Fem skäl till av Schweiz är bättre än Sverige

Alla individer agerar mer eller mindre med ett egenintresse, så även politiker. Problemet är bara att politikerklassens egenintresse inte överensstämmer med medborgarnas. Det finns bara ett land på denna planeten som lyckats balansera medborgarnas egenintresse mot politikerklassens och det är Schweiz. Det är ingen slump att schweizarna lyckats bättre än Sverige och de andra länderna i Europa. Här följer fem skäl till att Schweiz är bättre än Sverige.

1. Bördan av de offentliga utgifterna är lägre i Schweiz. Enligt OECD förbrukar den offentliga sektorn endast 33,44 procent av bruttonationalprodukten (BNP) i Schweiz, jämfört med 49,16 procent av BNP i Sverige.

2. Schweiz konstitution bygger på en äkta federalism, med en nationell regeringen som ansvarar för endast omkring en tredjedel av de offentliga utgifterna. Sverige skulle kunna överföra en större del av de offentliga utgifterna till länen och regionalisera besluten.

3. Schweizarna har en stark rätt att kontrollera sina egna personliga uppgifter och landet för en stark politik för att skydda medborgarnas fri- och rättigheter, inklusive en hög finansiell integritet. I Sverige kan Kronofogden titta på ditt bankkonto utan att ens behöva en husrannsakan.

4 . Schweiz har en positiv form av multikulturalism med människor som lever tillsammans i fred trots olika språk och olika religioner. I Sverige fungerar det dock inte lika bra.

5 . Vapeninnehav är genomträngande i Schweiz, och det schweiziska folket värdesätter denna frihet högt. Dessutom måste man beundra nationen därför att alla arbetsföra män har helautomatiska gevär i sina hem? Man är mycket bra på att skydda denna frihet. I Sverige får bara polisen och brottslingar ha automatvapen.

Kaos och annalkande storkrig i Mellanöstern

Om våra politiska ledare i västvärlden fortfarande tror att de har makten att påtvinga sitt varumärke för fred och frihet i Mellanöstern, så bör de snarast checka in på ett dårhus.

För fem år sedan när krigen i Irak och Afghanistan fortfarande var i full gång röstade nästan alla amerikanska medborgare för den kandidat som de trodde skulle kunna göra det bästa jobbet att få slut på konflikterna. Bortsett från enstaka eller sporadiska konflikter på andra håll, var Irak, Afghanistan och Iran de enda heta områdena med en långsiktigt ifrågasatt stabilitet vilka kunde allvarligt ifrågasättes. 

I fokus för USA och dess allierade i Nato handlade det strikt om dessa tre länder. Och politikernas utmaning handlade strängt taget om att ta hem trupperna utan att lämna kaos i deras kölvatten. Den palestinsk-israeliska konflikten pågick naturligtvis som alltid. Men i motsats till de nya krigen på andra håll handlar det om en sex decennier gammal konflikt, som knappast bedömts som en de-stabiliserande faktor i regionen. Sammanfattningsvis talar vi om två, kanske tre, allvarliga konflikter att oroa sig, med måttlig påverkan på världens stormakter. Med andra ord såg man inget brett hot mot den globala ekonomin. Förhoppningarna var höga om en framtida långsiktig stabilitet.

Om vi nu spolar framåt till slutat av augusti, 2013, ser envar hur dramatiskt bilden har förändrats betydligt. Ordet "stabilitet" har helt och hållet strukits ur lexikonet. Alla observatörer i regionen har sett hur samtliga länder i regionen påverkas; internt och externt, politiskt och socialt, handel, tillströmningen av flyktingar och av omstörtande konflikter.

Länder som Egypten, Libyen, Jemen och Pakistan är samtliga i olika stadier av kollapsade stater, där rättssamhället är långt borta och kaos börjar ta över. Värst av allt, nya krig har tillkommit och sprids snabbt. Iraks "arabiska uppvaknande" var tidigare delansvarigt för slutet av inbördeskrig. Nu är det begravd och bortblåst. I dess ställe har en ny, ännu mer virulent form av etniska stridigheter återkommit. Samtidigt har jihadister från hela världen tillströmmat till Syrien, vilka även bidrager till att återuppväcka bränderna i Irak.

Men den som fortfarande tror att det finns en mur som omger området som kan avskärma konflikten borde checka in på samma mentalinstitution som de vilka tror sig kunna fixa problemet.

Till skillnad från de konflikter fem år sedan, har världens stormakter dragit en linje i sanden - USA och dess allierade i Nato visavi Ryssland och Kina. I motsats till det förflutna, är amerikanska och ryska slagskepp på väg in i området.

Hur går det för Syrien?

Tyvärr sitter det rätt på toppen av en serie av förkastningar som delar regionen i många linjer.

Den första förkastningslinjen är den tusenåriga konflikten mellan shia och sunni, som går tillbaka till Muhammeds död år 632.

Fram till förra seklet, var den mestadels begravd. Nu har den exploderar i ett regionalt krig. Denna konflikt har varit den enskilt största faktorn bakom de 134.000 civila dödsoffer i Irakkriget och 106.000 dödsfall hittills i den syriska konflikten. Konflikten har uppslukat nästan hela regionen, där granne ställs mot granne, land mot land, även terrorism mot terrorism.

Områden med betydande nationer på Shia sidan inkluderar Iran, Irak och Syrien, samt på den sunnitiska sidan, Saudiarabien, Egypten och Turkiet. Mest terroristorganisationer och andra organisationer faller också in i det ena eller andra lägret.

Vilken sida är USA på? Svar: Varken och båda!

I Irak är USA den shiitiska sidan. Den avsatte den sunnitiska Saddam Husseins regim, kasta slutligen hela nationen i händerna på Iran.

I Syrien spelar Obama-administrationens förslag inför USA:s kongress att bomba Assad direkt i händerna på sunnimuslimska jihadister.

Och i hela regionen stöder USA repressiva sunnitiska regimer, där den stora delen shiitiska befolkningen befinner sig i olika stadier av revolt.

Den andra förkastningslinjen handlar om kampen mellan muslimsk fundamentalism och modernism, mellan dem som söker en återgång till medeltiden och de som vill gå vidare in i det tredje årtusendet. Denna förkastningslinje delar upp det syriska upproret mellan reformister och jihadister och får Egypten att spricka sönder i sömmarna.

Den tredje förkastningslinjen är den djupaste av alla och skär rätt genom Syrien. Jag talar om väst visavi öst, särskilt mellan USA och Västeuropa mot Ryssland och Kina.

Denna konflikt är inte baserad bara på återuppvärmda minnen från det kalla kriget. Inte heller är det en konflikt mellan vänner med inkompatibla kroppsspråk. Istället har konflikten alla kännetecken från en uppvärmning av ett kallt krig mellan gamla makter på tillbakagång och nya på uppgång.

Sammanfattningsvis representerar dagens Syrien konflikt både metaforen och korsningen av fler-dimensionella politiska och ekonomiska jordbävningar som kan komma att genljuda över större delen av regionen och sprida sig till stora delar av världen.

Till skillnad från det förflutna har de ekonomiska konsekvenserna av pågående fas av denna regionala konflikt - och möjligen globala - blivit gränslös. 

Fråga dig själv: Hur kommer det att påverka energipriserna? Hur kommer energipriserna att påverka inflationsförväntningarna och räntor? Vad gör du för att tjäna på detta och att skydda dig själv mot en finansiell härdsmälta?

Myten om Europas åtstramningspolitik

Västern i Europa försöker till varje pris att bevisa att åtstramningspolitiken inte fungerar. De menar att den höga arbetslösheten beror på att ländernas regeringar försöker spara på samhällsutgifterna. "Med medelklassarbetare som plockar i sopor på jakt på mat, har åtstramning redan gått för långt" tycker marxisterna och de andra kollektivisterna.

Deras slutledningsförmåga är dock helt under isen, därför att PIIGS-länderna egentligen inte genomfört några besparingar. Om man med åtstramning menar att man sparar på utgifterna så har det knappast inträffat.

Några länder i EU har försökt att minska budgetunderskotten genom att öka skatterna och inte genom att minska på utgifterna. Englands regering klippte till de välbeställda med en 25 procentig skattehöjning, utan att det i verkligheten bidragit med ökade skatteintäkter. Rika individer har flyttat sina tillgångar, eller helt enkelt blivit mindre produktiva genom att jobba ihop färre slantar. Om man menar allvar i EU så borde man följa exempel som Island där man trots vilda protester gjorde reella nedskärningar i statsbudgeten. Islands underskott föll från 13 procent ned till ynka 3 procent efter åtstramningen och landet har nu en tillväxt.

Kanada lyckades skära i sin budget för 20 år sedan och har nu gått om USA inom flera sektorer.

Men västern trycker ivrigt på och menar att länder som Japan inte stimulerar tillräckligt. Ekonomiprofessor Christina Romer från Berkeley, tidigare ordförande för presidentens ekonomiska råd, menar dock att: "Detta är det mest radikala ekonomiska experiment en ekonomisk stormak genomfört under hennes livstid." Och trots "stimulanserna" har Japans ekonomi helt stagnerat och riskerar nu att torpedera hela världsekonomin.

Den amerikanska presidenten och kongressens ledamöter spenderar pengar som fulla sjömän raglande fram genom Washingtons gator.

Tänk om din familjebudget hade sett ut som följer:

Årsinkomst:  245.000 kr

Årliga utgifter:  353.700 kr

Ny kontokortskulder:  108.700 kr

Din befintliga skuld:  1.676.000 kr

Du kanske skrattar och säger att det vore högst oansvarigt att sköta sin ekonomi på ett sådant sätt, men så ser faktiskt USA:s ekonomi ut i verkligheten.

Statsintäkter:  2.450.000.000.000 dollar

Utgifter:         3.537.000.000.000 dollar

Underskott:    1.087.000.000.000 dollar

Statsskuld:   16.760.000.000.000 dollar

Man får vara ganska tokig i skallen för att driva en sådan budget. Förskräckligt tycker du kanske, men faktum är att det finns fler väljare som dig röstar på en sådan politik än det finns väljare emot. Faktum är att en blygsam besparing med ett par tre procent om året skulle kunna rätta till situationen inom några få år. Problemet är bara att ingen väljare är villig att spara på någon specifik post, därför att de flesta numera tar emot alla former av bidrag och förmåner från den amerikanska staten.

Med andra ord finns det numera fler som röstar på att bli försörjda är vad det finns folk som är villiga att försörja sig själva på ett hederligt arbete. Ett företag skulle inte kunna överleva på den här typen av resonemang och det kan inte samhället heller i längden.

Senator Rand Paul har i sin budget föreslagit att skära ned på flera helt onödiga departement som departementen inom handel, bostad, energi och utbildning. Varför inte, men varför inte mera? Bönderna sköter jordbruket själva och behöver inte något jordbruksdepartement. Inte heller behövds något federalt utbildningsdepartement. Det är något som staterna själva betalar för och kan sköta.

I ett fritt land behövs inte en mängd planekonomiska inrättningar som sysslar med svåger politik.

På den nuvarande vägen kommer landet inom en relativt nära framtid att gå en statsbankrutt till mötes.

Ärlighet varar längst. Der går inte att spendera pengar som du inte tjänar ihop till.

Skatteintäkterna ökar med en slopad statlig inkomstskatt

Den statliga inkomstskatten, inklusive värnskatten, drar bara in futtiga tre procent av skatteintäkterna. Bidraget till statskassan är kosmetiskt, men dess skada är betydande för den enskilde medborgaren. En justering av brytpunkten i den statliga inkomstskatten är rent nonsens ur intäktsperspektiv. Den enda riktiga åtgärden för att öka incitamentet att arbeta och därigenom skapa ett högre välstånd är att avskaffa de statliga inkomstskatterna helt och hållet.

Den socialdemokratiska ekonomiska centralplaneringen och skattepolitiken under 1900-talet har lett till ett stort antal misslyckanden. De flesta individer som fattade besluten hade mer kunskap och information än genomsnittssvensken, så de kan knappast kallas idioter. Problemet är dock att en intellektuell elit med bättre kunskap än de flesta svenskar ändå är underlägsen den samlade kunskapen hos alla svenskar sammantaget.

Därför är marknadsekonomin överlägsen en planerad ekonomi med en uppblåst offentlig sektor. Individer kommer att begå misstag i alla politiska system. Frågan är därför vilket system som premierar framgång och gör risken värd att utmana. I en ekonomi handlar det inte bara om att göra vinst utan även om hotet att göra en förlust. Det hotet är sannolikare än att göra en vinst och hindrar många från att ta den extra risken. Utan att ta risker så kan inget välstånd skapas.

Staten kan enbart öka eller minska skattesatserna. En högre skattesats inbär därför i praktiken inte att skatteintäkterna ökar. Oftast så minskar statens intäkter vid en skattehöjning, därför att individerna ändrar sitt beteende. Om man som i Sverige lägger på en skyhög marginalskatt med 20 procent över 34 500 kronor per månad innebär detta att de flesta omvärderar värdet att arbeta mer och att ta extra risker. President John F. Kennedy sa att det ligger en paradoxal sanning i att det sundaste sättet för att öka skatteintäkterna är genom att sänka skattesatserna. Kennedy sänkte skatten för flertalet inkomstgrupper med 30 procent och med 11 procent för höginkomsttagarna. Mycket riktigt ökade skatteintäkterna med 8,6 procent per år och arbetslösheten sjönk ned till 3,4 procent.

När president Ronald Regaan sänkte den högsta skattesatsen från 70 procent ned till 28 procent ökade statens intäkter från 517 miljarder dollar 1980 till 1 032 miljarder dollar 1990. De sju snabbaste växande ekonomerna inom OECD har samtliga en lägre inkomst- och bolagsskatt än genomsnittet. William McBride påvisar i en studie från 2012 att höga skattesatser på inkomster har en negativ effekt på tillväxten. En sänkning med 10 procent gav en ökad tillväxt med 7,5 procent under perioden mellan 2000 och 2010.

Barry W. Poulson and Jules Gordon Kaplan har i en studie baserad på åren mellan 1964 till 2004 påvisat att höga marginalskatter i amerikanska delstater haft en negativ påverkan på tillväxten. De delstater som hade en lägre skattesats än genomsnittet hade en högre ekonomisk tillväxt. Det visade sig att de stater som i högre grad baserade sina intäkter på inkomstskatter hade än lägre tillväxt än stater som utnyttjade alternativa skatteintäkter för att generera likvärdiga intäkter.

Även Assar Lindbeck påpekar redan 1985 att vetenskapen relativt väl känner till att effekterna av ekonomiska snedvridningar accelererar kraftigt när marginalskatterna ökar. Och i synnerhet när skattesatserna nått höga nivåer. Lindbeck påpekar att Hansson och Stuart kommit fram till att vid en marginalskatt på 70 procent medför en ytterligare skattekrona (procent) i skatt att kostnaden för samhällsekonomin ökar med 3-7 kronor (om skatten används till inkomstöverföringar). Ingen kan ju knappast påstå att detta är någon vinst för samhället i stort. Även om den nuvarande skattesatsen är lägre blir effekten en effektivitetsförlust för samhället.

Sedan 1985 har det producerats ett betydande antal rapporter som påvisar sambandet mellan höga marginalskatter och bolagsskatter. Totalt 25 rapporter från olika OECD-länder påvisar att marginalskattesänkningar medför en ökning av BNP. Karel Mertens & Morten Ravns studie påvisar att en marginalskattesänkning med en procent medför en BNP ökning med 1,4-1,8 procent.

Trots den borgerliga Alliansens sänkningar av skattesatserna har statens skatteinkomster ökat med nästan 400 miljarder kronor på tio år. Landets skattetryck beräknat på BNP har minskat från 51,5 procent i december 2000 till 45,8 i december 2010. Skatteintäkten per capita har ökat från (inflationsuppräknat) 154 970 kronor år 2000 till 160 369 kronor 2010.

All beskattning påverkar individens beteende. Höga skatter minskar utrymmet och viljan till att skapa ett välstånd. Nobelpristagaren Milton Friedman och många ekonomer med honom är för en rättvis platt skatt som skapar lika villkor för alla. Den viktigaste effekten med en platt skatt är att den främjar entreprenörskap och viljan att riskera egna pengar på nya projekt. Den som tjänar dubbelt så mycket betalar ändå dubbelt så mycket i skatt, i ett platt skattesystem. Studier gjorda av Robert E. Hall, Alvin Rabushka visar på att samtliga skattebetalare skulle komma att betala mindre skatt om man slopade det progressiva skatteskalorna. Deras forskning stöds av positiva data från ett flertal länder runtom i världen inklusive sex amerikanska delstater (Colorado, Illinois, Indiana, Massachusetts, Michigan, och Pennsylvania).

Hong Kong var först med att introducera en platt skatt redan 1947. Det råder ingen tvekan om att den rättvisa skatten i förening med en fri marknadsekonomi utan tullar och andra hinder har medfört en oavbruten ökning av Hong Kongs välstånd. Likaså visar en rapport från The National Bureau of Economic Research klart på att införandet av en platt skatt i Chile minskat skillnaderna i inkomster mellan olika grupper i samhället och skapat en bättre stabilitet i statsfinanserna.

De som bekänner sig till tron på ett fritt samhälle måste därför utgå från att envar individ har rätt till sina egna intjänade pengar. Således måste ett rättvist skattesystem beskatta alla måttligt på lika villkor. Andra har inte någon moralisk rätt att förfoga över dina pengar via staten. I ett fritt samhälle är staten inte det organ invånarna tjänar utan det organ som tjänar medborgarna. Därför är en likformig beskattning mer attraktiv och välfärds-skapande. I sådant system kommer alla att tjäna procentuellt lika mycket på en ökning av arbetsinkomsten. De rika kommer inte att flytta ut ur landet och låta bördan falla på alla de med lägre inkomster som stannar kvar i landet.

Låt oss vara för att sänka skatterna under alla omständigheter, för varje ursäkt och envar orsak, närhelst det är möjligt. Problemet med skatter är inte så mycket beskattningen som sådan utan hur ineffektivt staten spenderar våra pengar. Sanningen är att staten inte spenderar våra pengar lika effektivt som vi själva gör och de förmögna är definitivt bättre på att använda sina egna pengar än staten.

Där skatterna är lägre finns det mer pengar tillgängliga för investeringar och sparande. När det sker fler investeringar så produceras mer varor och tjänster. Därvid ökar lönerna och den allmänna levnadsstandarden stiger. Den största biprodukten blir högre skatteintäkter för staten.

Staten är inte lösningen på våra problemen

De flesta politiska partier försöker att övertyga väljarna om att bara de får din röst så har de lösningen på alla problem. Få väljare anser dock att de ledande politiska partierna har lösningen till hur samhället skall kunna utvecklas på ett bättre sätt. Svaret på frågan ligger i skillnaden mellan hur individer beter sig i en statlig organisation i jämförelse med ett privat företag. Varför är det så att oavsett vilka politiska partier som styr landet så blir resultatet mer eller mindre lika dåligt. Inom område efter område som våra politiker och tjänstemän tr ansvar ansvaret över så blir resultatet alltid mediokert eller rena misslyckanden.

Skolan

Skolutbildningen utgör en av Sveriges största socialiserade verksamhetsområden. I Sverige utgjorde utbildningskostnaderna 6,3 procent av landets BNP 2006 (kostnaden per grundskoleelev var 80 900 kronor 2008), vilket ligger över 30 OECD-ländern snitt på 5,7 procent av BNP. Högst andel hade Island med åtta procent före USA på 7,4 procent. I USA har beloppet per elev under de senaste 30 åren trefaldigas (justerat för inflationen) medan elevstandarden har gått ned. I Sverige har fler friskolor och ett nytänkande inom många kommunala skolor gjort att antalet pedagogiska metoder ökat. Trots detta är standarden debatterad i media som rapporterar om stökiga klasser och låga kunskapskrav.Svenska elever är medelmåttiga i matematik och naturvetenskap.

Laglöshet och brott

On det är någon funktion som staten och kommunerna bör sköta så är det att skydda oss mot orättfärdigheter utövat av andra individer. Skyddet av våra liv och egendomar är en central funktion för polisen och domstolar. Dock är det få som anser att staten sköter denna uppgift med beröm. Frågan är varför. Därför att det finns så otaligt många lagar att bryta emot. När 1734 års lag tillkom var antalet lagar någorlunda överskådligt. I dag. Lagar som inte har ett starkt stöd i det allmänna rättsmedvetandet fungerar dåligt i praktiken och därför respekterar få lagar som majoriteten bedömer som dåliga. Därför avkriminaliserade man brottet att gå mot röd gubbe. Men fortfarande vidhåller man straff för fortkörning och narkotikabruk. Kostnaden för kriget mot narkotikan är enorm i hela världen och begränsningen av missbruket är helt misslyckad. Att försöka hindra individer från att använda medel som är skadliga är nästintill utsiktslöst. Den skada som orsakas genom kriminella gängs aktiviteter är inte försvarbar i förhållande till kostnaden för samhället. Och de barn som växer upp i med drogmissbrukande mödrar blir varken bättre med eller utan lagstiftning mot narkotika.

Familjevärderingar

Familjen har traditionellt setts som en grundpelare i det svenska samhället. Politikerna och Socialdemokratin i synnerhet har radikalt förändrat synen på familjen och samhällets grundsten har kollapsat. Resultatet är att antalet tonårsaborter exploderat under de senaste årtiondena. De senaste tio åren har antalet aborter i Sverige ökat med hela 64%, samtidigt som antalet 15-19-åringar ökat med drygt 20%. Ensamhushållen blir allt fler i Sverige. Från att omfatta sex procent av den vuxna befolkningen år 1945 bor i dag var tredje vuxen, 29 procent helt ensam. Vartannat hushåll i Sverige, 46 procent, är ett ensamhushåll. Då räknas inte de hushåll in som har hemmavarande barn. Om man jämför med övriga världen är det oerhört många. Staten har definitivt bidragit till dessa social problem. Charles Murrays bok "Losing Ground" tar fram bevisen för hur en liknande utveckling skett i USA beroende på Statens inblandning i medborgarnas liv. Det kan inte råda något tvivel om att alla missriktade reformer som genomförts sedan efterkrigstiden har skadat familjebildningen och givit ett ekonomiskt incitament att inte bilda familj.

Bostadspolitiken

Det råder inte någon brist på enfamiljshus, eller bostadsrätter, men sedan hyresreglerings infördes har det rått en ständig brist på hyresrätter. Inte sedan andra världskriget har svenska bostäder byggts och fördelats på en fri marknad. Artificiellt satta hyror, byggnadsregler och byggnadstillstånd har med andra statliga ingripanden ökat kostnaden för nyproduktion och gjort det olönsamt att kommersiellt producera nya bostäder. Utöver de nationella byggkraven vill Kommunernas införa egna som kommer att göra en villa uppåt 300.000 kronor dyrare och höja hyran med uppåt 800 kronor per månad.

Den genomsnittliga väntetiden under 2010 för att få hyra en lägenhet genom bostadsförmedlingen med tre rum och kök på Kungsholmen i Stockholm var 33 år. Priskontrollen har därvid gjort det praktiskt omöjligt att skaffa en hyreslägenhet inom en rimligt tid. Pristaket har gjort det omöjligt för privata hyresvärdar att få täckning för produktions- och underhållskostnader. Att ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter varit särskilt omfattande i Stockholms stad kan inte komma som någon överraskning då det finns ett starkt incitament för att frigöra de värden som finns i en fastighet med en marknadsmässig prissättning. Samtliga typer av regleringar skapar incitament för boende att stanna i sina nuvarande lägenheter i stället för att flytta. Eftersom lägenheterna är underprissatta kommer de ofta att underutnyttjas. Föräldrar med uppväxta barn stannar ofta kvar trots att de skulle kunna klara sig med en mindre lägenhet.

Hälsovården

Staten och landstingen har spelat en avgörande roll inom hälsovården. De samlade utgifterna för den svenska hälso- och sjukvården beräknas 1950 ha motsvarat cirka 3 procent av BNP. Det skulle innebär cirka 6 000 kronor per invånare i dagens penningvärde. Idag kostar hälso- och sjukvården 25 000 kr per invånare. Under de 30 åren mellan 1950 och 1980 tredubblades vårdens BNP-andel. Därefter har hälso- och sjukvårdsutgifternas andel av BNP svängt upp och ned runt en nivå på 8–9 procent. Och politikern vill öka andelen till 10 procent. I en teoretisk beräkning som gjordes i "Kommunala framtider" skulle skatterna i kommuner och landsting behöva öka med cirka 10 procent fram till år 2030, om den offentliga konsumtionen förutsätts öka lika snabbt som BNP. Drar man fram denna utveckling till år 2095 uppgår kommunalskatten till 70 procent (samtidigt som 70 procent av de sysselsatta behöver arbeta inom offentlig sektor). Alla insatta inser att situationen är ohållbar oavsett hur precisa beräkningarna är. Skatterna är i dag skyhöga i Sverige och kan knappast höjas mer utan att den privata sektorn som skall betala kalaset inte längre förmår att upprätthålla välfärdsstaten.

Finansiella system

Var och en bör vara helt på det klara med svagheterna i de finansiella systemen. Det kan knappast råda något tvivel om att Sveriges Riksbank och olika regeringar bär ansvaret för den finansiella politiken i landet. Kriserna på 1970-talet och 1990-talet var båda orsakade av Staten. Under 1960-talet var den ekonomiska utvecklingen i Sverige god. BNP-tillväxten var hög, inflationen måttlig, arbetslösheten låg, affärerna med utlandet i stort sett i balans och de offentliga finanserna starka. Under 1970-talet inträffade ett antal händelser som skulle få mycket skadliga konsekvenser för den svenska ekonomin.

Fram till 1970 låg Sverige i huvudsak i takt med omvärlden. Vi var med i Bretton Woodssystemet. Men från 1973, då Bretton Woods blivit upplöst, fick Sverige återkommande kostnadskriser. Regeringen devalverade fem gånger på sex år, 1976–82, och satte ned kronans värde med bortåt 45 procent. Men kostnaderna fortsatte att stiga snabbare i Sverige än i omvärlden. Sverige avvecklade definitivt valutaregleringen 1989. Därmed blev räntorna internationellt bestämda. Och vi fick omgående räntechocker – naturligt nog, eftersom alla inom och utom landet lärt sig att en svensk kostnadskris omgående leder till en devalvering. Trots ett desperat försvar, med en marginalränta på 500 procent, lyckades riksbanken inte hålla kronkursen 1992. När kronkursen släpptes fri sjönk den inledningsvis med 30 procent. I början av nittiotalet drabbades hela Västeuropa av en realräntechock. Men räntorna steg mer i Sverige än i andra länder. Den efterföljande fastighets- och finanskraschen blev därmed värre här än i omvärlden. Antalet konkurser fem-faldigades. Den öppna arbetslösheten steg snabbt, från 2 till drygt 8 procent. Staten finansierade arbetslöshetsersättningen med lån. Följden blev budgetunderskott på över 10 procent av BNP. Statsskulden fördubblades på fyra år.

På 1970-talet förklarade Olof Palme att riksdagen hade funnit ”en ny skattekälla” i löneskatterna. Lönekostnaderna steg snabbt i Sverige i början på sjuttiotalet. Industriarbetarlönen ökade med 59 procent mellan 1973–76. Samma period höjde riksdagen löneskatterna med 109 procent. Sveriges konkurrenskraft försämrades därmed kraftigt. Arbetskraftskostnaderna steg drygt 80 procent på tre år. Företagen kunde knappast kompensera sig genom att höja priserna, eftersom exportpriserna bestämdes av världsmarknaden. Företagen började att gå med förlust, eller utan vinst. Sverige devalverade fyra gånger med sammanlagt 30 procent mellan 1976–81. Men det räckte inte. Exportindustrin förlorade fortfarande marknadsandelar.

När företagen inte kunde klara sina skattebördor fanns inget annat alternativ än att avveckla anläggningar och säga upp personalen. Resultatet blev en att de offentliga kostnaderna exploderade oberoende av skatteintäkterna. Därför steg de offentliga utgifterna mellan 1976–81 från 50 till 65 procent av BNP. Inte ens ett land som deltagit i ett världskrig har haft en liknande utgiftsexpansion. På tre år injekterade staten i ekonomin 600 miljarder kronor av upplånade pengar. Trots detta galopperade arbetslösheten, investeringarna gick smälte som snöslask. Kostnaden blev att drygt en femtedel av befolkningen i arbetsför ålder kom att stå utanför arbetsmarknaden (som öppet arbetslösa, som deltagare i olika arbetsmarknadsutbildningsprogram, och förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl. Den verkliga arbetslösheten hamnade på över 20 procent.

Trafik

Dagligen klagar många på att viktiga vägar inte sväljer all trafik som vill fram utan att köer uppstår. Det märkliga är att den privata bilindustrin lyckas tillverka fram alla de bilar som vi önskar köra på våra vägar, men staten lyckas inte att producera de vägar som vi behöver för att komma fram utan tidsspillan. Detta är en stark kontrast mellan två olika system.

Flygtrafik

En liknande jämförelse kan göras med flygbolag och flygplatser. Den privata flygindustrin lyckas att producera all de flygplan som kommersiella flygbolag önskar bedriva trafik med, och flygbolagen lyckas anställa all personal för att sätta planen i trafik. Men därför att staten sköter flygplatser och luftleder så uppsår det en brist på kapacitet. Det finns knappast någonting som staten sköter som inte har brist på kapacitet.

Generella frågor

Min fråga till alla Marxister och kollektivister som klagar på kapitalismen kan nämna ett enda fall där privata företag orsakar samma allvarliga problem och brister som staten orsakar? Många miljöpolitiker brukar framföra att näringslivet skitar ned miljön. Men där staten sköter, eller har skött, samhället som i Sovjetunionen, Polen, Nordkorea och liknande kollektivistiska länder har nedskitningen av miljön varit betydande. Anledningen till att privata företag inte skitar ned lika mycket ligger i att de inte finner det lönsamt att skita ned lika mycket som helsocialistiska samhällen gör. När staten vill införa miljöskatter så tömmer de företagens kassakistor effektivare än vad de renar naturen. 

Varför är staten inte lösningen på våra problem?

En orsak till att statliga regleringar och verksamheter orsakar problem bottnar i det faktum att olika intressegrupper utövar påtryckningar på riksdagen och regeringen. Regerings- och riksdagsbeslut ger ofta ett fåtal i en intressegrupp stora fördelar samtidigt som man påför små kostnader kostnader på allmänheten. Inan avregleringen 1990 utgjorde taxinäringen en sådan intressegrupp, där utbudet reglerades genom en ransonering av antalet trafiktillstånd. Sedan dess har har både kvantitets- och prisregleringen avskaffats. Mellan 1989 och 1991 ökade antalet taxibilar i landet från runt 12 tusen till över 16 tusen. Således tillkom ett antal nya arbetstillfällen i taxinäringen. Sedan avregleringen har det har blivit betydligt lättare att få tag på en taxi. Den kritik som framförts är att priserna ökat direkt efter avregleringen. Men kritikerna bortser från det faktum att kunderna sätter ett stort värde på att servicen förbättrats och att väntetiderna minskats högst betydligt. Den ökade servicen för taxitjänster kostar därför att kundbeläggningen under dygets alla timmar blir mindre med fler bilar på marknaden. En högre tillgänglighet är något som marknaden sätter ett pris på och är villig att betala för. Konsumenterna betalar helt enkelt för en delvis annan tjänst. Vinsterna med avregleringen har således vida överstigit förlusterna.

Ett annat område som blivit föremål för en avreglering är det statliga apoteksmonopolet. Nästan 40 år efter att riksdagen 1970 beslutat att staten skulle få ensamrätt att bedriva detaljhandel med läkemedel avskaffades monopolet (1 juli 2009). Vid sidan om Kuba och Nordkorea har Sverige varit unikt med sitt statliga apoteksmonopol. De länder som har helt avreglerat sina apoteksmarknader har uppnått längre öppettider och nya tjänster, till exempel rådgivning, men inte ökad prispress i någon större utsträckning. Återigen sätter konsumenten i värde på ökad tillgänglighet och bättre service vilket medför att man är villigt att betala ett pris för att undvika långa väntetider och dålig tillgänglighet. Konkurrensverket påpekar att det sedan avregleringen tillkommit fler än tjugo nya apoteksaktörer och att det har etablerats 200 nya apotek. Några orter i landet som tidigare inte hade apotek har nu fått nyetableringar. Inga apotek som fanns före omregleringen har i dagsläget lagts ner. Detta har inneburit en förbättrad tillgänglighet för många konsumenter.

Argumentet som staten ofta framför att koncentrerad nytta och fördelade kostnader är bra håller inte för en närmre granskning. Detta förklarar dock i sig inte varför statliga företag och reglerade marknader inte är lika effektiva som privata. Ett svar är att incitamentet att gå med vinst är större bland privata företag än statliga. Även om det ligget mycket sanning i argumentet är inte hela förklaringen till skillnaden. I båda fallen så har individerna samma intresse nämligen att främja deras egenintresse oavsett om de arbetar i den offentliga sektorn eller i den privata. Professor Armen Alchian vid UCLA sa att en sak kan vi var säkra på att envar sätter sitt eget intresse framför ditt. De individer som sköter Hong Kong är av samma sort som sköter det kinesiska fastlandet. Och de individer som skötte Västberlin var av samma sort som de som skötte Östberlin, men utfallet blev totalt olika.

Den verkliga orsaken till de olika utfallen ligger i hur egenintresset tar sig uttryck i dels den privata sfären och den offentliga sfären. Själva syftet med ett privat företag är helt olikt en offentligt organisation eftersom det privata företaget strävar efter att producera en vinst till sina investerare. Ett företag startas av en eller flera individer som satsar signa egna medel. Ett betydande antal av de nya företagen överlever inte de tre första åren. Under 1990-talet låg andelen överlevande företag på cirka 55 procent (70 procent 205) och många av de ensamföretagare som har firman kvar har svårt att försörja sig. Och de företag som blir framgångsrika existerar oftast redan. När ett företag misslyckas så försvinner inte bara arbetstillfällen utan investerarna förlorar öven sina satsade pengar. Att förlora pengar på ett företagande är en lika viktig aspekt som att göra en vinst. För många nyföretagare gäller det att ha djupa fickor om ett företag inte omedelbart går med vinst. Annars är alternativet att stänga ned verksamheten. Incitamentet att få en privat verksamhet att fungera är därför mycket stort.

Om vi antar att samma individer skulle starta en statlig verksamhet och uppstarten blir likartad – en förlust – blir utfallet helt annorlunda. Ingen gillar att erkänna misstag och i synnerhet när det kan undvikas. När statliga verksamheter misslyckas argumenterar därför regering och riksdag ofta för att verksamheten inte haft rätt storlek och därför inte blivit framgångsrik, eller andra liknande argument. Viktigast av allt är att staten har djupare fickor än du själv har och därför kan påföra dig kostnaden och alla andra skattebetalare. Med de bästa intentionerna försöker politikerna att övertyga väljarna att de kommer att lyckas bara de får mer pengar till en större omfattning. Så skillnaden är att när privata företag misslyckas så går de i konkurs, eller stänger ned verksamheten, men när statliga verksamheter misslyckas så utökar man verksamheten med en större budget.

Generellt så påtar sig staten en åtgärd när den verkar nödvändig vid tidpunkten för ett beslut. När väl en verksamhet har kommit på plats blir individer och företag beroende av verksamheten och även om den inte blir framgångsrik, eller dess syften inte uppnås, så fortlever den oftast i en eller annan form. I flera fall har misslyckade verksamheter fått en ändrad inriktning i ställett för att läggas ned.

Ett solklart exempel är IMF (den internationella valutafonden), vilken ursprungligen instiftades för att hantera ett system med fasta valutakurser. Efter att president Richard Nixon stänger ned guldmyntfoten 1971 kollapsar de fasta systemet med växelkurser och ersättes med marknadsmässiga växelkurser. Fastän att syftet med IMF försvann över en natt så återuppstår fonden som fågel Fenix med en ny verksamhet. IMF fick en ny funktion med större budget nämligen att syssla med ekonomiskt stöd till utvecklingsländer. Fonden påtvingade medlemsländerna att gräva djupare i sina fickor efter mera pengar för att finansiera den nya verksamheten. Vid sidan om IMF hade världsbanken samma syfte och nu fans det två verksamheter med samma inriktning som orsakade mer skada än nytta.

Ett annat exempel är LO-utredningens förslag 1975 som utarbetades av LO:s chefekonom Rudolf Meidner. Förslaget gick ut på att fackföreningsrörelsen skulle socialisera den svenska industrin. Förslaget innebar i korthet att alla företag som gick med vinst skulle årligen leverera nyemitterade aktier motsvarande 20 procent av vinsten till fackliga fonder. Om förslaget gått igenom skulle de flesta vinstgivande svenska företagen snart haft fackliga fonder som dominerande ägare. Sverige skulle genom ett unikt ekonomiskt system konfiskera merparten av all privat egendom vilken skulle förvaltas av fonder som skulle styras av fackföreningar, företagsledare, och en krympande andel privata ägare. Resultatet skulle blivit en extrem kombination av makt och ägande som bara existerat i kommunistiska ekonomier som Sovjetunionen. En enda organisation skulle på kort tid äga alla vinstgivande företag i Sverige. Om det socialdemokratiska partiet inte förlorade valet 1976 kunde Meidners förslag ha fundamentalt förvandlat landet till en marxistisk ekonomi i likhet med Kuba och Nordkorea. Företagen hade ägts av fackligt toppstyrda fonder. Sannolikt hade en rad vinstgivande företag med starka ägare lämnat landet, så som familjen Rausing gjorde. Med beaktande hur egenintresset tar sig uttryck i den offentliga sfären och vad socialistiska ekonomer åstadkommit i uteblivet välstånd är det lätt att göra sig en bild av vad som kunde ha hänt i Sverige. Däremot har staten socialiserat större delen av våra inkomster.

Socialistiska förståsigpåare påstår att du vill ha en massa goda gåvor men år inte särskilt villig att betala för dem. Om bara de giriga folket vill ge oss mer i skatter så kan vi lösa alla problemen. Under 1970-talet genomförde riksdagens socialistiska majoritet ett antal kollektiva arrangemang, som även inkräktade på privatlivets problem. Det som kallas socialförsäkringar och garanterar inkomst vid arbetslöshet och sjukdom och under ålderdom har i huvudsak organiserats som statligt styrda kollektiva system, med svag koppling mellan inbetalda skatter och försäkringsutfall.

Det svenska pensionssystemet var helt statligt när det instiftades 1913. Ett utvidgade ATP-systemet från 1960 blev också det helt statligt. ATP organiserades som ett rent fördelningssystem där pensionsavgifterna finansierade morgondagens pensioner, som i ett enormt pyramidspel. Statens verksamhet liknar därvid de bedrägliga investeringsverksamheterna som betalar tillbaka investerarna med deras egna pengar, eller pengar som betalas av efterföljande investerare, snarare än från de medel som intjänats av den person eller organisation som skall uppbära pensionen. Innan systemet hann att helt kollapsa har det reformerats en aning. Inom organisationer associerade med socialdemokratin finns det ett starkt motstånd mot varje tanke på individuellt pensionssparande.

Vid början av sextiotalet har staten och kommunerna i Sverige byggt ut den offentliga barnomsorgen. Intentionerna har som alltid varit goda och avsikten har varit att båda föräldrarna ska kunna förvärvsarbeta, oberoende av barnens antal och ålder. Den kommunala barnomsorgen är dock extremt dyr. Föräldrarna betalar ungefär 10–20 procent i egna avgifter. Resten debiterar stat och kommun skattebetalarna.

Sjukvården betalas i huvudsak med en kommunal skatt. Sjukförsäkringen, som täcker inkomstbortfall, är helt statlig. Den är i princip organiserad som en försäkring, men är i realiteten en ren skatt. Långa köer och dålig kvalitet har fått sju av tio svenskar att oroar sig för försämringar i framtiden. Nästan varannan svensk uppger att de oroar sig för att behöva ta ett större eget ekonomiskt ansvar för sjukvård i framtiden. I dag har uppskattningsvis över en halv miljon svenskar privat sjukvårdsförsäkring och under de senaste tio åren har en ökning skett med 15-20 procent per år.

Arbetslöshetsförsäkringen har kopplats till fackföreningsrörelsen. På trettiotalet fanns en stark opinion för generell arbetslöshetsförsäkring, men den socialdemokratiska regeringen beslöt att arbetslöshetsförsäkringen skulle administreras av fackföreningsrörelsen, och kopplas till medlemskap i facket. På detta sättet skulle man tvinga alla att gå in i facket; de som på detta sätt blev med i facket skulle kollektivt anslutas till det socialdemokratiska partiet; och medlemsavgifterna skulle forsa in i partikassan.

Om det svenska folket skulle haft möjligheten till att folkomrösta i alla nämnda frågor så skulle utfallet blivit det motsatta. De flesta medborgare anser att staten och det offentliga tagit för stor omfattning och att de skyhöga skatterna inte ger de värde som man förväntar sig. Problemet är att staten spenderar skatterna ineffektivt och ofta på fel saker. Slutresultatet har blivit ett okontrollerbart offentligt monster.

Byråkrater är i sig inte dåliga individer. Problemet är som Marxister skulle säga skapat av systemet i sig och inte av individerna. Politikers och offentliganställdas egenintresse gör att de handlar mot egenintresset för flertalet av resten av oss. Om man vänder på Adam Smiths osynliga hand skulle man kunna säga att individer som har intentionen att tjäna enbart det offentliga intresset leds av en osynlig hand som tjänar privata intressen vilket inte var en del av deras ursprungliga intention. Visa mig den byråkrat som vill skära ned på sina utgifter. Problemet med det nuvarande svenska politiska systemet är att väljarna inte har någon direkt röst i de enskilda besluten. Enbart det schweiziska politiska systemet ger folket makten att bestämma i enskilda frågor.

Det mesta budgetarbetet i Sverige leds av anställda byråkrater som tjänar på att verksamheten får mer pengar och framför allt inte minskar i sin omfattning. Vi har ett problem med koncentrerad nytta och diffusa kostnader. När östblocket föll och länderna blev fria predikade vi privatisering medan vi själva fortsatte att socialisera.

Frågan är vad vi kan göra för att krympa den offentliga sektorn och föra över den mesta verksamheten till marknaden. Det kommer att krävas en kraftig förändring av våra grundlagar och en utökad makt till folket för att ett resultat skall kunna genomföras. Enda möjligheten till att få till stånd en hållbar utveckling är att minska politikernas makt. Det land som vi kan lära oss mest från är Schweiz.

Schweiz har ett unikt decentraliserat demokratiskt system som ger en långsiktig stabilitet och politisk tillförlitlighet. I motsats till de flesta demokratierna i världen tillämpar Schweiz inte parlamentarism. Varje regeringsmedlem väljs separat av parlamentet. Parlamentet kan inte genom misstroendevotum tvinga en regeringsledamot eller regeringen att avgå. Regeringen å andra sidan kan inte upplösa parlamentet och utlysa nyval.

Framför allt ger det schweiziska folkomröstningsinstitutet en “checks and balance” som förhindrar att minoriteter kan driva igenom beslut som går emot folkopinionen. Folket kan yttra sig i efterhand över alla parlamentsbeslut, genom beslutande folkomröstningar. På det federala planet är folkomröstningar obligatoriska för ändringar av författningen. Federala lagar och beslut med allmän räckvidd samt internationella avtal som gäller tills vidare är underkastade fakultativa folkomröstningar. Till skillnad från Sverige har Schweiz genomfört få skadliga reformer under de senaste 40 åren. För att en fråga skall gå till folkomröstning behöver bara 50 000 röstberättigade medborgare begära detta inom 100 dagar från beslutsdagen. Denna vetoliknande medbestämmanderätt bidrar till att göra landet stabilare och mer förutsägbart i jämförelse med Sverige.

Till folkomröstningsinstitutet hör även initiativrätten som innebär att om minst 100.000 väljare begär en ändring eller tillägg i författningen, måste frågan underställas folket i allmän folkomröstning. Ett flertal folkomröstningar äger rum varje år. De utnyttjas i stor utsträckning av partierna för att bedriva opposition mot regeringen i utvalda frågor.

Sverige behöver fatta ett drastiskt beslut för att kunna säkra framtiden för kommande generationer. Den enda rätta vägen är att makten utgår från folket och inte indirekt via den politiska klassen i Stockholm.