De fattiga blir bara fler och fler under Barack Obama

År 2006 fanns det enligt US Census Bureau 12,3 procent fattiga och under Barack Obamas regering har talet ökat till 15 procent under 2011. Det inbär att 46,2 miljoner människor lever under den amerikanska fattigdomsgränsen. Det är den högsta siffran sedan 1960-talet då reformen som skulle bekämpa fattigdomen infördes. Detta är första gången som det så kallade Gini-index visat en årlig ökning sedan 1993 (vilket var det tidigaste år med jämförbara mått på inkomstskillnader). Det är en olyckligt timing för Obama och hans parti bara sju veckor innan valet äger rum.

Den ökade skillnaden påverkas av inkomstökningar i det övre skiktet och en nedgång för medelinkomsttagarna. Den reala högsta kvintilen av inkomsttagare ökade till 1,6 procent. Dessa data väcker en central fråga i presidentvalsdebatten om att skydda medelklassen mot förluster. Under den demokratiska kongressen förra veckan, talade politikerna sällan om de fattiga. De fokuserar i stället på de goda gåvornas politik med stöd till medelklassen och för att förhindra familjer från att falla ned ekonomiskt. Medelinkomsttagarna kommer säkert att visa intresse för de nya data vilka visar på att deras inkomster minskar. Obama bryr sig mindre om de fattiga, därför att hans politik misslyckats att skapa bättre villkor för låginkomsttagarna och det fattiga.

Problemet med vänsterns resonemang om inkomstklyftor och låga löner är att deras lösningar inte är förenliga med verkligheten. Sedan president Lyndon B. Johnson införde sitt krig 1964 mot fattigdomen i USA har generationer levt på bidrag utan att kunna komma ur bidragsträsket. Låginkomsttagare sugs in i systemet och blir helt beroende av statens goda gåvor. De tjänar mer på att leva på bidrag än att söka arbete. Med andra ord har den amerikanska staten betalat de fattiga för att inte söka arbete under 40 år. Johnsons dröm är snarare numera en mardröm. Data från US Census Bureau visar att andelen fattiga föll stadigt under 1950-talet och under början av 1960-talet, men sedan stagnerade antalet efter att kriget mot fattigdom genomfördes. Politikerna må ha de bästa intentionerna, men i realiteten så fungerar inte socialiserade reformer. Att ta pengar från Johan och ge till Stina skapar varken tillväxt eller välstånd. I realiteten betalar staten de fattiga för att hålla dem kvar i sin fattigdom.

President Obama har återigen lyckats att bevisa att vänsterns fördelningspolitik byggd på traditionella socialistiska idéer inte fungerar. Det stora problemet för vänstern är de inte vill acceptera att fördelningspolitiken är en myt som inte stämmer med verkligheten. Strävan efter jämnlikhet skapar inte välstånd utan begränsar välståndet i samhället. Att skatta de rika fattiga och fördela deras välstånd med tvång till de sämst ställda skapar inte något välstånd och hjälper inte de fattiga på sikt. De rika flyr till andra länder med förmånligare beskattning och kvar blir de fattiga. De rikas pengar kommer att satsas i andra länder i stället för i det egna landet. Och fattiga erbjuder inte några jobb till andra fattiga. Med nuvarande system i USA och Sverige förlorar de fattiga inte bara sina bidrag om de överväger att ta ett jobb, de förlorar även på att de måste betala skatt.

Artiklar som "Klasskamp på agendan i USA-valet" i SvD är skrivna av fullkomligt felinformerade vänster journalister med en klar agenda som tagen ur 150-års klassisk vänsterretorik.

Det finns inget bättre system än den fria marknaden för att eliminera fattigdom och nå fram till ett högt välstånd för alla. Att det finns rika är något som alla tjänar alla på. Och många rika har startat företag utan bidrag med två tomma händer som Ingvar Kamprad. Sverige hade varit ett bättre land om man inte jagat ut rika som Kamprad och skapat minimilöner samt bidrag så att många inte skall göra sig besväret värt att söka sig ett arbete.