att någonsin hitta ett jobb!

Här är ett chockerande faktum som kan sätta allt i perspektiv: Färre amerikaner ingår i arbetskraften än någon gång sedan 1981! Det har gått 31 långa år sedan1981! Kan det råda något tvivel om att detta är dåliga nyheter. USA:s dåliga nyheter kommer hack i häl på usla rapporter från Europa, fruktansvärda nyheter från Asien och andra nedslående rapporter från USA.

Till detta skall läggas risken för att USA går överstyr i ett skattemässigt Armageddon orsakat av president Obamas extrema vänsterpolitik. USA hotas av de största skattehöjningarna i landets historia. Mot erfarenhet av vad som hände i Sverige under statsminister Olof Palmes vilda framfart under 1970-talet ser det mörkt ut om Obama skulle vinna valet och svårt för Romney att klara ut problemen. Inte undra på att stora multinationella företag som FedEx och Intel visar på dåliga resultat, vilka faller ned som bomber på Wall Street till vänster och höger!

Därtill öppnar centralbankerna kranarna så att de kan spy ut pengar ur tomma intet i Europa, Storbritannien, och USA på bred front. Och detta rör inte en ytterligare runda för några rika bankirer, eller stimulanspengar som kanaliseras till de feta politiska intressegruppernas anhängare. Vi talar inte om några miljarder extra euro, pund och dollar som strös som något slags magisk fe-damm på ekonomin. Nej jag talar om den största floden av praktiskt taget värdelösa valutor världen någonsin har sett! Vi har alla all anledning att inse att en monetär tsunami är på väg vilken kommer att utplåna otaliga besparingar, investeringar och förmögenhet för miljoner amerikaner och européer. För de som vill skydda sig mot stora förluster finns det all anledning att lyssna till de råd som Weiss Research i Florida ger sina kunder.

Anti-Obama dokumentär gör stor succé i USA och ligger på sjunde plats efter the Dark Knight Rises och The Odd Life of Timothy Green

Den Indiske invandraren Dinesh D'Souzas Obama-dokumentär utforskar presidentens påstådda icke koloniala rötter. Filmen ligger nu på topp 10 i Amerika. Biografer runt om i USA rapporterade sina biljettintäkter måndagen den 27 augusti och siffrorna visade sig lysande för "2016: Obamas Amerika." Hur bra? Filmen ligger nu på sjunde plats i USA, framför högt rankade "Premium Rush" och "Springs Hope", med Meryl Streep.

Enligt Filmfans.com är dokumentären nu den konservativa dokumentären i alla kategorier som tjänat in mest pengar någonsin. Enligt Washington Post är filmen också den sjätte mest populära av av alla kategorier. Filmen har hittills spelat in 9,3 miljoner dollar enligt Box Office Mojo.

Detta var visserligen den näst lägsta inkomstbringande helgen i år, men filmens sju veckors distanserar fortfarande andra tillräckligt för att göra den till den mest framgångsrika konservativa politiska dokumentären genom tiderna, enligt definition och rangordnade av Box Office Mojo. 

Dinesh D’Souza är född i Mumbai, Indien och kom till USA som utbytesstudent. Efter sin examen från Dartmouth College i USA 1983 gick han vidare till att arbeta för Ronald Reagan i Vita huset som en politisk analytiker.

Under 2010 gav han ut boken "The Roots of Obama’s Rage" vilken ligger till grund för filmen 2016: Obamas Amerika. Boken anses i USA som den mest inflytelserika politiska publikationen under 2010 och har även blivit en riktig storsäljare.

Filmen 2016 om Obamas Amerika tar publiken på en gripande visuell resa in till hjärtat av världens mest mäktiga ledare med syftet att avslöja Obamas missmod från sitt förflutna och hur detta kommer att kunna förändra Amerika under den kommande mandatperioden på fyra år. Filmen ställer frågan: "Om Obama vinner en andra period, var kommer amerikanen att befinna sig år 2016?".

Under valkampanjen 2008 hungrade majoriteten i USA för en ledare som de hoppades skulle kunna förena landet och ordna upp den ekonomiska krisen. Många amerikaner investerade sitt hopp i en man som man inte riktigt kände till. Medelamerikanen känner dåligt till Obamas förflutna, vilka tankar har har och vad hans innersta mål är. 

Jagad av tiden reste författaren Dinesh D'Souza över fyra kontinenter för att hitta svaren på Obamas förflutna och kunna avslöja var Amerika kommer att befinna år 2016. Under resan upptäcker han hur Obamas slogan om "hopp och förändring" blev radikalt missförstådd. D’Souza identifierar nya krutdurkar där krig kan uppkomma genom olika gruppers kamp om makten. Resan går genom de gamla koloniala imperierna och USA som byggt sitt imperium på frihet och lika rättigheter. I kontrast möts vi av den pågående förändringen av många nationer och utformningen av den globala utvecklingen.

Det råder ingen tvekan om att "2016 Obama’s America" väcker olika känslor och för många bekräftar de farhågor som man redan haft om vem presidenten verkligen är. 

Ingen eller låg bolagskatt ökar välfärden mest

De flesta väljare är irrationella och väljer sådana lösningar som de tycker låter bra utan att ha stöd av fakta. Den engelske filosofen och författaren Bertrand Russell ansåg att "det inte finns några gränser för de orimligheter som en regering kan få medborgarna att tro på". Under de senaste århundradet har flertalet politiker fått väljarna att tro på jämlikhet och att en hög beskattning på produktionen kommer att ge ett ökat välstånd. Denna villfarelse har lett en het debatt genom åren och när nu regeringen Reinfeldt vill sänka bolagsskatten och Annie Lööf ger sitt stöd så går vänstern till attack med samma ogrundade argument som de haft under de senaste hundra åren.

Till alla Marxisters förtret så har det varit marknadsekonomin som skapat vårt välstånd och dragit upp miljoner fattiga ur nöd och misär. Sovjetunionen och Kina var de största experimenten med Marxistisk ekonomi och de har klart påvisat att drömmen om den egalitära staten är en utopi, vilken inte har någon kraft att skapa det välstånd som marknadsekonomin kan åstadkomma. Problemet är dock att desto lägre skatterna är på de rikaste och på bolag desto större blir tillväxten och välfärden för alla.

William McBride har i en studie för Tax Foundation (www.taxfoundation.org) påvisat att sänkta arbetsgivaravgifter inte har någon påtaglig effekt på tillväxten, men att låga bolagsskatter och inkomstskatter har den största effekten. Företagarnas chefekonom Lars Jagrén och centerns Annie Lööf har argumenterat för sänkta arbetsgivaravgifter i stället för en sänkt bolagsskatt. Även Företagarnas ordförande Jens Spendrup, företagaren Pigge Werkelin och Lennart Flood, professor vid Göteborgs universitet är rörande överens om att en sänkning av arbetsgivaravgifterna till en jämbördig EU-nivå är viktigt.

Baserat på uppgifter från 34 OECD medlemsländer mellan 2000 och 2010 går det inte att finna något signifikant samband mellan löneskatter och långsiktig ekonomisk tillväxt. Vissa länder, t.ex. Slovakien, har höga löneskatter och hög tillväxt medan andra länder, såsom USA, har relativt låga löneskatter och låg tillväxt. I stället visar alla data på att inkomstskatten på företagen har en mycket signifikant och negativ effekt på långsiktig tillväxt. Det framgår tydligt att de sju länderna med den högsta bolagsbeskattning har en ekonomisk tillväxt under genomsnittet. Lika tydligt framgår det att de sju snabbast växande länderna har alla den lägsta skattesatsen på företagen. Länder som USA till exempel med den högsta bolagskatten i världen har en lägre tillväxt än genomsnittet. Även en hög marginalskatt på höginkomsttagare har en klart negativ påverkan på tillväxten, medan skattesatserna på medelinkomsttagare har en obetydlig effekt på tillväxten. De sju snabbast växande länderna har skattesatser på höga inkomster under genomsnittet. Slovakien med en platt inkomstskatt på 19 procent (införd 2004) är det snabbast växande landet av de 35 som ingick i studien. Om den lagstiftande församlingen har för avsikt att åstadkomma en stor och långsiktig effekt på den ekonomiska tillväxten i Sverige då måste de skära i skattesatserna för höginkomsttagare och i inkomstskatten för företag. Problemet är att detta inte låter bra för de som har ont av att någon annan har en större förmögenhet. Men desto större strävan är att uppnå jämnlikhet desto sämre blir tillväxten och standarden i synnerhet för de som befinner sig i botten i samhället.

Sverige bedriver en högst fientlig politik mot att vilja tjäna mycket pengar och att riskera dessa i nyföretagande genom en konfiskatorisk beskattning med 67,5 procent inklusive den osynliga marginalskatten på inkomster över 545 200 kronor. Detta skall ställas mot en marginalskatt i USA på 35 procent. Höga skattesatser minskar incitamenten för att arbeta, spara och investera. Det minskar helt enkelt vilja att bli rik. I vart fall minskar det viljan att bli rik i Sverige. Och utan rika finns det inga pengar till att starta nya företag. Om skatteintäkterna endast omfördelas från vissa människor som har mer till andra med mindre tillgångar, snarare än spenderas på att höja produktiviteten, kommer följden bli att nationalinkomsten blir lägre. När politiker och väljare kommer att rösta mer rationellt kommer de slutligen att inse att en mer fri ekonomi är mer rättvis för alla. Faktum är att en större ekonomisk frihet minskar ojämlikheterna genom att andelen av inkomsterna som går till de fattiga ökar och den andel som går till de rika blir lägre. Desto större ekonomisk frihet vi får och desto lägre skatterna blir desto högre blir tillväxten och välståndet för alla.

Vem hade rätt om den ekonomiska krisen; den keynesianska eller österrikiska skolan?

Peter Scriff debatterar med diverse ekonomer om vad som han såg komma innan kraschen 2008. De visade sig att flertalet förståsigpåare som bekänner sig till keynesianska trosbekännelsen gav fullkomligt uppåt väggarna felaktiga råd till investerarna. De som lyssnade på Scriff och de som bekänner sig till österrikiska ekonomiska skolan.

Det är hög tid att slänga propagandisternas rapporter i suptunnan. De som investerar sina egna och andras pengar bör sluta att lyssna på experter som har sin politiska hemvist på vänsterkanten och är skolade i olika ideologiska nationalekonomiska teorier byggda på ekonomiskt osunda principer som att spendera mer än vad värdet på produktionen. Lyssna på de som har rätt och kan visa långa serier med framgångsrika prognoser. Och lyssna framför allt inte på experter som går till sängs med politiker och regeringstjänstemän.

Frankrike är en nation i fritt fall, som de rika flyr ifrån

Principen om att skatta de rika fattiga är knappast ny, men den har fått en renässans i Frankrike. Mest extrem är Jean-Luc Melenchon som förelår att alla som tjänar över €350 000 euro (2 865 000 kronor) skall betala 100 procent i inkomstskatt. Under valkampanjen sa François Hollandes rakt ut att han hatar de rika. Och nu höjs inkomstskatten till 75 procent för de som tjänar över €1 miljon euro (8 miljoner kronor) per år. Inte undra på att tusentals franska miljonärer väljer att flytta ut ur socialismens paradis. Och flykten väntas förvärras ytterligare efter att socialisterna vunnit parlamentsvalet och nu har kraft att genomföra nya anti-kapitalistiska förslag. Enbart till Belgien har runt 4 000 förmögna tagit sin tillflykt. Experter förväntar sig att ytterligare uppåt 2 000 rika skall överge Frankrike som nation inom de kommande månaderna. Belgien har väldigt stora skattemässiga fördelar jämfört med Frankrike och så talar de samma språk i den södra delen av landet.

Europa präglas alltmer av en förförisk retorik om medkänsla, rättvisa och kulturell förfining. Trots att alla marxistiska ekonomiska teorier alltid slutat i fiasko och i en rättvist fördelad fattigdom så lever den socialistiska drömmen kvar om att kunna framtvinga ett egalitärt (jämlikt) samhälle. Inte bara de internationella socialisternas popularitet har ökar, men även den nationella socialismen och fascismen med intolerant främlingsfientlighet blir alltmer populär. Frankrike har kommit att bli pärlan i denna utopiska dröm med ett starkt skydd av fackföreningar mot konkurrerande krafter, vilket resulterat i obligatoriska sociala skydd som skattefinansierad hälsovård, super-minimilöner, korta arbetsveckor och höga skatter på företagande och jobb. Kort och gått så straffar Frankrike arbete och företagande samtidigt som man subventionerar all form av icke arbete. Utan förvåning så har Frankrike (och de flesta andra Europeiska länder) fått mycket av arbetslöshet och lite av arbetstillfällen. Inte undra på att den franska ekonomin inte växt med mer än 1,3 procent per år från 1980 till 2000.

Genom de senaste 200 hundra åren har vi fått starka bevis på att ekonomiska kriser som den djupa och långvariga depressionen under 1930-talet orsakades av fyra viktiga välfärdsdödare.

• Handelsprotektionism

• Skattehöjningar i förening med en slösaktig statsapparat

• Nya regleringar av marknadsekonomin och regeringsinterventioner i ekonomin

• Monetära policy misstag

Från tidigare stupida misstag har de flesta ekonomer lärt sig att det inte går att få rika att betala mer i skatt genom att höja deras skattesatser. De tydligaste bevisen för att statens skatteintäkter faktiskt ökar när skatterna är låga bevisas av erfarenheterna från president Ronald Regans utbudsekonomiska revolution. Under Regan genomfördes den största skattesänkningen i Amerikas historia. Marginalskatten sänktes från 70 procent till 50 procent och slutligen 1986 ned till 28 procent. Under president Carters regering fick investerarna endast behålla 30 cent av en dollar, men mot slutet av 1980-talet fick de behålla 72 cent av vinsten av en dollar. Effekten blev en 25 år långvarig högkonjunktur. Harvardekonomen Lawrence Lindsey påvisade att skatteintäkterna från de förmögna ökade dramatiskt efter skattesänkningarna. De förluster som motståndarna befarat uteblev och i stället ändrade skattebetalarna sitt beteende vilket resulterade i ökade intäkter. Amerikas skatteintäkter ökade med $17,8 miljarder dollar.

Vad president François Hollandes inte begriper är att incitamentet att arbeta, spara och investera vid 40 procents skatt är dubbelt så hög som vid 70 procents skattesats. Vänstern lever i villfarelsen att en utbudsstimulerande ekonomi inte fungerar trots att alla fakta obekvämt pekar i motsatt riktning. President George W. Bush genomförde en skattereform 2003 för att stimulera entreprenörer till att investera i nyföretagande. Detta resulterade i att de enklare kunde skaffa fram nytt startkapital och att få en högre utdelning på sina investeringar. De lägre skatterna skapade en explosion med skatteintäkter. Mellan åren 2004 till 2007 ökade de federala skatteintäkterna med gigantiska $785 miljarder dollar. Den största ökningen i USA:s historia under en fyra års period. Ledsamt nog så var Bush budget ingen framgång för han spenderade som en full sjöman alla de nya pengar som man fick in och mer därtill på all sköns goda gåvor till olika intressegrupper. Den största synden bland västvärlden politiker är de goda gåvornas politik, och ett starkt inslag av transfereringar mellan olika grupper i samhället.

Om vi överger varje vettig och sund ekonomisk princip kommer detta enbart att leda västvärlden till den misär som vi sett från socialistiska samhällen som Sovjetunionen och Nordkorea. Det är hög tid att vi en gång för alla ger sparken till de som hatar och är avundsjuka på de framgångsrika. Vi måste till varje pris undvika de misstag som begicks under 1930-talet vilket bokstavligen ledde till att Europa kom att ligga i ruiner bara ett årtionde senare.

Ger Soros bidrag till Agenda 21 för att bygga en ny världsordning?

Vet du vad är Agenda 21 handlar om? Om inte bör du läsa detta.

Agenda 21 är en 20 år gammal plan för en så kallad "global hållbar utveckling", vilken antogs vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Sverige och 177 andra världsledare träffade överenskommelsen med länder som övervägande var och alltjämt är diktaturer och totalitära stater. Planen drevs effektivt igenom den svenska regeringsapparaten och det beslöts att varje kommun skall ha ett Agenda 21-kontor.

"En hållbar utveckling" låter som en trevlig idé, eller hur? Det låter fint, tills du skrapar på ytan. Den som dyker ned på djupet i Agenda 21:s alla texter kommer att finna sanningen och det verkliga motivet bakom termen en hållbar utveckling. I verkligheten handlar det om en osynlig plan på att införa en ny socialistisk världsordning bygg på social rättvisa.

Om Agenda 21 genomförs står följande fri och rättigheter på spel:

• Den privata äganderätten till egendom

• Småhus

• Privat ägande av bilar och val av privata resor

• Privatägda gårdar

Agenda 21-planenen riktar sig öppet privat äganderätt av egendomar. I över 35 år FN har tydliggjort sin hållning och drivit frågan om allvarliga inskränkningar privatägd mark.

"Mark... kan inte behandlas som en vanlig tillgång, som kontrolleras av enskilda individer och av påverkan från marknadskrafterna, och dess ineffektivitet. Privata ägandet av mark är också ett principiell instrument för ackumulation och koncentration av rikedom som därmed bidrar till social orättvisa, och okontrollerat, kan utgöra ett stort hinder i planeringen och genomförandet av utvecklingsinsatser. Tillhandahållande av anständiga bostäder och goda betingelser för folket kan bara uppnås om mark används till förmån för samhället som helhet." (Källa: FN:s konferens om mänskliga bosättningar (Habitat I), Vancouver, BC, 31 maj - 11 juni, 1976. Ingressen till Punkt nr 10 i "Conference Report").

Det finns ytterligare två mycket goda skäl att vara försiktig med Agenda 21 och "International Council of Local Environmental Initiatives" (ICLEI) vilka stöder initiativet. Pengar har spårats från Soros och Förenta nationerna för finansieringen av delar av ICLEI.

År 1997 gav George Soros "Open Society" bidrag till ICLEI med $2.147.415 för att stödja de lokala Agenda 21-projekten.

Beträffande FN organisationens problem med att inordna fria länder som Sverige och folkets uppskattning av frihet och självbestämmande behöver inte någon djupare förklaring. Men även i USA har planerna gått relativt länt och i Kalifornien arbetar Agenda 21 för närvarande på att genomföra planer för en hållbar förvaltning av "öppna utrymmen". Definitionen av vad som ska betraktas som "en öppen plats" har väckt en del heta utbyten mellan de som styr planeringsmöten och medborgare som vill att den privat äganderätten ska respekteras och skyddas.

Denna typ av övergripande planering skulle inte kunna genomföras utan en stor och väl finansierad apparat med intressegrupper som kan driva igenom sina egna prioriteringar. För ändamålet utnyttjar Agenda 21 det "Internationella rådet för lokala miljöinitiativ" (ICLEI). Och ICLEI är djupt förankrat i Amerika.

ICLEI lanserades 1995 i USA och har vuxit från en handfull kommuner som deltar i ett pilotprojekt för att ett starkt nätverk med mer än 600 städer och kommuner som aktivt strävar efter att uppnå konkreta minskningar av utsläppen av växthusgaser för att skapa så kallat mer hållbara samhällen. ICLEI USA är den inhemska organisationen för klimatskydd, anpassning och en hållbar utveckling på lokal nivå.

Över 11 kommuner i Sverige är medlemmar i ICLEI (Göteborgs Stad, Haninge kommun, Helsingborgs stad, Laholms kommun, Linköpings kommun, Malmö stad, Miljöstyrningsrådet-Swedish Environmental Management Council, Örebro kommun, Stockholms stad, Sundsvalls kommun, TCO Development, Växjö kommun och Ystads kommun). De lokala myndigheterna antar regler och bestämmelser som inrättats genom ett FN-organisation, till stor del styrd av diktaturer, som vill överföra privat egendom till statlig kontroll? Låter inte detta bekant. Är vi på väg att smygvägen bygga upp ett nytt globalt Sovjetunionen?

Titta på vad som hände i staden Austin i Texas. Där verkar man ha fallit för ICLEI och Agenda 21. En lokal grupp som kallas Texans för en ansvarsfull regering såg vad som hände och försökte att stoppa antagandet av Agenda 21-vänliga initiativ på ett kommunfullmäktige. En av TAG: s medlemmar, John Bush levererade en kortfattad presentation om ICLEI och Agenda 21 som praktiskt taget ignorerades. Om detta kan hända i USA står västvärlden frihet på högt spel.

Agenda 21 är inte för en fri marknad utan föredrar "PPP" eller offentlig-privata partnerskap där regeringen beslutar vilka företag som kommer att få skattelättnader och får överleva. Mot bakgrund av denna insikt, bör det mysiga förhållandet mellan den nuvarande regeringen i USA och GE (ett företag som inte betalade någon skatt under 2010) få de flesta att höja på ögonbrynen. Och WH ansträngningarna att bestämma i vilken stat Boeing kan få etablera sig i verkar stärka beviset på att Agenda 21 idealen redan gör framsteg i Amerika.

Fröet till Agenda 21 såddes redan 1987 då Gro Harlem Brundtland (en kvinna som var förste vice ordförande för Socialistinternationalen) fick upp ögonen för FN och skrev en rapport med titeln "Our Common Future". Långsamt kom rapporten in  i miljörörelsen och blev ett verktyg för att utöva kontroll av alla människor i världen och att lägga grunden för en global regering. Tillväxten av ICLEI och ramen har sätts på plats av Agenda 21 anhängare. Dr Brundtland idéer har kommit närmare ett genomförande. Glöm inte att Socialistinternationalen alltid verkat för genomförandet av en socialistisk världsregering.  

Under de senaste månaderna har medborgargrupper över hela USA organiserat och engagerat sig emot medlemskap i ICLEI. Är det inte hög tid att medborgarna i Sverige tar saken i egna händer och håller rally för att säga upp medlemskapet i ICLEI.

För en bättre förståelse av Agenda 21 och ICLEI gå till: The American Policy Center med mer information om Agenda 21.

Vem tror på hårt arbete och kapitalsim?

I Europa går det en stark skiljelinje mellan de länders befolkningar som tror på hårt arbete och marknadsekonomi och förnekar betydelsen av en fri marknadsekonomi. I södra Europa tror man på John Maynard Keynes teorier som leder till att man trycker upp pengar ur tomma intet för att så kallat stimulera efterfrågan och i norra Europa med fokus på Tyskland tror man på den Österrikiska skolan baserad på en utbudsekonomi och statliga budgetåtstramningar. Sedan södra Europa gick med i Euron som baserats på D-marken har alla kunnat låna pengar till billiga räntor. Men nu har de billiga pengarna tagit slut och medelhavsländernas ruttna moralfilosofi flutit upp till ytan.

Det är nog inte någon slump att Medelhavsländerna inte klarar av sina ekonomier för de tror helt enkelt inte på marknadsekonomi och hårt arbete. Men även övriga västländer har problem med tron på att hårt arbete kan leda till framgång. Pew Research Center publicerade nyligen en rapport med titeln "Pervasive Gloom About the World Economy". Rapporten ger en tydlig bild av vilka länder i världen som tror på marknadsekonomin. Drygt hälften av de undersökta 21 nationerna tror att de flesta människor kan lyckas om de är villiga att arbeta hårt. Detta inkluderar Pakistan (81%) och USA (77%). Det inbegriper även Tunisien (73%), Brasilien (69%), Indien (67%) och Mexiko (65%).

Men arbetsmoralen är mycket svag i Libanon, där endast 32% av medborgarna tror att de kan bli belönande från hårt arbete, och svag i Ryssland (35%), Japan (40%), Italien (43%) och Grekland (43%) vilka länder har drabbats hårt av den senaste tidens ekonomiska nedgången. Tyskarna har gynnats av en relativt stark ekonomi under de senaste åren och de flesta européer tycker de arbetar hårdast i Europa. Västtyskarna är mer benägna att tro på frukterna av sitt arbete än är östtyskarna, som under de senaste åren haft en högre arbetslöshet.

De som har gjort personliga ekonomiska framsteg i livet tror på att hårt arbete leder till framgång. Individer med höga inkomster, särskilt i Storbritannien, Ryssland och Egypten, är betydligt mer benägna än låginkomsttagare att tro på att hårt arbete kan leda till framgång.

Kapitalismen är fortfarande populär i de länder som visar på framgång och tillväxt. Stödet är störst i Brasilien (75%), Kina (74%), Tyskland (69%) (även om östtyskarna är mindre stödjande än västtyskar) och USA (67%).

Men i nio av de 16 länder för vilka det finns trenddata sedan 2007 (innan den finansiella krisen började) är stödet för kapitalismen svagare med de största nedgångarna i Italien (en minskning med 23 procentenheter) och Spanien (ned 20 poäng).

I sex av 21 nationer tror hälften eller mer av befolkningen att ekonomin kommer att förbättras under de närmaste 12 månaderna. Detta inkluderar de mycket optimistiska brasilianare (84%), kinesiser (83%) och tunisier (75%) och relativt optimistiska amerikaner (52%), mexikaner (51%) och egyptier (50%). Men i sex länder tror flertalet att de ekonomiska förutsättningarna kommer att förvärras, mest negativa är grekerna (81%).

Flertalet människor tror generellt att de har det bättre än deras föräldrar. Majoriteter i 14 av de 21 länderna och flertalet i ytterligare tre tror att de har det bättre än den föregående generation. Mest nöjda med hur långt de har kommit ekonomiskt är kineser (92%) och brasilianare (81%).

Tron på marknadsekonomin är starkast i de länder som gör bra ifrån sig och svagast i länder som infört kostbara sociala förmånssystem. Stödet för kapitalismen är störst i Brasilien (75%), Kina (74%), Tyskland (69%) (även om östtyskarna är mindre stödjande än västtyskar) och USA (67%). De största skeptikerna i EU är Spanien (47%) och Grekland (44%). De största nedgångarna har skett i Italien (en minskning med 23 procentenheter) och i Spanien (ner 20 poäng).

Det finns en stark koppling mellan arbetsmoral och ett stöd för marknadsekonomi. De som tror på att hårt arbete leder till ekonomisk framgång är också mer benägna att tro att folk får det bättre i en marknadsekonomi. Detta är särskilt påtagligt i Storbritannien, USA, Ryssland, Tjeckien och Kina.

Det mest anmärkningsvärda är skillnaden attityden i olika länder till ekonomisk fördelning. GlobeScan tillfrågade mer än 12.000 vuxna i 23 länder och fick fram att I 12 lav änderna ansåg över 50% av befolkningen att de rika inte förtjänar sin förmögenhet. I framgångsrika länder som Australien, Kanada och USA ansåg majoriteten att de rika förtjänar sina förmögenheter. Men i Spanien och Grekland anser nästan en absolut majoritet att de rika inte förtjänar sina förmögenheter.

Det är kanske inte så konstigt att det går käpprätt galet för Grekland och Spanien. Framgång är ingen slump och om man inte tillerkänner de som vill ta risker en belöning så får man ett improduktivt och fattigt samhälle. De produktiva flyr hemlandet, om de tillåts, till entreprenörsvänligare länder. Det blir ett förödande resultat för de länder som strävar efter jämlikhet och avgudar avundsjukan mot de som vill lyckas. Allt har ett pris oavsett ekonomiskt system.

Minimilöner och kollektivavtal minskar välståndet

EU-kommissionens förslag om att införa minimilöner i EU må vara en väl menad åtgärd, men i verkligheten motverkar en sådan begränsning möjligheten till att bygga ett samhälle som skapar ett högre välstånd i sin helhet. I Sverige finns det ingen lagstadgad minimilön, men arbetsgivarna är dock tvingade att tillämpa de löner som framgår av kollektivavtalen oavsett om dessa är medlemmar i en organisationen eller ej. Således har Sverige indirekt en form av minimilön. Konsekvenserna med att reglera prissättningen på arbetskraften förstås uruselt av de flesta politiker. Och väljarna röstar oftast på sådana åtgärder som de med sin magkänsla tycker låter bra, vilket visats sig vara förödande för samhället i sin helhet.

Desto större frihet marknadens parter har att själva bestämma över lönerna desto större välstånd kan skapas för alla medborgare i landet. Trots detta har de flesta industriländer infört likartade trygghetspaket i all välmening. Själva syftet har varit att artificiellt höja lönerna och ge anställningstrygghet, men det verkliga utfallet har knappast blivit det avsedda. Frankrike med sina hårda trygghetslagar har en skyhög arbetslöshet som oftast överstiger tvåsiffriga tal. I Storbritannien såväl som i Sverige anser många småföretagare att det inte är värt huvudverken att anställa någon personal. I Sydafrika har regerings själv erkänt att lagarna om anställningstrygghet orsakat den skyhöga arbetslösheten som normalt överstiger 25 procent.

I Europa har det under åratal varit betydligt svårare att finna ett arbete jämfört med USA. På den amerikanska arbetsmarknaden har det tillkommit tre gånger så många arbeten som i Europa under samma tid. Faktum är att den europeiska arbetsmarknaden förlorat jobb i den privata sektorn under samma tidsperiod. Detta kan knappast komma som en överraskning mot bakgrund av att det är betydligt dyrare att anställa personal med anställningstrygghet och kostbara sociala åtaganden.

När oförståndiga politiker inför artificiellt höga löner som är satta över vad marknaden vill betala orsakar detta ett överskott på arbetskraft och en krympande efterfrågan. Att lönen höjts medför inte att arbetstagarens produktivitet blir större. Om inte löntagarens produktivitet är värd den åsatta minimilönen så sker naturligtvis ingen anställning. Att på detta sätt artificiellt skapa en högre arbetslöshet kan ju knappast vara till hjälp för den som vill komma in på arbetsmarknaden och för samhället som blir tvunget att ta på sig en kostnad för den arbetslöse, genom att ge arbetslöshetsunderstöd och genom att förlora en produktion av varor och tjänster.

Den amerikanska nationalekonomen Thomas Sowell menar att argumentet för att minimilöner skulle skapa en bättre situation för låginkomsttagare motsäger sig själv. Låginkomsttagare vinner inte någon fördel av att bli utestängda från arbetsmarknaden och att uppbära socialbidrag. Skadan är störst för unga med brist på arbetserfarenhet vilka skulle tjäna mer på att få ett ingångsjobb och få en erfarenhet än att gå arbetslös.

I land efter land har artificiellt satta minimilöner minskat möjligheten för oerfarna unga jobbsökare att finna ett arbete. Det kan inte komma som någon överraskning att länder som Nya Zealand, Frankrike, Kanada, Sverige och USA har en artificiellt hög ungdomsarbetslöshet, när lönerna i de flesta fall är satta över värdet på produktiviteten. Inte ens i en socialistekonomi som Sovjetunionen existerade det en fri lunch. Enligt en studie i Sovjet så undvek dåtidens företagsledare att anställa ungdomar därför att de hade rätt till en lång ledighet och kortare arbetstid, vilket inte motsvarade det värde de producerade och därför inte kunde konkurrera med mer erfaren arbetskraft.

Spaniens extrema ungdomsarbetslöshet toppar i Europa med sina 51 procent. Frankrike har en generell arbetslöshet runt tio procent men en ungdomsarbetslöshet runt 22 procent. EU:s genomsnitt ligger på nästan 23 procent. Några EU-länder sätter lägre minimilöner för ungdomar vilket visar i statistiken ger ett positivt utslag. Även mindre populära minoritetsgrupper drabbas av artificiella minimilöner. Överskottet på arbetskraften gör det billigare för arbetsgivarna att diskriminera mindre önskvärda grupper än vad som skulle bli fallet i en helt fri marknad. Före USA införde minimilöner var arbetslösheten låg bland svarta lågutbildade. När lönerna höjdes med 70 procent år 1935 kostade detta den svarta arbetskraften en halv miljon arbetstillfällen. Vid mitten av 1950-talet var arbetslösheten dubbelt så hög för svarta som vita. Sowell menar att detta är förklarligt beroende på att svarta hade lägre kompetens och därför inte fick en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden baserat på löner som motsvarade deras verkliga värde på produktiviteten.

Människor är olika och har olika förutsättningar, vilket stämmer dåligt överens med de kollektivs löner som fackföreningarna förhandlar fram för sina medlemmar. Fackföreningar existerar enbart för att sätta ett annat pris på individuella arbetstagare än vad som annars skulle bli fallet om en fri marinad skulle sätta priserna. Ett problem som ignoreras i debatten är att kollektivt satta löner är oftast artificiellt låga eller höga och att detta medför att fördelningen av resurserna blir mindre effektiva för samhället i stort.

Sowell anför som exempel att om en arbetsgivarorganisation håller lönerna under den nivå som löntagaren är värd så söker sig färre till sådana arbeten än om lönen varit högre. Om en tillverkare betalar 100 kronor per timma för ett arbete som på en fri marknad skulle ge 150 kronor per timma kommer så kommer arbetstagaren att söka sig till andra industrier som kan betala kanske 120 kronor per timma. För samhället i stort är det en förlust därför att en person som är värd 150 kronor per timma nu bara producerar ett värde som uppgår till 120 kronor per timma. Detta leder till ett mindre välstånd i för det svenska samhället och blir tydligt vid en jämförelse med Schweiz där välståndet är betydligt högre än i Sverige. Enligt Världsbankens statistik från 2010 uppgick Schweiz bruttonationalinkomst per capita med köpkraftsparitet till 50 170 USD och Sveriges endast till 39 730 USD. En starkt bidragande orsak till att Schweiz producerar ett högre välstånd beror på att man inte har någon minimilön och att fackföreningarna har en underordnad betydelse jämfört med Sverige. Om facket tvingar fram en lön på 200 kronor per timma och denna ligger över arbetstagarens produktivitet så tvingas arbetsgivaren att investera i teknisk utrustning som höjer produktiviteten, vilket innebär att ett lägre antal enheter kommer att tillverkas till ett högre pris. Detta skapar inte någon fördel för landets ekonomi.

Andra industrier som kan anställa mer personal till ett av facket satt underpris kan visserligen producera mer, men det är inte ett effektivt sätt för samhällsekonomin. De av facket artificiellt satta lönerna medför ett skift från ett mer produktivt utnyttjande till ett ineffektivt utnyttjande. I en helt fri marknadsekonomi kan enbart villkor och löner sättas i enlighet med vad som är acceptabelt för båda parter. Alla andra villkor som avviker från från en marknadsmässig prissättning av lönerna kommer oundvikligen att leda till att den missgynnade sidan genomför färre antal transaktioner. Den verkliga förlusten består enligt Sowell i att saker som båda parter velat uppnå förhindras beroende på att villkoren artificiellt minskats vilket medför att handlingsfriheten begränsas för båda parter. Fackföreningar och även arbetsgivarföreningar engagerar sig enbart i sina egna intressen vilka oftast inte är desamma som samhällsintresset i sin helhet.

Viss politiker vill reglera lönesättningen för kvinnor därför att det finns en stark tro på gruppen tjänar mindre än män. Den statistik som SCB tillhandahåller visar på löneskillnad på mellan en till fyra procent, vilken uppgift kan vara mindre i verkligheten. Myten om olika lön håller inte därför att en arbetsgivare helt enkelt inte kan diskriminera en viss grupp på en konkurrensutsatt marknad. Kostnaden för att diskriminera kan inte föras över på konsumenten när det finns andra företag på marknaden som konkurrerar med likvärdiga produkter. För det fall att en kvinna skulle bli betald med endast 75 procent av en mans lön skulle en arbetsgivare kunna anställa fyra arbetare jämför med vad konkurrenten betalar för tre arbetare, vilka inte producerar lika mycket som de fyra. På en fri marknad har alla arbetsgivare ett incitament att anställa kvinnor i stället för män. Resultatet blir att konkurrensen om kvinnor skulle utjämna skillnaden mellan könen.

Den perverst eftersträvade jämlikheten i Sverige och EU i stort är till stor skada för tillväxten och därmed välståndet för samhället i sin helhet. Sällan framkommer det i debatten att strävan efter att uppnå jämlikhet står i konflikt med att reducera all form av fattigdom. Det en gång (1970-talet) mest jämlika samhället på denna planet var Kina. Problemet var bara att Kinas jämlikhetsfixerade socialistiska system var totalt oförmöget att resa landet ur en beklämmande fattigdom. När Kinas ledare Deng Xiaoping på 1970-talet ändrade kursen genom sitt uttalande "Låt några individer bli rika först" tillkännagav han att man måste göra avvägning mellan att minska på fattigdomen och att sträva efter total jämlikhet. I jämförelse höll man i Indien sig kvar vid politiker som förespråkade en total jämlikhetsideologi, med resultat att de fattiga förblev utfattiga. Så småningom insåg Indierna att Kinas marknadsekonomiska modell var mer framgångsrik och en kursändring tog Indien ur dess ekonomiska misär. I dag tillhör Kina de få länder som har större inkomstskillnader än USA, medan Indien är mer jämlikt. Kinas fattiga har dock dragit det längsta strået. Medan andelen fattiga som levt på en dollar om dagen i Indien föll från 42 procent 1993 till 35 procent 2004 såg man ett bättre resultat i Kina där antalet föll från 28 procent ned till 11 procent, tack vare en snabbare tillväxt.

Orsaken till att de flesta amerikaner och kineser fått det bättre beror inte på hur den nationella inkomsten fördelats utan på att pajdegen vuxit sig mycket större. Det är förändringar av produktiviteten och resursanvändningen som betyder något för en nations allmänna välstånd och inte hur fördelningen förändrar sig med några procentandelar, vilket media och politiker helt felaktigt fokuserar sig på.

Svensk och utländsk media förargar sig till löjliga proportioner på företagsledare som får höga löner och gyllene fallskärmsavtal. Speciellt utsatta är företagsledare i börsnoterade bolag. Jämlikhetsfixerade svenskar har svårt att förstå hur en verkställande direktör kan vara värd 100 miljoner dollar per år. Orsaken är att de flesta inte tänker på att produktivitet inte enbart är relaterat till den enskilda individens meriter utan även till omgivande omständigheter.

Sowell pekar på ett exempel från år 2006 då Ford Motor Company gick med 12,7 miljarder i förlust. En verkställande direktör som skulle kunna undvika en sådan dramatisk förlust borde vara ett fynd för 127 miljoner dollar i årslön, därför att det endast utgör en procent av vad en sådan chef kan åstadkomma med företagets resultat. Med andra ord få individer kan åstadkomma en produktivitet som adderar 99 gånger till deras lön i vinst. Naturligtvis är det svårt att tro att en sådan individ skulle vara tusen gånger smartare, eller tusen gånger mer motiverad än någon som tjänar 100 000 dollar per år. Vad som dock är relevant för ett ekonomiskt beslut är produktiviteten under rådande omständigheter och inte enbart personliga meriter.

Många retar sig och spyr galla över verkställande direktörer som misslyckas och får sparken med en gyllene fallskärm som ger miljoner i uppsägningslön. Men för ett företag kan det vara värt att snabb bli av med en mindre kompetent företagsledare utan långdragna förhandlingar och rättegångar. Aktieägarna kan i sådana fall tjäna mångfalt kostnaden för att bli av med en inkompetent individ jämfört med kostnaden för en gyllene fallskärm. Det är priset aktieägarna får betala för ett misstag att anställa fel individ. Det skall understrykas att de som betalar en företagsledare har ett begränsat intresse av att kasta pengar rätt i sjön. I korthet behandlas betalningar till företagsledare i en marknadsekonomi på samma grunder som hushållningen med alla andra knappa resurser som har en alternativ användning. Jag kan bara hålla med Sowell om att den största frågan är vilken individ (domare) är så kvalificerad att han kan bedöma vad en individs meriter är värda i pengar. Enligt min uppfattning är en fri och opåverkad marknad det bästa instrumentet för att sätta ett pris på tjänster och varor. Alla andra metoder har hitintills misslyckats sedan mänskligheten lärt sig skriva. Och att upprepa ett experiment ett oändligt antal gånger och förvänta sig ett annorlunda resultat nästa gång är tämligen obegåvat.