Politikerklassens propagandainstrument

Sanna demokratier har ingen statlig politikerstyrd radio och television. Det finns lika lite anledning till att försvara en statlig television som statliga dagstidningar. Lika lite som vi vill att politikerklassen kontrollerar dagspressen bör vi vilja att den kontrollerar radio och television. Det är ett frihetsproblem att SR och SVT ligger i händerna på de styrande politiska partierna och att den övervägande andelen anställa står vänsterpolitiken närmast. Media kan endast granska statsmaken och politikerklassen om den är helt fristående och inte har några band med riksdag och regering. Det är ett demokratiskt dilemma att staten kontrollerar utbudet i radio och tv. En statskontrollerad radio och television hör inte hemma i en demokrati med yttrandefrihet.

Det kan bara finnas en anledning för att förespråka en statskontrollerad radio och television och den är att man just vill ha ett grepp om det talade ordet. Den politiskt tillsatta styrelsen i stiftelsen som äger SR och SVT kan inte anses vara tillräckligt oberoende från politikerklassens inflytande för att kunna försvaras av en riktig demokrati. Att politikerklassen påstår att statsradion och statstelevisionen är fri och oberoende faller på att de som uttalats sig gör det i engen sak.

Bara att det pågår en debatt om hur publik service företag som British Broadcasting Corporation, Sveriges Television och Radio Grupp AB och Groupement des Radiodiffuseurs Français de l'UER påverkar opinionen är ila nog. Den brittiska partiskheten är subtil och skyddas av myten om objektivitet. Det finns inget sådant som opartiskhet. När amerikanska kanaler påstår sig vara rättvisa och balanserade tar alla lätt på sådana påståenden. När BBC och SVT gör samma påstående verkar de flesta faktiskt tro på det. Journalister är människor med egna värderingar och de måste göra urval om programinnehåll och beskrivningar av händelser som aldrig kan bli helt ofärgade. Eftersom journalistkåren hos både BBC och SVT har starka sympatier på vänsterkanten har utbudet klart präglats av ideologiskt tänkande åt vänster. För en tittare som har en avvikande uppfattning gentemot övervikten av journalisterna på SVT lyser den mycket starkt negativa inställningen till kristen tro, familjen, USA, Israel och moralfrågor igenom. Det finns otaliga undersökningar som bekräftar att en objektivitet inte kan uppnås genom public service.

Journalister är skickliga på att välja vad man rapporterar och hur rapporteringen sker. Och framför allt vad man inte rapporterar år ut och år in påverkar tittarna till att passivt acceptera de politiskt "korrekta" åsikterna. Journalisterna på SR och SVT har utnämnt sig själva till folkets uppfostrare och "världsförbättrare". I stället för att rapportera om en existerande verklighet, försöker man skapa en egen verklighet. För dem som följer nyhetsflödet i amerikansk, fransk, tysk och brittisk tv framstår samtliga som att de ger en rikare och mera nyanserad bild av världen jämfört med Rapport eller Aktuellt. De som inte behärskar främmande språk blir på grund av detta dummare, mera förstockade, och påverkade av SVT:s ogenerade indoktrinering. Olof Palme skröt med att några "av de bäst använda dagarna i mitt liv" ägnades åt att stoppa kommersiell tv - alltså breddning, mångfald och konkurrens.

Om det skall finnas en publik service radio och television så bör den drivas på samma grunder som i USA utan stöd från statliga intressen. Det måste vara upp till de tittare som vill ha en publik service att betala för denna. De som inte är intresserade skall inte behöva betala för en publik service varken direkt eller indirekt.

I övrigt bör lyssnare och tittare själva avgöra vad de vill titta på och de kanaler som inte ger var tittarna vill ha kommer inte att överleva, så enkelt är det när marknaden bestämmer.