Politiker har under alla tider velat bli populära och det lättaste sätter att köpa sig en plats i riksdagen är genom utlova goda gåvor som någon annan blir skyldig att betala. Både socialistiska och borgerliga partier har fallit för denna moraliskt genomruttna princip. Genom korrupta redovisningsmetoder har politikerklassen försökt dölja sanningen om den ohållbara utopiska välfärdspolitiken. Grekland är det första EU-landet som står på konkursens brant. De övriga PIIGS länderna ligger inte långt efter. Inte långt efter ligger Sverige och de övriga EU-länderna. Ekonomen Jagadeesh Gokhale har redovisat de ofinansierade finansiella åtagandena och de framtida konsekvenserna.
Till skillnad mot företag så redovisar de flesta regeringarna i EU-änderna sina statsbudgetar enligt kontantprincipen och tar sällan hänsyn till framtida åtaganden. I princip är det ett enkelt system som innebär att man budgeterar inbetalningar och utbetalningar när de uppstår. I näringslivet baseras en budget på en bokföringsmässig grund, varvid man registrerar kostnader, inte utbetalningar, samt balanserar framtida åtaganden i en balansräkning. Sverige har till viss del börjat tillämpa bokföringsmässiga redovisningsprincipter. Fastän att statsskulden vid utgången av 2009 redovisades till 39 procent av BNP, var de verkliga samlade åtagandena över 400 procent vilka kommer att sluta som en statsskuld i framtiden. Gokhale slår ett djupt hål på EU-ländernas redovisningsprinciper.
Utlovade åtaganden för hälsovård, pensioner och äldrevård ökar konstant, men skall betalas av allt färre eftersom befolkningarna åldras. Eftersom systemet inte bygger på att man betalar in till sig själv har resultatet blivit att de ofinansierade åtagandena växer.
Ett genomsnittligt EU-land skulle behöva drygt fyra gånger (434%) nuvarande BNP på banken för att kunna klara sina åtaganden för framtiden. Polen ligger värst till och skulle behöva ackumulera 15 gånger sin BNP i tillgångar för att kunna uppfylla sina åtaganden.
Ingen EU-regering har hittills gjort nödvändiga avsättningar för kommande åtaganden. Antingen måste EU-länderna acceptera en nedmontering av välfärdsprogrammen, eller så måste man höja skattetrycket dramatiskt. Tekniskt sätt skulle skattesatsen i EU länderna behöva höjas till 55 procent år 2020 och år 2035 till 57 procent. I enlighet med Arthur Laffer skulle en höjning av skattetrycket i en högskattestat rentav medföra en minskning av skatteintäkterna. En studie genomförd av Y. Hsing 1996 av USA:s ekonomi mellan 1959 och 1991 påvisade att den punkt där skatteintäkterna var optimala låg mellan 32,67% och 35,21% och att intäkterna därefter skulle minska. En studie av den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute från 2007 fann att den optimala skattesatsen för företag i OECD-länderna låg på 26 procent.
Den svenska skatteobalansen i förhållande till BNP ligger på 7,3 procent baserad på beräkningar till 2051. Talet visar vad som årligen behövs läggas till för att balansera statsbudgeten. Skatteobalansen uppgår till 1.215 miljarder euro, eller 430 procent av BNP. Därtill kommer alla de landsting och kommuner är konkursmässiga, men trixar med bokföringen för att förleda väljarna. Fastän procentsatsen för ofinansierade statsutgifter ligger under tio procent av BNP så är beloppet alarmerande. De totala ofinansierade utgifterna under nuvarande åtaganden uppgår till 36 procent av framtida BNP.
Det övervägande problemet med den euro-socialistiska välfärdspolitiken är att det inte finns några samband med åtagandena och skatteintäkterna. Grova obalanser i ekonomierna uppstår då befolkningstillväxten i de flesta EU-länderna hamnar under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att upprätthålla status quo. De blir allt förre som skall försörja allt fler. Detta är en rent ohållbar situation. Den enda rimliga lösningen är att koppla alla välfärdsprogram direkt till individen. Sverige och övriga EU-länder måste gradvis överföra ansvaret för statliga sociala förmåner som hälsovård, pensioner och generell social välfärd. Utan sådana reformer kommer den redan ofinansierade sociala välfärdspolitiken att gå i konkurs, som den redan gjort i Grekland.
