Hur Skånelandskapen blev svenska

Utmaningen för den svenska statsmakten efter erövringen av Skånelandskapen var hur man skulle göra invånarna lojala till den svenska kronan. För 1600-talets makthavare var en ”försvenskning” inget man eftersträvade. Myten om Sverige som ett homogent land med ett folk och gemensamt språk skapades först efter 1809 då det svenska rikets sprängdes och den östra rikshalvan blev storfurstendömet Finland. Sverige som i hundratals år varit ett ganska stort, nästan runt rike med huvudstaden i mitten blev plötsligt ett avlångt Sverige med en huvudstad placerad i den numera östra riksdelen.

Den svenska nationalismen blommade först upp genom det trauma som förlusten av de finländska landskapen hade skapat. Innan dess hade den svenska kungamakten en helt annan strategi med erövringen Östdanmark. Blekinge, Bornholm, Halland och Skåne kom inte att inlemmas i kungariket Sverige 1658, utan de blev blev nya provinser till den svenska kronan. Sverige var vid den tiden en konglomeratstat, liksom andra europeiska stater. Skånelandskapens erövrare Karl X Gustav bar titlar med reell makt som kung i Sverige, hertig i Estland, Livland, Pommern och Bremen-Verden, herre till Ösel och Wismar, med flera områden. Samtliga områden styrdes efter egna lagar, kyrkoordningar, adelsprivilegier och lokala regleringar av stadslivet. Envar provins hade egna politiska system. Den centrala delen av det svenska riket, hade en ståndsriksdag med adel, präster, borgare och bönder från Småland i söder till Norrbotten i norr, från Värmland i väster till Karelen i öster som utövade makt. De övriga provinserna hade däremot inte säte i riksdagen utan hade i regel sina egna lantdagar.

Enlighet tidens sed fick erövringarna av Skånelandskapen provinsstatus. Deras rätt att behålla sina gamla lagar och privilegier stadfästes i fredsfördraget mellan Sverige och Danmark-Norge som slöts i den danska staden Roskilde den 26 februari 1658. Skåne, Halland och Blekinge kom att betraktas som en enhet, hertigdömet Skåne. Direkt efter freden började förhandlingar med den lokala aristokratin om hertigdömets styrelse. På lantdagen i Malmö 18 september 1662 träffades en överenskommelse mellan svenska regeringens kommissarier och ständerna i de erövrade provinserna. Enligt överenskommelsen ansågs landskapen såsom "inrikes utländskt land" införlivade med Sverige. Den gamla Skånelagen behölls och adeln, prästerskapet och borgarståndet fick bekräftelse på sina privilegier, men landskapens ständer fick säte och stämma i Sveriges riksdag, samt lika rätt med svenskar till ämbeten i staten. Detta gav Skånelandskapen en gynnad ställning.

Av dagens svenskar vet få att det inte bara var Skåne som tvingades att bli svenskt. Även Halland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Gotland erövrades genom blodiga krig och dess befolkning tvingades med eller mot sin vilja att bli svenskar.

Under perioden 1658–75 kan man tala om en ”förskånskning”. Tidigare hade Skånelandskapen inte haft någon utpräglad särställning inom Danmark, även om de, liksom Själland och Jylland-Fyn, bevarat sin medeltida landskapslag. Efter att den svenska kronan tagit över makten fick den skånska eliten fördelar av att vara både utanför och innanför Sverige, framför allt genom att adeln behöll sina mer omfattande danska privilegier men trots det fick ingå i den svenska eliten.

Den svenska staten var mycket kraftfullare och mer centralstyrd än vad som var fallet med adelsväldet Danmark-Norge. Eftersom skatter och tullar ansågs tillhöra ”fundamentallagarna” enligt Roskildefreden höjdes de av den svenska kronan. Inkvartering av militära ryttare blev en hård börda för bönderna. Trots att dessa bördor även drabbade det kvarvarande Danmark efter det kungliga enväldets införande 1662 upplevdes det knappast lättare av de skånska bönderna. Biskopen i Lund, Peter Vinstrup, förklarade i en predikan att övergången var Guds straff för skåningarnas synder. Men skåningarna kunde återvinna Guds nåd, menade han, genom att vara lojala mot sin nya överhet.

När Danmark anföll Sverige 1675 och skånska kriget bröt ut hoppades många att ordningen skulle återställas och att undersåtarna i Skånelandskapen ånyo skulle bli den danska kungens undersåtar. Det var dock si och så med lojaliteten till den svenska kronan och det blev därför lätt för danskarna att rekrytera skåningar till de gerillaliknande friskytteförbanden, som svenskarna föraktfullt kallade snapphanar (stråtrövare). Inte bara skåningarna gjorde motstånd. Det fanns även motståndsrörelser i Halland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen, där befolkningarna gjorde vad de kunde för att slippa bli svenskar. Även i Halland fanns det snapphanar och en gerillarörelse på Tjörn och Orust. Snapphanestriderna kom att ta en allt större del av arméns krafter i anspråk och ledde till vad man närmast kan kalla inbördeskrig i delar av skånelandskapen. Det väpnade motståndet slogs ner med järnhand i byarna, samtidigt som svenskarna bedrev intensiv psykologisk krigföring. Alla infångade motståndare kallades snapphanar och blev utsatta för en skoningslös behandling i häradsrätterna. Bönder som blev rannsakade i rätten dömdes till döden även för samröre med misstänkta snapphanar. Dödsdomarna verkställdes snabbt genom hängning eller halshuggning, i många fall föregånget av rådbråkning. Friskyttekaptenen (av svenskarna benämnd snapphanen) Hans Severin är en man som dömdes "att spetsas levande, inte invärtes, utan mellan hud och rygg igenom nacken, sedan sättas på pålen, fötterna naglade och händerna bakbundna under en ny galge, med rep om halsen, icke tilldraget. Hans namn slås på galgen.” Om snapphanar infångades av svenskarna, gick de således ett grymt öde till mötes. Syftet var att skrämma och varna andra för vad som kunde hända med den som satte sig upp mot överheten.

Skånska kriget blev en blodig affär, kanske det grymmaste av krig som någonsin utkämpats på nordisk mark. För den unge Karl XI i spetsen av statsledningen måste det ha varit en chock att nästan ha förlorat de rika, nyss vunna Skånelandskapen. Skåne måste därför säkras för framtiden. Det gällde att få invånarna att frivilligt avstå från den särställning som de fick i Roskilde­freden. Från 1678 företogs åtgärder som senare kallats för en ”försvenskning.” Detta år uttryckte Karl XI det som att ”gemütherne måtte blifwa dragne ifrån then inclination the till Dannemark hafva”. Befolkningen skulle således vänjas vid det svenska språket genom att predikan och gudstjänst skulle ske på svenska. Sedan Karl XI på riksdagen 1680 lyckats att avsevärt stärka sin makt, var han stark nog att kunna genomdriva sin vilja även i provinserna. En rad genomtänkta åtgärder sattes in som utarbetades av Karl XI tillsammans med den hårdföre Johan Gyllenstierna. Den energiske Gyllenstierna utnämndes till generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge. Han var en hårdför uträttare som gillades av kungen, men misstroddes av aristokratin då han framförde planer på att förstatliga betydande delar av deras egendomar. Gyllenstiernas vision för Skånelandskapens framtid sträckte sig längre än andras.

Prästerskapet och städerna övertalades 1681 att begära att svensk kyrkoordning infördes. De danska prästerna byttes ut mot svenska som givetvis bara predikade på svenska. Alla danska böcker drogs in och förbjöds, liksom all kontakt med Danmark. Majoriteten av befolkningen i Skånelandskapen kunde varken läsa eller skriva, vare sig danska eller svenska. Därför infördes nu raffinerade försvensk-ningsinstrument: ABC-boken, den svenska psalmboken, Altarboken för svenska gudstjänster och Luthers lilla katekes.

Eftersom det var kyrkoplikt tvingades befolkningen till kyrkan för att lyssna på de svenska predikningarna och barnen undervisades enbart på svenska. Klockarna fick i uppgift att hålla läsemöten med traktens barn efter gudstjänsten, något som till en början inte alls uppskattades av de äldre. För att skånelandskapens allmoge inte skulle glömma vem som nu var deras herre, sattes Karl XI:s namnchiffer upp i varje kyrka. Det 1668 grundade universitetet i Lund hade stängts 1675. I juni 1682 återinvigdes universitetet, som nu snabbt kunde få fram svensktalande kyrkoherdar, lärare och statliga tjänstemän.

Många flyktingar återvände från Danmark efter kriget och slog sig ner på sina gamla gårdar, medan någon omfattande invandring från Sverige inte har kunnat beläggas. Även efter kriget förekom flyttningar från Danmark till Skåne, inte bara av hemvändande flyktingar. En man skrev 1699 till den svenska guvernören om en häst han köpt i Köpenhamn och berömde sig att ha infört en bra stridshäst i riket. Det är typiskt för kommunikationen från invånarna till den nya överheten, där det inte framkommer någon rädsla för att omnämna kontakter med Danmark eller den danska tiden och ingen ängsligt påtagen demonstrativ svenskhet. Vardagslivet påverkades därför i begränsad omfattning. Den dåtida befolkningens vardagsspråk kom i realiteten inte att ändras i någon större utsträckning.

På landet införde man 1683 svensk lag och rättegångsordning utan att fråga allmogen och de gamla tingsdomarna ersattes av svenska häradshövdingar. Samma år slutade förhandlingarna med adeln med att de svenska adelsprivilegierna infördes. Adeln förblev dock socialt och ekonomiskt stark i Skåne.

Under skånska kriget hade Skåne och Blekinge, som en bestraffning för invånarnas samröre med fienden, fråntagits sin riksdagsrepresentation. Men vid riksdagen 1686 deltog representanter från alla de tre gamla före detta östdanska landskapen. Den formella inkorporeringen i Sverige var därmed ett juridiskt faktum, nästan 30 år efter Roskildefreden.

Efter 1809 har den centralstyrda svenska propagandan genom de två senaste århundradena fått befolkningen att tro att Sveriges nuvarande gränser är dess ”naturliga” sedan urminnes tider. Den centralstyrda propagandan har varit så skicklig att försvenskningen blivit så effektiv att majoriteten av Sveriges befolkning i dag tror att Sverige alltid varit ett land med ett folk och ett språk. De flesta svenskar tror att befolkningen i alla våra landskap alltid varit svenskar, men att vissa delar periodvis varit ockuperade av grannländerna.