Nationalekonomen Mancur Olson var en av förra seklets mest vågade ekonomer. Han argumenterade för att länder som har långa stabila perioder utan starka omvälvningar får en stark tillväxt vilken alltid förr eller senare leder till att intressegrupper bildas som verkar för att staten skall omfördela resurserna till deras egen förmån. Oundvikligen leder detta till att betydelsen av en omfördelning tar över vikten av produktionen och därefter blir det nära omöjligt att minska särintressegruppernas inflytande.
Trots bristen på naturresurser har Schweiz under lång tid utvecklats till ett av världens rikaste länder. Men under 1990-talet började landet att sacka efter resten av industrivärlden. Från 1975 till 2000 har de sociala välfärdskostnaderna som andel av skatteuttaget ökat från 29 procent till 34 procent. Skatterna i förhållande till BNP har ökat snabbare i Schweiz än i andra industriländer, från 22 procent 1980 till 36 procent av BNP 2000. Detta har medfört att den offentliga sektorn absorberat den största delen av tillväxten och att medborgarna inte gjort någon personlig vinst på välståndsökningen.
Olson förutsåg att Schweiz skulle gå detta dystra öde till möte på grund av en långvarig välståndsökning och att starka intressegrupper skulle komma att grabba tag i inkomstökningen och omfördela den för sina egna syften. Den reala tillväxten har därför legat på blygsamma 1,3 procent per år, medan andra nationer vuxit 20 procent snabbare.
Om processen får fortgå med fler regleringar och omfördelningar av mervärdet näringslivet producerar i industriländerna kommer samhället på sikt att gå under precis som tidigare civilisationer (Romarriket mf l). Enligt Olson har de flesta intressegrupper inte något incitament att verka för ekonomisk tillväxt. Orsaken ligger i att tillväxt innebär förmåner som sprids över alla medborgare samtidigt som kostnaderna får bäras av dem som verkar för den. Istället kan intressegrupper förväntas verka för omfördelning och regleringar som gynnar dem själva på andras bekostnad.
Skall vi tro på den sociobiologiska vetenskapen så är vår hjärnor inte anpassade för nutidens avancerat samhälle, utan mer till för-civilisationens primitiva jägarsamhällen. Det är kanske därför som majoriteten inte förstår att den fria liberala marknadsekonomin är bäst på att skapa tillväxt och ett högt välstånd. De är bara ekonomiskt bildade individer som förstår att konkurrens är bäst på att skapa effektivitet och valfrihet. Men även skolade ekonomer har ibland svårt att förstå att sociologiska skäl som stammentalitet gör att individens psykologi spelar en viktig roll för den ekonomiska utvecklingen i världen.
Dagens allvarliga budgetunderskott i västvärldens ekonomier har exponerat effekten av välfärdsstaternas enorma utlovade fasta åtaganden till medborgarna. När det inte finns någon koppling mellan statens inkomster och dess utgifter blottläggs problemet vid starka konjunkturnedgångar som den pågående. Länder med skyhöga skatteuttag som Sverige har redan gått igenom flera allvarliga kriser på grund av sina gigantiska skattefinansierade välfärdsprogram. Med ett krympande skatteunderlag och allt större utgifter för en åldrande befolkning kommer situationen att bli ohållbar inom de kommande åren. Den bild vi har av Sverige för tillfället inger därför falska förhoppningar att allt är väl och att välfärdsstaten kommer att fungera som ett förlovat tusenårigt utopiskt välståndsrike.
För den klarsynte kan det inte råda något tvivel om att välfärdsstaterna som vi nu känner dom inte kommer att kunna överleva på sikt. Antingen slutar det som för Grekland med en statsbankrutt, eller med en transformering som när Regan i USA och Thatcher i Storbritannien fick väljarnas förtroende att restaurera sina ekonomier försatta i fritt fall.
No comments:
Post a Comment