De liberala ekonomiska teorierna

Mot mitten av 1700-talets uppstod en reaktion mot den rådande merkantilismen som ledde till att François Quesnays lanserades en ekonomisk lära som ville uppnå en total näringsfrihet och skattefrihet. Idéerna kom populärt att benämnas Laissez faire, eller laissez faire laissez passer (på svenska: låt gå, låt ske). Senare kom de att bilda grunden till de liberala ekonomiska teorierna, vilka även kom att påverka nationalekonomins fader, skotten Adam Smith, och innehållet i hans 1776 publikation Nationernas välstånd. Efter Smith kom ledande förespråkare från den österrikiska skolans nationalekonomer, som Ludwig von Mises, Murray Rothbard och George Reisman. Harmoniekonomen Frédéric Bastiat avfärdade varje tanke på statligt ingripande i den fria ekonomin som onaturligt, och ansåg att en fullständig ekonomisk frihet skulle komma att skapa en harmonisk och välmående marknad.

Under efterkrigstidens keynesianska dominans i nationalekonomin föll den österrikiska skolan till stor del i glömska. Under 1970-talet återuppväcktes dock intresset, och växte än starkare efter kommunismens fall på 1990-talet. På senare år har den österrikiska skolans roll i utvecklingen av synen på entreprenörskapets betydelse betonats med Joseph Schumpeter och Israel Kirzner som viktigaste namn.

Den amerikanske nationalekonomen Milton Friedman blev en centralgestalt inom monetarismen och var starkt kritisk till keynesianismen. Han hävdade i arbetet "A Theory of the consumption function" publicerad 1957 att Keynes konsumtionsteori, som byggde på att konsumtionsbenägenheten avtog med inkomsten, inte höll ihop. Därmed kunde inte Keynes förklaring av den stora depressionen på 1930-talet stämma. Friedman ansåg att de politiska konsekvenserna blev stora eftersom Keynes teori att stimulera ekonomin med höjda offentliga utgifter i en lågkonjunktur inte är lika verksam när tillfälliga inkomstökningar inte ger upphov till så stora konsumtionsökningar. Friedman hävdade att den stora depressionen uppstod på grund av Federal Reserves misstag att bedriva en kontraktiv penningpolitik.