Depressionen under 1930-talets USA är förenad med många missuppfattningar och myter. Vänstern försöker att få många att tro att depressionen uppkom beroende på marknadsekonomin. Bubblan som sprack 1929 var orsakad till stor del på spekulation, men depressionen som rotade sig fast i det amerikanska samhället berodde helt och hållet på president Roosevelts progressiva vänsterpolitik.
När president Woodrow Wilson tog över som president i USA 1913 var statsfinanserna i god ordning. Statsskulden var endast 2,54 procent av BNP. Efter 1916 formligen exploderade den offentliga sektorn. De federala utgifterna ökade med 2 494 procent och statsskulden gick från 3,6 miljarder dollar till 27,4 miljarder dollar. Första världskriget spelade en viss roll. Skatterna på de rika ökade dramatiskt till 77 procent 1918. Under 1920-talet gömde de rika undan sina inkomster och 1921 deklarerade endast 21 rika personer sina inkomster.
Efter börskraschen 1929 kom presidenterna Herbert Hoover och Franklin D. Roosvelt att fatta en serie felaktiga beslut som orsakade den långvariga och onödigt djupa depressionen under 1930-talet. Arbetslösheten kom att överstiga 14 procent under 10 år (1931-1940)! BNP tog stryk och hade bara ett par uppgångar 1936 och 1938 då man nådde upp till 1929 års nivå.
I stark kontrast till 1930-talet kom recessionen 1921 att bli kortvarig. Den reella produktionen föll med 6,7 procent 1922 och 2,4 procent 1923. Hemligheten till den snabba återhämtningen berodde huvudsakligen på att regeringen ställde sig vid sidan om och lät marknaden återhämta sig själv. Löner och priser justerade sig själva, vinsterna återhämtade sig i företagen och optimismen återkom snabbt.
I stark kontrast härtill kom de progressiva vänsterpolitiska åtgärderna under 1930-talet att förhindra en återhämtning. Framför allt begick man följande misstag:
Monetär minskning. Depressionen var påskyndad genom en dramatisk minskning av pengamängden mellan 1929 till 1933, som var ett misstag av Federal Reserv. Senare gjorde Fed ytterligare misstag som fick USA att komma tillbaka i en konjunkturnedgång 1938. En lavin med banker kollapsade under det tidiga 1930-talet orsakat av bristen på pengar. Kanada tillät i motsats till USA bankerna att driva nationell bankverksamhet, i stället för att förhindra dem att driva verksamhet i flera delstater.
Skattehöjningar. Treasury Secretary Andrew Mellon fick till stånd en ekonomisk uppgång under 1920-talet genom att sänka skatterna från 73 till 25 procent. Lärdomarna från detta föll snabbt i glömska och president Hoover skapade den största skattehöjningen i USA:s fredstids historia. Efter att Roosevelt tog makten 1932 infördes häftiga höjningar på företagen och skatten på de enskilda höjdes till 79 procent! Samtidigt höjde delstaterna skatterna och vissa införde skatter på individer för första gången. Detta kom formligen att utplundra de produktiva på deras tillgångar och utradera möjligheten att investera i företagande.
Internationella handelshinder. President Hoover drev 1930 igenom den s.k. Smoot-Hawley lagen om handel, vilken ökade importtullarna i genomsnitt med 59 procent på mer än 25 tusen produkter. Fler än 60 länder svarade med häftiga restriktioner på import av produkter från USA. Med ett totalt handelskrig runt världen kom den internationella handeln att falla till en tredjedel av 1929 års nivå.
Prisregleringar. Den centrala delen i "The New Deal" baserades på en lagstiftning 1933 för nationell återhämtning. Den skapade mer än 500 karteller för att begränsa konkurrensen. Företagen uppmanades att sänka produktionen och att hålla priserna och lönerna höga. De företag som sänkte priserna straffades dyrt och blev i vissa fall blev företagarna arresterade.
Jordbruksproduktionen reglerades för att artificiellt hålla priserna höga. Den produktion som inte gick att sälja i USA dumpades till låga priser utomlands, eller förstördes. Samtidigt hungrade miljoner amerikaner. Rosevelt tillämpade samma principer som fick hela det västromerska riket på fall. Han trodde att producenterna skulle skyddas genom kostnadsskydd i stället för att låta marknaden erbjuda låga priser till hårt pressade familjer.
Höga arbetskraftskostnader. Den förda politiken orsakade höga kostnader för arbetskraften, vilket ledde till en skyhög arbetslöshet under hela 1930-talet. Bestämmelser om minima löner infördes och skyhöga lönekostnader för offentliga kontrakt. Medan miljoner jobb skapades i den offentliga sektorn förstördes ännu fler i den privata. Den totala sysselsättningen i USA var lägre 1940 än vid början av 1929.
Trakasserier mot företagare. Nya investeringar dog ut på 1930-talet som ett resultat av osäkerhet om framtiden och den förda politiken. Roosevelt och hans anhang demoniserade företagsledare och investerare i deras retorik.
Washington dränkte USA med företagsfientlig lagstiftning och dekret (sammantaget 3 723 dekret).
Rosevelts antikartell lagstiftning var typisk för hans fientliga uppfattning om marknaden. Han anställde hundratals jurister och inledde ett krig 1938 mot de företag som försökte höja sina priser. Ironiskt nog spenderade Roosvelt sin första period med att uppmuntra karteller och monopol, samt andra pålyses för att höja priser och produktionskostnader.
Sammanfattning
I likhet med svensk socialdemokrati gynnade Roosevelts politik endast särintressen och skadade i synnerhet arbetslösa och lågbetalda yrkesgrupper. Roosevelts strategi med allmosor, offentliga jobb, subventionerade lån, demonisering av företagande och statliga arbetespolitiska åtgärder fungerade bra politiskt, men ledde till en ekonomisk katastrof. Roosevelt och hans progressiva hjärntrust hade inte en susning om vad de sysslade med. Deras experimenterande misslyckades gång på gång och ledde till att USA fastnade en nationell depression under mer än ett årtionde.
Att Sverige kom relativt lindrigt ur 1930-talets depression berodde på bland annat på låga skatter, en fexibel arbetsmarknad och generellt goda förutsättningar för entreprenörskap i kombination med att man lämnade guldmyntfoten i september 1931, före de flesta andra länder. Följden blev en depreciering av den svenska valutan. Diskontot (riksbankens räntesats) sänktes från 8 procent till 2,5 procent 1933. På våren 1933 fixerades kronan, av en ren slump, till en extremt låg kurs mot pundet. Summan av detta blev en kraftig depreciering av kronan, och en uppgång av order, vinster och sysselsättning i exportindustrin. Under den svenska recessionen sjönk industriproduktionen med 10,2 %, i jämförelse med USA där botten nåddes 1929 med 46,8 procent. Bland dåtidens industrinationer var det bara Japan som klarade sig bättre med 8,5 % än Sverige. Lösningen för som förlorade sina arbeten blev att starta egna företag. Redan 1935 befann sig fler i arbete jämtört med innan krisen. Under 1930- och 40-talen bildades dessutom en rad av svensk industris faggskeppföretag, som SAAB och Securitas.
Detta var huvudförklaringen till att Sverige snabbare än andra länder lyfte ur depressionen. Den ekonomiska politiken i termer utgifter påverkade inte mycket. De offentliga utgifterna sjönk tvärtom något som andel av BNP under mitten av trettiotalet.
No comments:
Post a Comment