Envist håller socialisterna fast vid att deras system är överlägset en ren marknadsekonomi trots att all empirisk data bevisar att ett socialistiskt system inte förmår att skapa det välstånd som en marknadsekonomi kan erbjuda. Egentligen finns det inte någon ren marknadsekonomi, utan alla är mer eller mindre blandekonomier med inslag av planekonomi. Trots att marknadsekonomierna är blandekonomier som cykliskt drabbas av konjunktursvängningar förmår de att på ett fullkomligt förkrossande sätt skapa ett överlägset högre välstånd än vad de socialistiska systemen klarar av att skapa. De flesta rent socialistiska systemen har kollapsat och endast Kuba och Nordkorea har lyckats överleva, medan det ledande experimentet Sovjetunionen fullständigt kollapsat. Kina har valt bort den rena socialismen till förmån för en marknadsekonomi med svaga inslag av planekonomi. Socialismens övervägande utmaning har genom åren varit hur fattigdomen skulle kunna fördelas så rättvist som möjligt.
Kapitalismen har gjort det möjligt för USA att bli det rikaste landet i världen och trots detta faktum finns det politiskt progressiva ledare som Obama och anhängare till honom som tror att en mer socialistisk form av politik med omfördelningar av inkomsterna skall kunna öka välståndet. Det senaste valet i USA har trots allt visat att majoriteten av väljarna inte är beredda att införa en europasocialistisk modell.
Det är ingen slump att kapitalism globalt är det dominerande ekonomiska systemet. Och de flesta föredrar i allmänhet kapitalism före socialism. I november 2009 genomfördes en undersökning med 29 000 människor i 27 länder (nästan alla demokratier) av GlobeScan och BBC World Service vilken visade att endast 23% ansåg att kapitalismen har "ödesdigra brister" och behöver bytas mot socialism. Ungefär 51% ansåg att föreliggande problem skulle kunna åtgärdas genom lagstiftning och reformer, och ytterligare 11% var nöjda med systemet som det är.
En vanlig missuppfattning är att de rika tjänar mest på kapitalism. Detta är så ologiskt att bara en korkad politiker kan tro att det är sant. De rika har alltid haft tillgång till komfort och underhållning och gynnas inte lika mycket som vanliga medelinkomsttagare av kapitalism.
Faktum är att medel- och låginkomsttagare tjänat mest på kapitalismen. Genom transformeringen av Sverige från ett fattigt jordbrukssamhälle till ett rikt industrialiserat samhälle kom det stora flertalet individer i åtnjutande av all sköns bekvämligheter som bilar, dammsugare, diskmaskiner och mikrovågsugnar. De som skapade sig förmögenheter som Lars Magnus Ericsson, Gustaf Larson, Assar Gabrielsson och Gustaf Dalén behövde inte oroa sig för trivialiteter som damsugning och matlagning. De som verkligen blev vinnarna på entreprenörernas framgångar blev alla vanliga löntagare som kunde skaffa sig telefon och bil. Under senare tid har tv och datorer gjort livet roligare och bekvämare. Dessa framgångar får de rikas komfort att fullkomligt bli oväsentliga i jämförelse med vanligt folks komforthöjningar.
Kapitalismen är relativt ny i mänsklighetens historia och uppstod i England under 1700-talet. Innan marknadsekonomiska system infördes ägnade sig ett fåtal åt att plundra och förslava stora delar av befolkningen. Entreprenörer i ett kapitalistiskt system söker alltid att finna ut vad marknaden vill ha och hur tjänster och varor skall kunna produceras på effektivaste sättet. En fungerande marknadsekonomi kräver ett begränsat inflytande från politikerklassen för att kunna maximera individens frihet och skapa en kraftfull ekonomisk tillväxt. Kapitalismen är det enda system som kunnat skapa frihet för individen i motsats till alla andra system som vi hittills prövat.
inför valet 1945 i Storbritannien framförde Winston Churchill vid en radiosändning följande. "En socialistisk politik är motbjudande till de brittiska idéerna om frihet. Socialismen är oskiljaktigt sammanflätad med totalitarism och en dyrkan av staten. Den föreskriver för var och en var de skall arbeta, vad de skall arbeta med, var de får gå och vad de får säga. Socialismen är ett angrepp på rätten att andas fritt. Inget socialistiskt system kan upprättas utan en politisk polis. De faller alla tillbaka på någon form av Gestapo, utan tvekan mycket humant i första instansen".
Under kamrat Maos ledarskap i Kina kom mellan 20 och 43 miljoner människor att dödas genom massvält. Det sovjetiska systemet förslavade de östeuropeiska folken och tvingade dem att leva på en standard långt under västländernas. Per capita inkomsten per år i länder som Kuba och Nord Korea understiger 18 000 kronor per invånare. Länder med blandekonomi har per capita inkomster som överstiger socialistekonomierna med fyra till tio gånger.
Tack vare kapitalismen kan alla dess motståndare utöva sin kritik, vilket inte är möjligt i deras egna totalitära socialistiska system. Trots all kritik av det kapitalistiska systemet från Marxister har det visat sig ha överlägsen styrka jämfört med de socialistiska systemen som alla faller sönder och samman förr eller senare.
Det enorma välståndet de kapitalistiska länderna har inte lyckats övertyga jämlikhetsivrarna om att de har fel. Principen om ekonomisk jämlikhet och inte universellt välstånd är viktigast för socialisten. Därför beundrar de Kuba med en rättvist fördelad fattigdom. För socialisten är det systemet moraliskt överlägset fastän att invånarna bara tjänar under 7 000 kronor per år och anses vara ett underlägset system jämfört med system där några tjänar miljoner medan andra tjänar 100 000 - 300 000 kronor per år. Rationella individer med förståndet i behåll föredrar att tjäna 100 000 kronor per år medan andra tjänar miljoner i stället för att tjäna 7 000 kronor i ett land där alla är rättvist fattiga.
Ett fullständigt kapitalistiskt system ger alla lika möjligheter, men olika lön beroende på ambition och framgång. Rättvisare än så kan det inte bli.
No comments:
Post a Comment