Om våra politiska ledare i västvärlden fortfarande tror att de har makten att påtvinga sitt varumärke för fred och frihet i Mellanöstern, så bör de snarast checka in på ett dårhus.
För fem år sedan när krigen i Irak och Afghanistan fortfarande var i full gång röstade nästan alla amerikanska medborgare för den kandidat som de trodde skulle kunna göra det bästa jobbet att få slut på konflikterna. Bortsett från enstaka eller sporadiska konflikter på andra håll, var Irak, Afghanistan och Iran de enda heta områdena med en långsiktigt ifrågasatt stabilitet vilka kunde allvarligt ifrågasättes.
I fokus för USA och dess allierade i Nato handlade det strikt om dessa tre länder. Och politikernas utmaning handlade strängt taget om att ta hem trupperna utan att lämna kaos i deras kölvatten. Den palestinsk-israeliska konflikten pågick naturligtvis som alltid. Men i motsats till de nya krigen på andra håll handlar det om en sex decennier gammal konflikt, som knappast bedömts som en de-stabiliserande faktor i regionen. Sammanfattningsvis talar vi om två, kanske tre, allvarliga konflikter att oroa sig, med måttlig påverkan på världens stormakter. Med andra ord såg man inget brett hot mot den globala ekonomin. Förhoppningarna var höga om en framtida långsiktig stabilitet.
Om vi nu spolar framåt till slutat av augusti, 2013, ser envar hur dramatiskt bilden har förändrats betydligt. Ordet "stabilitet" har helt och hållet strukits ur lexikonet. Alla observatörer i regionen har sett hur samtliga länder i regionen påverkas; internt och externt, politiskt och socialt, handel, tillströmningen av flyktingar och av omstörtande konflikter.
Länder som Egypten, Libyen, Jemen och Pakistan är samtliga i olika stadier av kollapsade stater, där rättssamhället är långt borta och kaos börjar ta över. Värst av allt, nya krig har tillkommit och sprids snabbt. Iraks "arabiska uppvaknande" var tidigare delansvarigt för slutet av inbördeskrig. Nu är det begravd och bortblåst. I dess ställe har en ny, ännu mer virulent form av etniska stridigheter återkommit. Samtidigt har jihadister från hela världen tillströmmat till Syrien, vilka även bidrager till att återuppväcka bränderna i Irak.
Men den som fortfarande tror att det finns en mur som omger området som kan avskärma konflikten borde checka in på samma mentalinstitution som de vilka tror sig kunna fixa problemet.
Till skillnad från de konflikter fem år sedan, har världens stormakter dragit en linje i sanden - USA och dess allierade i Nato visavi Ryssland och Kina. I motsats till det förflutna, är amerikanska och ryska slagskepp på väg in i området.
Hur går det för Syrien?
Tyvärr sitter det rätt på toppen av en serie av förkastningar som delar regionen i många linjer.
Den första förkastningslinjen är den tusenåriga konflikten mellan shia och sunni, som går tillbaka till Muhammeds död år 632.
Fram till förra seklet, var den mestadels begravd. Nu har den exploderar i ett regionalt krig. Denna konflikt har varit den enskilt största faktorn bakom de 134.000 civila dödsoffer i Irakkriget och 106.000 dödsfall hittills i den syriska konflikten. Konflikten har uppslukat nästan hela regionen, där granne ställs mot granne, land mot land, även terrorism mot terrorism.
Områden med betydande nationer på Shia sidan inkluderar Iran, Irak och Syrien, samt på den sunnitiska sidan, Saudiarabien, Egypten och Turkiet. Mest terroristorganisationer och andra organisationer faller också in i det ena eller andra lägret.
Vilken sida är USA på? Svar: Varken och båda!
I Irak är USA den shiitiska sidan. Den avsatte den sunnitiska Saddam Husseins regim, kasta slutligen hela nationen i händerna på Iran.
I Syrien spelar Obama-administrationens förslag inför USA:s kongress att bomba Assad direkt i händerna på sunnimuslimska jihadister.
Och i hela regionen stöder USA repressiva sunnitiska regimer, där den stora delen shiitiska befolkningen befinner sig i olika stadier av revolt.
Den andra förkastningslinjen handlar om kampen mellan muslimsk fundamentalism och modernism, mellan dem som söker en återgång till medeltiden och de som vill gå vidare in i det tredje årtusendet. Denna förkastningslinje delar upp det syriska upproret mellan reformister och jihadister och får Egypten att spricka sönder i sömmarna.
Den tredje förkastningslinjen är den djupaste av alla och skär rätt genom Syrien. Jag talar om väst visavi öst, särskilt mellan USA och Västeuropa mot Ryssland och Kina.
Denna konflikt är inte baserad bara på återuppvärmda minnen från det kalla kriget. Inte heller är det en konflikt mellan vänner med inkompatibla kroppsspråk. Istället har konflikten alla kännetecken från en uppvärmning av ett kallt krig mellan gamla makter på tillbakagång och nya på uppgång.
Sammanfattningsvis representerar dagens Syrien konflikt både metaforen och korsningen av fler-dimensionella politiska och ekonomiska jordbävningar som kan komma att genljuda över större delen av regionen och sprida sig till stora delar av världen.
Till skillnad från det förflutna har de ekonomiska konsekvenserna av pågående fas av denna regionala konflikt - och möjligen globala - blivit gränslös.
Fråga dig själv: Hur kommer det att påverka energipriserna? Hur kommer energipriserna att påverka inflationsförväntningarna och räntor? Vad gör du för att tjäna på detta och att skydda dig själv mot en finansiell härdsmälta?
