Det har skrivits mycket om sambandet mellan beskattning och tillväxt. Men debatten tar inte upp frågan från ett förutsättningslöst perspektiv. Egentligen är det ganska enkel att besvara om höga skatter påverkar tillväxten. Desto mer som staten drar in från den privata sektorn desto mindre medel finns det i samhället för att skapa ny företag och satsa på innovationer. Den offentliga sektorn är inte bra på att varken skapa lönsamhet eller innovationer. Orsaken är helt enkelt att enskilda bryr sig mer om hur kapital investeras och förvaltas. Politikerklassen och statliga byråkrater ställs aldrig till ansvars för dålig hantering av offentliga medel och har heller inget direkt intensive för att framgångsrikt förvalta medborgarnas resurser. Politikerklassens enda mål är att jobba för att bli omvalda. Populariteten hos en politiker beror oftast på hur många goda gåvor som delas ut till breda väljargrupper. Sammantaget är en dryg miljon svenskar i åldern 16-64 år pensionerade, sjukskrivna, öppet arbetslösa, eller i arbetsmarknads-politiska program, vilket utgör 35 procent av befolkningen i arbetsför ålder. Den enorma andelen som står utanför arbetsmarknaden kostar gigantiska belopp och minskar det gemensamma välståndet.
Den privata sektorn svarade 1965 för cirka 85 pro cent av sysselsättningen. De som idag arbetar inom privata sektorn är nu färre än 30 procent av den totala befolkningen och måste arbeta ihop till alla som lever på den offentliga sektorn. Allt medan den privata sektorn krymper betydligt, har sysselsättningen i den offentliga sektorn ökat med drygt 800 000 personer. Så här kan det inte fortsätta.
Fler och större privata förmögenheter är nyckeln till ett blomstrande entreprenörsliv i Sverige. Fattiga företagare kan inte anställa och utveckla sina verksamheter. Svältande och utplundrade entreprenörer bidrar inte till tillväxten. Jämlikhet föder inte någon tillväxt. Det konceptet har prövats i Sovjetunionen, Kina, Kuba och Nordkorea utan framgång. Inte heller har halv-socialiserade länder som Sverige och Tyskland lyckat att skapa så stor framgång som Schweiz. 1970 låg Sverige på tredje plats i OECD:s ranglista över BNP per capita. Schweiz ligger fortfarande i topp på tredje plats, medan Sverige fallit till ned till elfte plats. Det mest anmärkningsvärda är att Sverige har stora tillgångar av malm, skog och vattenkraft. Schweiz har bara lite ängsmark tillräckligt för några kor; i övrigt måste befolkningen klara sig på arbete och uppfinningsrikedom.
Det är belagt i forskning att en direktdemokrati har ekonomiska effekter. Effekten av folkinitiativ i amerikanska delstater har ett samband med storleken på den offentliga sektorn, både i termer av utgifter och inkomster. Delstater med direktdemokratiska inslag har haft mindre utgifter under perioden 1960–90. Schweiz modell med en stark direktdemokrati har bevisat att väljarna vill ha låga skatter för alla. Forskning om Schweiz antyder också att den offentliga sektorn är mindre ju starkare det direktdemokratiska inslaget är (7–15 procent lägre när utgifts- och skatteförslag måste godkännas i en bindande folkomröstning) och att statsskulden per capita är 45 procent lägre. Dessutom växer de offentliga utgifterna långsammare, skatteflykten är mindre omfattande och BNP per capita är 5 procent högre i kantoner med välutvecklad direkt- demokrati.
Sverige skulle tjäna på att införa en låg rättvis platt konsumtionsskatt. Alla de svenskar som lämnat landet skulle ha ett starkt motiv att flytta tillbaka. När skatterna är höga flyttar kapitalet och de rika till mer entreprenörvänliga länder.
De skattesänkningar som Reagan genomförde under 1980-talet, liksom liknande insatser som genomförs under 1920 och 1960, har visat att tillväxten stimuleras, skatteflykten minskar, och att andelen av skattebetalningar som genereras av de rika ökar.
Ingen tjänar på att inkomsterna jämnas ut genom att plundra de framgångsrika på deras tillgångar och tvinga dem i landsflykt. Svensk rättvisepolitik skapar bara en stor grupp med fattiga understödstagare och lågt betalda arbetare. Enligt den schweiziska banken UBS ligger den genomsnittliga timlönen, före skatt, i Zürich ligger på 216 kronor och i Stockholm på 139 kronor. Efter skatt sjunker lönen i Zürich till 161 kronor och 96 kronor i Stockholm. Störst köpkraft har löntagarna i Zürich. Svensk löneutjämning med höga skatter för de rika synes inte gynna vanliga arbetare.
Sveriges konstitution behöver reformeras
Forskare som Niclas Berggren och Nils Karlson föreslår att 1974 års Regeringsform skulle kunna reformeras för att förbättra budgetdisciplin och skapa ekonomisk tillväxt i Sverige. De viktigaste förslagen anser de är:
• Förstärkt skydd av det privata ägandet genom ett egendomsskydd i regeringsformen.
• Förstärkning av domstolarnas oberoende genom ett eget kapitel i Regeringsformen vari deras självständighet fastslås.
• Införande av en andra kammare i riksdagen, för att försvåra för särintressen.
• Minskad proportionalitet i valsystemet. Förslaget går ut på att införa ett majoritetsvalsystem.
• Förstärkt direktdemokrati genom att införa beslutande folkomröstningar som blir bindande och att konstitutionella reformförslag avgörs enbart genom folkomröstningar.
• Bibehållande av en parlamentariskt grundad exekutiv makt.
Den pågående Grundlagsutredningen har ägnat bristande tid att att värdera konstitutionens ekonomiska konsekvenser.
No comments:
Post a Comment