Minimilöner och kollektivavtal minskar välståndet

EU-kommissionens förslag om att införa minimilöner i EU må vara en väl menad åtgärd, men i verkligheten motverkar en sådan begränsning möjligheten till att bygga ett samhälle som skapar ett högre välstånd i sin helhet. I Sverige finns det ingen lagstadgad minimilön, men arbetsgivarna är dock tvingade att tillämpa de löner som framgår av kollektivavtalen oavsett om dessa är medlemmar i en organisationen eller ej. Således har Sverige indirekt en form av minimilön. Konsekvenserna med att reglera prissättningen på arbetskraften förstås uruselt av de flesta politiker. Och väljarna röstar oftast på sådana åtgärder som de med sin magkänsla tycker låter bra, vilket visats sig vara förödande för samhället i sin helhet.

Desto större frihet marknadens parter har att själva bestämma över lönerna desto större välstånd kan skapas för alla medborgare i landet. Trots detta har de flesta industriländer infört likartade trygghetspaket i all välmening. Själva syftet har varit att artificiellt höja lönerna och ge anställningstrygghet, men det verkliga utfallet har knappast blivit det avsedda. Frankrike med sina hårda trygghetslagar har en skyhög arbetslöshet som oftast överstiger tvåsiffriga tal. I Storbritannien såväl som i Sverige anser många småföretagare att det inte är värt huvudverken att anställa någon personal. I Sydafrika har regerings själv erkänt att lagarna om anställningstrygghet orsakat den skyhöga arbetslösheten som normalt överstiger 25 procent.

I Europa har det under åratal varit betydligt svårare att finna ett arbete jämfört med USA. På den amerikanska arbetsmarknaden har det tillkommit tre gånger så många arbeten som i Europa under samma tid. Faktum är att den europeiska arbetsmarknaden förlorat jobb i den privata sektorn under samma tidsperiod. Detta kan knappast komma som en överraskning mot bakgrund av att det är betydligt dyrare att anställa personal med anställningstrygghet och kostbara sociala åtaganden.

När oförståndiga politiker inför artificiellt höga löner som är satta över vad marknaden vill betala orsakar detta ett överskott på arbetskraft och en krympande efterfrågan. Att lönen höjts medför inte att arbetstagarens produktivitet blir större. Om inte löntagarens produktivitet är värd den åsatta minimilönen så sker naturligtvis ingen anställning. Att på detta sätt artificiellt skapa en högre arbetslöshet kan ju knappast vara till hjälp för den som vill komma in på arbetsmarknaden och för samhället som blir tvunget att ta på sig en kostnad för den arbetslöse, genom att ge arbetslöshetsunderstöd och genom att förlora en produktion av varor och tjänster.

Den amerikanska nationalekonomen Thomas Sowell menar att argumentet för att minimilöner skulle skapa en bättre situation för låginkomsttagare motsäger sig själv. Låginkomsttagare vinner inte någon fördel av att bli utestängda från arbetsmarknaden och att uppbära socialbidrag. Skadan är störst för unga med brist på arbetserfarenhet vilka skulle tjäna mer på att få ett ingångsjobb och få en erfarenhet än att gå arbetslös.

I land efter land har artificiellt satta minimilöner minskat möjligheten för oerfarna unga jobbsökare att finna ett arbete. Det kan inte komma som någon överraskning att länder som Nya Zealand, Frankrike, Kanada, Sverige och USA har en artificiellt hög ungdomsarbetslöshet, när lönerna i de flesta fall är satta över värdet på produktiviteten. Inte ens i en socialistekonomi som Sovjetunionen existerade det en fri lunch. Enligt en studie i Sovjet så undvek dåtidens företagsledare att anställa ungdomar därför att de hade rätt till en lång ledighet och kortare arbetstid, vilket inte motsvarade det värde de producerade och därför inte kunde konkurrera med mer erfaren arbetskraft.

Spaniens extrema ungdomsarbetslöshet toppar i Europa med sina 51 procent. Frankrike har en generell arbetslöshet runt tio procent men en ungdomsarbetslöshet runt 22 procent. EU:s genomsnitt ligger på nästan 23 procent. Några EU-länder sätter lägre minimilöner för ungdomar vilket visar i statistiken ger ett positivt utslag. Även mindre populära minoritetsgrupper drabbas av artificiella minimilöner. Överskottet på arbetskraften gör det billigare för arbetsgivarna att diskriminera mindre önskvärda grupper än vad som skulle bli fallet i en helt fri marknad. Före USA införde minimilöner var arbetslösheten låg bland svarta lågutbildade. När lönerna höjdes med 70 procent år 1935 kostade detta den svarta arbetskraften en halv miljon arbetstillfällen. Vid mitten av 1950-talet var arbetslösheten dubbelt så hög för svarta som vita. Sowell menar att detta är förklarligt beroende på att svarta hade lägre kompetens och därför inte fick en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden baserat på löner som motsvarade deras verkliga värde på produktiviteten.

Människor är olika och har olika förutsättningar, vilket stämmer dåligt överens med de kollektivs löner som fackföreningarna förhandlar fram för sina medlemmar. Fackföreningar existerar enbart för att sätta ett annat pris på individuella arbetstagare än vad som annars skulle bli fallet om en fri marinad skulle sätta priserna. Ett problem som ignoreras i debatten är att kollektivt satta löner är oftast artificiellt låga eller höga och att detta medför att fördelningen av resurserna blir mindre effektiva för samhället i stort.

Sowell anför som exempel att om en arbetsgivarorganisation håller lönerna under den nivå som löntagaren är värd så söker sig färre till sådana arbeten än om lönen varit högre. Om en tillverkare betalar 100 kronor per timma för ett arbete som på en fri marknad skulle ge 150 kronor per timma kommer så kommer arbetstagaren att söka sig till andra industrier som kan betala kanske 120 kronor per timma. För samhället i stort är det en förlust därför att en person som är värd 150 kronor per timma nu bara producerar ett värde som uppgår till 120 kronor per timma. Detta leder till ett mindre välstånd i för det svenska samhället och blir tydligt vid en jämförelse med Schweiz där välståndet är betydligt högre än i Sverige. Enligt Världsbankens statistik från 2010 uppgick Schweiz bruttonationalinkomst per capita med köpkraftsparitet till 50 170 USD och Sveriges endast till 39 730 USD. En starkt bidragande orsak till att Schweiz producerar ett högre välstånd beror på att man inte har någon minimilön och att fackföreningarna har en underordnad betydelse jämfört med Sverige. Om facket tvingar fram en lön på 200 kronor per timma och denna ligger över arbetstagarens produktivitet så tvingas arbetsgivaren att investera i teknisk utrustning som höjer produktiviteten, vilket innebär att ett lägre antal enheter kommer att tillverkas till ett högre pris. Detta skapar inte någon fördel för landets ekonomi.

Andra industrier som kan anställa mer personal till ett av facket satt underpris kan visserligen producera mer, men det är inte ett effektivt sätt för samhällsekonomin. De av facket artificiellt satta lönerna medför ett skift från ett mer produktivt utnyttjande till ett ineffektivt utnyttjande. I en helt fri marknadsekonomi kan enbart villkor och löner sättas i enlighet med vad som är acceptabelt för båda parter. Alla andra villkor som avviker från från en marknadsmässig prissättning av lönerna kommer oundvikligen att leda till att den missgynnade sidan genomför färre antal transaktioner. Den verkliga förlusten består enligt Sowell i att saker som båda parter velat uppnå förhindras beroende på att villkoren artificiellt minskats vilket medför att handlingsfriheten begränsas för båda parter. Fackföreningar och även arbetsgivarföreningar engagerar sig enbart i sina egna intressen vilka oftast inte är desamma som samhällsintresset i sin helhet.

Viss politiker vill reglera lönesättningen för kvinnor därför att det finns en stark tro på gruppen tjänar mindre än män. Den statistik som SCB tillhandahåller visar på löneskillnad på mellan en till fyra procent, vilken uppgift kan vara mindre i verkligheten. Myten om olika lön håller inte därför att en arbetsgivare helt enkelt inte kan diskriminera en viss grupp på en konkurrensutsatt marknad. Kostnaden för att diskriminera kan inte föras över på konsumenten när det finns andra företag på marknaden som konkurrerar med likvärdiga produkter. För det fall att en kvinna skulle bli betald med endast 75 procent av en mans lön skulle en arbetsgivare kunna anställa fyra arbetare jämför med vad konkurrenten betalar för tre arbetare, vilka inte producerar lika mycket som de fyra. På en fri marknad har alla arbetsgivare ett incitament att anställa kvinnor i stället för män. Resultatet blir att konkurrensen om kvinnor skulle utjämna skillnaden mellan könen.

Den perverst eftersträvade jämlikheten i Sverige och EU i stort är till stor skada för tillväxten och därmed välståndet för samhället i sin helhet. Sällan framkommer det i debatten att strävan efter att uppnå jämlikhet står i konflikt med att reducera all form av fattigdom. Det en gång (1970-talet) mest jämlika samhället på denna planet var Kina. Problemet var bara att Kinas jämlikhetsfixerade socialistiska system var totalt oförmöget att resa landet ur en beklämmande fattigdom. När Kinas ledare Deng Xiaoping på 1970-talet ändrade kursen genom sitt uttalande "Låt några individer bli rika först" tillkännagav han att man måste göra avvägning mellan att minska på fattigdomen och att sträva efter total jämlikhet. I jämförelse höll man i Indien sig kvar vid politiker som förespråkade en total jämlikhetsideologi, med resultat att de fattiga förblev utfattiga. Så småningom insåg Indierna att Kinas marknadsekonomiska modell var mer framgångsrik och en kursändring tog Indien ur dess ekonomiska misär. I dag tillhör Kina de få länder som har större inkomstskillnader än USA, medan Indien är mer jämlikt. Kinas fattiga har dock dragit det längsta strået. Medan andelen fattiga som levt på en dollar om dagen i Indien föll från 42 procent 1993 till 35 procent 2004 såg man ett bättre resultat i Kina där antalet föll från 28 procent ned till 11 procent, tack vare en snabbare tillväxt.

Orsaken till att de flesta amerikaner och kineser fått det bättre beror inte på hur den nationella inkomsten fördelats utan på att pajdegen vuxit sig mycket större. Det är förändringar av produktiviteten och resursanvändningen som betyder något för en nations allmänna välstånd och inte hur fördelningen förändrar sig med några procentandelar, vilket media och politiker helt felaktigt fokuserar sig på.

Svensk och utländsk media förargar sig till löjliga proportioner på företagsledare som får höga löner och gyllene fallskärmsavtal. Speciellt utsatta är företagsledare i börsnoterade bolag. Jämlikhetsfixerade svenskar har svårt att förstå hur en verkställande direktör kan vara värd 100 miljoner dollar per år. Orsaken är att de flesta inte tänker på att produktivitet inte enbart är relaterat till den enskilda individens meriter utan även till omgivande omständigheter.

Sowell pekar på ett exempel från år 2006 då Ford Motor Company gick med 12,7 miljarder i förlust. En verkställande direktör som skulle kunna undvika en sådan dramatisk förlust borde vara ett fynd för 127 miljoner dollar i årslön, därför att det endast utgör en procent av vad en sådan chef kan åstadkomma med företagets resultat. Med andra ord få individer kan åstadkomma en produktivitet som adderar 99 gånger till deras lön i vinst. Naturligtvis är det svårt att tro att en sådan individ skulle vara tusen gånger smartare, eller tusen gånger mer motiverad än någon som tjänar 100 000 dollar per år. Vad som dock är relevant för ett ekonomiskt beslut är produktiviteten under rådande omständigheter och inte enbart personliga meriter.

Många retar sig och spyr galla över verkställande direktörer som misslyckas och får sparken med en gyllene fallskärm som ger miljoner i uppsägningslön. Men för ett företag kan det vara värt att snabb bli av med en mindre kompetent företagsledare utan långdragna förhandlingar och rättegångar. Aktieägarna kan i sådana fall tjäna mångfalt kostnaden för att bli av med en inkompetent individ jämfört med kostnaden för en gyllene fallskärm. Det är priset aktieägarna får betala för ett misstag att anställa fel individ. Det skall understrykas att de som betalar en företagsledare har ett begränsat intresse av att kasta pengar rätt i sjön. I korthet behandlas betalningar till företagsledare i en marknadsekonomi på samma grunder som hushållningen med alla andra knappa resurser som har en alternativ användning. Jag kan bara hålla med Sowell om att den största frågan är vilken individ (domare) är så kvalificerad att han kan bedöma vad en individs meriter är värda i pengar. Enligt min uppfattning är en fri och opåverkad marknad det bästa instrumentet för att sätta ett pris på tjänster och varor. Alla andra metoder har hitintills misslyckats sedan mänskligheten lärt sig skriva. Och att upprepa ett experiment ett oändligt antal gånger och förvänta sig ett annorlunda resultat nästa gång är tämligen obegåvat.