Problemen med mångkulturella samhällen

Hur stora är möjligheterna för etniskt diversifierade stater att överleva? Finns det realistiska förutsättningar för att skapa mångkulturella samhällen i dagens Europa? Historiska fakta ger inte några stora förhoppningar. Under de senaste 150 åren har de mångkulturella samhällena inte klarat sig. De två mest multi etniska statsbildningarna Jugoslavien och Sovjetunionen har kollapsat. Genom Dayton-fredsfördraget 1996 försökte man skapa ett multi etniskt samhälle, men majoriteten av de röstberättigade väljarna stödde inte förslaget. Tjeckoslovakien är ett ytterligare exempel på en stat med två etniska grupper som fredligt bestämda sig för att dela upp staten efter kulturgränsen.

Det enda landet i Europa med flera kulturer som överlevt som statsbildning är Schweiz. Men landets unika konstitution med en stark federativ representation av minoritetsintressen och ett stark inslag av direktdemokrati har gjort att staten kunnat överleva etniska olikheter. En viktig faktor är att de olika provinserna i Schweiz är tämligen etniskt homogena. De franska, italienska och tyska befolkningarna lever visserligen inom federationen, men är relativt åtskilda folkslag. Skulle landets styrts enligt svenskt statskick så skulle den tysktalande befolkningen med sina 70 procent dominerat landets politik och kunnat förkrossande köra över minoriteterna. Detta skulle givetvis ha lett till att de missgynnade franska och italienska befolkningarna skulle kallat på en snar separation. Nu fungerar inte Schweiz som det centralstyrda Sverige utan man har delat makten mellan provinserna så att det uppstått en balans mellan majoritets- och minoritetsintressena. Principen bygger på att varken majoriteten eller minoriteten skall kunna tyrannisera den andra parten. Man kan utrycka det som att majoriteten aldrig skall kunna fullt utöva sina fulla demokratiska rättigheter.

Framgången för USA ligger i att man dels byggt upp en federal stat, men främst i att de flesta invandrare kommit från samhällen med liknande värdegrunder som inte motsatt sig en integration. Trots det höll federationen på att spricka beroende på hanteringen av slavfrågan.

Kollektivisterna har den fullkomligt barnsligt naiva tron på att man skall kunna tvinga in olika grupper i ett stort centralstyrt Europa. Bristen på kunskap om vad som fungerar och inte har förutsättningar att klara sig är fundamental.

I den mänskliga naturen finns en stark vilja till att visa tolerans i goda tider med överflöd, men så snart tiderna blir bistra och knapphet råder sluter sig de olika intressegrupperna samman. Det är då som spänningar uppstår vilka alltid utmynnar i konflikter. Vid sådana tillfällen finns det alltid kraftfulla individer som påkallar totalitära lösningar. Samhällets avvikande och svagpresterande grupper hamnar därför alltid i skottgluggen. Tolerans är enkelt att predika när de flesta njuter av goda tider, men när många känner sig förbigångna och utanför uppstår en grogrund för folkresning. Vi har sett detta hända vid många tillfällen i historien och inte minst under 1920- och 1930-talen då kollektivismen tog en nationalistisk inrikting. Vid nästa omstörtande kris kommer etnicitet återigen att spela en stor roll.

Ett samhälle kan inte byggas på utopiska drömmar om att alla är lika eftersom vi inte är lika. Olikheterna kan utgöra en positiv tillgång om alla bidrar med något positivt, men så snart vissa grupper inte bidrar till välståndet och majoriteten får svårigheter utgör alltid detta en grogrund för negativa krafter i ett samhälle. Det svenska samhället är synnerligen sårbart då välfärdsstaten inte kräver rimliga motprestationer till de goda gåvor som staten delar ut. För att ett samhälle skall kunna överleva måste det finnas större krav på individernas skyldigheter att bidra till välståndet än deras rättigheter att konsumera detsamma.

Kollektivisterna har totalt missuppfattat begreppet rättighet. Det kan inte finnas en rättighet på ena sidan om det inte finns någon som har en skyldighet på den andra sidan. Socialisterna predikar enbart om vissa individers rättigheter utan att nämna vilka som har skyldighet att uppfylla dessa fiktiva rättigheter.

Med hundratusentals ekonomiska flyktingar som överflödat Sverige de senaste åren drivs problemet till sin spets. Flyktingarna bidrar inte till sin försörjning utan kräver i stället att de svenskar som fortfarande har jobb skall förse dem med all sköns goda gåvor helt gratis. Problemet är bara att detta bara kommer att fungera tills andras pengar tar slut och de gör de alltid när kollektivister försöker genomföra sina utopiska ekonomiska planer.

Skall Sverige och Europa kunna överleva måste planen ändras radikalt. Planen att försörja enorma mängder med ekonomiska flyktingar med socialbidrag på lika villkor med medborgarnas måste överges. Det har danskarna redan förstått och om inte den styrande politikerklassen i övriga Europa begriper så kommer de snart att tvingas till underkastelse. Men då kan katastrofen redan ha blivit ett faktum och de typiska ledarna med “enkla lösningar” gjort sig hörda igen. Dessa krafter har lite förstånd på att respektera minoriteternas intressen vilket kommer att leda till att vi återigen kommer att hamna där tidigare generationer varit under 1930-talets dystra år.

Lögnen om multikulturens positiva effekter och bristen på den svenska kulturens egna värde kan sluta i en farlig konfrontation som kan driva fram oönskade grupper i samhället till maktens centrum. Det är inte försent att välja bort kollektivisterna och att avskaffa det ohämmade bidragssamhället. Endast ett samhälle där alla bidrar har kraft att överleva på lång sikt.