Vad kan vi lära av Schweiz?

Är det inte hög tid att inse att den socialistiska modellen med skyhöga skatter och omfördelning av de produktivas resurser inte fungerar. Under hundra år från 1870-talet fram till 1970 hade Sverige och Japan den snabbaste tillväxten i världen. 1970 låg Sverige på tredje plats i OECD:s ranglista över BNP per capita och Schweiz låg tvåa. Sverige har sedan dess fallit till 11 plats. Trots en positivare ekonomisk utveckling sedan mitten av 90-talet har Sverige inte klarat av att återta den tätposition man hade 1970. Orsaken är att socialdemokratin socialiserat inkomsterna och att det mindre socialistiska alternativet inte brutit med inkomstsocialisteringen.

Beskattningen i Sverige har skärpts kraftigt sedan 1970. Skattereformen 1971 sänkte skatterna i de lägre inkomstskikten men skärpte progressiviteten – d v s skatteskalan blev brantare. Marginalskatterna steg. Det mesta av en löneökning gick bort i skatt, även i låga inkomstskikt. En förklaring till att majoriteten av skattebetalarna i Sverige accepterar det höga skattetrycket är att skatterna aldrig redovisas klart och tydligt. Vad skattebetalarna ser på sina lönebesked och skattsedlar är den direkta inkomstskatten. I Sverige redovisas aldrig punktskatter och moms i priset. Konsumenten vet därmed inte hur stor andel av priset som är skatt. Sedan början av sjuttiotalet har staten i huvudsak höjt vad som kallas ”arbetsgivaravgifter” men som med en korrekt term är löneskatter – d v s skatter på lönesumman. Vidare har staten höjt konsumtionsskatterna, särskilt skatten på energi, och ovanpå det den generella momsen.

En jämförelse mellan Sverige och Schweiz visar klart och tydligt att den schweiziska modellen efter 1970 producerat ett högre välstånd än den svenska inkomst-socialiserade modellen. Sverige behöva en tillväxt på hela åtta procent per år för att på fem år komma ikapp Schweiz. Hur kan det komma sig att Schweiz med färre naturtillgångar lyckats bättre än Sverige?

Efter andra världskriget kostade en schweizerfranc 90 öre och nu kostar den 7,14 kronor (september 2010). Schweiz har nästan varje år haft överskott i bytesbalansen. Sverige har under de flesta åren sedan 1965 haft underskott i bytesbalansen.. Båda länderna hade ett lysande utgångsläge efter andra världskriget. De hade hållit sig militärt neutrala under kriget, men handlade flitigt med de krigförande länderna. När Europa låg i ruiner 1945 hade Sverige och Schweiz en intakt industriapparat, redo att utnyttja den säljarens marknad som renoveringen av Europa med Marshallhjälpens pengar skapade. Sverige hade ett givet övertag med betydande naturtillgångar.

Båda länderna hade en likartad industristruktur med ett relativt stort antal stora och starkt internationaliserade företag. Den stora skillnaden var att den svenska industrin var mer inriktad på den typ investeringsvaror som den europeiska renoveringen krävde. Sverige har aldrig tidigare kunnat gå ur startgroparna med sådan kraft som 1945. Trots detta misslyckas Sverige att tal tillvara på detta unika tillfälle.

Schweiz har traditionellt en mycket svag centralregering och liten offentlig sektor. Folkomröstningsinstitutet ger ett bra skydd åt minoriteter och lokala opinioner. Sverige har sedan 1521 (då Gustav Vasa tog makten) haft ett extremt starkt centralstyre och med tiden en större offentlig sektor än något annat land. Detta har knappast givit Sverige någon fördel i byggandet av ett välståndssamhälle.

Sedan Bretton Woods definitivt upplöstes 1973 har Sverige haft återkommande kostnadskriser. Vi devalverade fem gånger på sex år, 1976–82, och satte ned kronans värde med bortåt 45 procent. Men kostnaderna fortsatte att stiga snabbare i Sverige än i omvärlden. Sverige avvecklade definitivt valutaregleringen 1989. Därmed blev räntorna internationellt bestämda. Sverige fick omgående räntechocker, eftersom alla inom och utom landet lärt sig att en svensk kostnadskris omgående leder till en devalvering. Trots ett desperat försvar, med en marginalränta på 500 procent, lyckades riksbanken inte hålla kronkursen 1992. När kronkursen släpptes fri sjönk den inledningsvis med 30 procent.

När Olof Palme tillträdde 1969 som statsminister behövde han mer pengar för att finansiera en uppsjö av nya reformer. Han förklarade att riksdagen i löneskatterna funnit ”en ny skattekälla”. Lönekostnaderna steg rekordsnabbt i början på sjuttiotalet. Industriarbetarlönen ökade 59 procent 1973–76. Under samma period höjde den socialistiska majoriteten i riksdagen löneskatterna med 109 procent! Arbetskraftskostnaderna steg drygt 80 procent på tre år. Företagen hade ingen möjlighet att kompensera sig genom att höja priserna, eftersom exportpriserna bestämdes av världsmarknaden, och de svenska företagen var knappast prisledande. Resultatet blev att företagsvinsterna utraderades.

När socialdemokratin lanserade sin radikala idé om jämlikhet och omfördelning av välståndet kritiserade oppositionen de ekonomiska konsekvenserna vid ett avskaffande av alla ekonomiska incitament. Men oppositionen tog aldrig upp en principiell kritik mot själva idén. Under industrialiseringens första decennier stannade en stor del av avkastningen från det nya industrisamhället hos ägarna. Detta höll uppe tillväxten, eftersom rikedomarna återinvesterades. De som i efterhand kritiserar den ojämna inkomstfördelningen under decennierna kring sekelskiftet diskuterar aldrig denna aspekt. Jämlikhetstanken har blivit inte bara en reaktion mot omotiverade inkomstskillnader, eller ”orättvisor”, utan den har utvecklats till en generell intolerans mot skillnader över huvud taget. Stora delar av den s.k. seriösa journalistiken går ut på att spåra upp skillnader mellan olika grupper och kritisera dem som utslag av ”ojämlikhet”.

Sverige har sedan 1970-talet allt mer satsat på socialistiska arrangemang även för privatlivets problem. Det som kallas socialförsäkringar och garanterar inkomst vid arbetslöshet och sjukdom och under ålderdom har i huvudsak organiserats som statligt styrda kollektiva system, med en mycket svag koppling mellan inbetalda skatter (avgifter) och försäkringsutfall.

Sverige har sedan 1970 en enkammarriksdag. Alla frågor avgörs med enkel majoritet: 51 procent vinner över 49. Skyddet för minoriteten i grundlagen är extremt svagt. Äganderätten skyddas, formellt, men så vagt att en majoritet i riksdagen fritt kan förfoga över enskild egendom.

Den regering som har en riksdagsmajoritet om 51 procent kan göra nästan vad som helst. Det svenska parlamentariska systemet saknar nästan helt “checks and balances”. Den 51-procentiga majoriteten bestämmer allt. Sverige saknar författningsdomstol. Sverige har en extrem koncentration av makt till regeringen. Den svenska grundlagen ger ett relativt svagt skydd för äganderätten. Uttrycket ”privat äganderätt” förekommer inte i grundlagstexten. Skydd för äganderätten är en grundförutsättning för privata investeringar. Utan sådant tillförlitligt skydd kan ingen våga investera.

Schweiz har ett unikt decentraliserat demokratiskt system som ger en långsiktig stabilitet och politisk tillförlitlighet som gör att företagarna våga investera. I Schweiz blir inte ett beslut taget på en partikongress lag inom några få veckor. I motsats till de flesta demokratierna tillämpar Schweiz inte parlamentarism. Varje regeringsmedlem väljs separat av parlamentet. Parlamentet kan inte genom misstroendevotum tvinga en regeringsledamot eller regeringen att avgå. Regeringen å andra sidan kan inte upplösa parlamentet och utlysa nyval.

Framför allt ger det schweiziska folkomröstningsinstitutet en “checks and balance” som förhindrar att minoriteter kan driva igenom beslut som går emot folkopinionen. Folket kan yttra sig i efterhand över parlamentsbeslut, genom beslutande folkomröstningar. På det federala planet är folkomröstningar obligatoriska för ändringar av författningen. Federala lagar och beslut med allmän räckvidd samt internationella avtal som gäller tills vidare är underkastade fakultativa folkomröstningar. Till skillnad från Sverige har Schweiz genomfört få skadliga reformer från början av 1970-talet till 2010-talet. För att en fråga skall gå till folkomröstning behöver bara 50 000 röstberättigade medborgare begära detta inom 100 dagar från beslutsdagen. Denna vetoliknande medbestämmanderätt bidrar till att göra landet stabilare och mer förutsägbart i jämförelse med Sverige.

Till folkomröstningsinstitutet hör även initiativrätten som innebär att om minst 100.000 väljare begär en ändring eller tillägg i författningen, måste frågan underställas folket i allmän folkomröstning. Ett flertal folkomröstningar äger rum varje år. De utnyttjas i stor utsträckning av partierna för att bedriva opposition mot regeringen i utvalda frågor.